CD: Ibragimova spelar Ravel och Lekeu

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivor tisdag, oktober 18th, 2011

Maurice Ravel: Complete Music for Violin and Piano (Violin Sonata Nos 1 & 2, Tzigane, Berceuse sur le nom de Gabriel Fauré). Guillaume Lekeu: Violin Sonata (Hyperion/Naxos). Speltid: 79’01.
Alina Ibragimova (violin) och Cédric Tiberghien (piano)

–

Guillaume Lekeu tillhörde César Francks skola och var en passionerad musiker och människa för vilken känslorna betydde allt. Men så mycket musik blev det inte. Han dog i tyfus 1894, blott 24 år gammal, och idag är det i stort sett bara hans violinsonat som någon gång spelas – som här av Alina Ibragimova och Cédric Tiberghien. Jag har inget att jämföra med, men nog tycks detta vara ett verk som lockar fram det bästa hos musikerna. Ibragimova har en sensibel och vacker ton och smeksamma mellansatsen gör hon svindlande ljuvligt för att så explodera i den mer känslosvallande finalen.

Som person framstår Maurice Ravel som Lekeus motsats; han skulle sålunda aldrig ha kommit på idén att, som sin kollega, bokstavligen svimma av hänförelse efter att ha hört Wagner. Det betyder inte att han saknar sentiment och sensualism. Ibragimovas Ravel är raffinerad och nedtonad, men riktigt övertygad blir jag inte. Det är kanske ingen slump att hon är som allra bäst i den lilla berceusen som spelas så utsökt man bara kan önska sig. Men den spröda tonen är inte lika lyckad i Tzigane som ju trots allt bygger på ungersk zigenarmusik. I violinsonaten från 1927, skivans huvudnummer, är hon som bäst i finalen. Men den berömda blues-satsen spelas så försiktigt och utslätat att man kan misstänka att hon och Tiberghien av outgrundlig anledning medvetet försökt att arbeta bort blueskänslan. Förbryllande och föga meningsfullt. Här finns tolkningar av helt annan kaliber att tillgå, inte minst den med Renaud Capuçon och Frank Braley (Virgin). Där får man också en helt underbar tolkning av Ravels inte mindre underbara pianotrio. Vill man bara ha Ravels musik för violin och piano kan man överväga en cd med Régis Pasquier och Brigitte Engerer (Harmonia mundi), även om Engerer inte är helt idealisk. Här hittar man även Kaddish och Habanera, två småstycken som inte finns med på den nya skivan.

Med andra ord: Är man i första hand intresserad av Lekeu (och ett läckert skivomslag!) lär man inte bli besviken på Ibragimova och Tiberghien. Men är det Ravel man vill ha finns det anledning att tänka efter.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.