DVD: London Boulevard

Inlagd av Johan Axell Film, Recension, Videohyllan onsdag, oktober 19th, 2011

London Boulevard
Thriller, USA/England, 2010
Distributör: SF
Regissör: William Monahan
Skådespelare: Colin Farrel, Kiera Knightley, David Thewlis m.fl.
Längd: 99 minuter
Finns på svensk DVD och Bluray sedan 2011-09-28

— — —

London Boulevard är en film som nog passerat under mångas radar, till stor del tack vare att den aldrig gick upp på svenska biografer. När den korta summeringen av filmens intrig som återfinns på baksidan av fodralet sedan framställer den som något av en dussinfilm, så är chansen stor att många nog istället väljer att spendera sina pengar på en annan film än London Boulevard. För de som ändå vågar ge den en chans, väntar en positiv överraskning i form av en välregisserad och visuellt vacker tolkning av ett välbekant grundkoncept.

London Boulevard är baserad på boken med samma namn, och är William Monahans debut som regissör. I denna film följer åskådaren Mitchel, spelad av Colin Farrel, en man som suttit fängslad de senaste tre åren efter att ha blivit dömd för misshandel. Under dessa år har Mitchel kommit på bättre tankar och vill nu försöka lämna Londons undre värld och organiserade brottslighet. Detta visar sig snart vara lättare sagt än gjort då han snabbt blir inblandad i gangsterbossen Gants verksamhet. I ett försök att slita sig loss från brottets bana skaffar sig Mitchel ett jobb hos den skygga aktrisen Charlotte, spelad av Kiera Knightley. Vad som börjar som ett enkelt jobb med att sköta om hennes hus och hålla paparazzis på avstånd utvecklas snart till en romans. Nu måste Mitchel bestämma vilken av dessa världar han hör hemma i, och hur han ska beskydda de han älskar i processen.

På pappret ser London Boulevard inte ut att vara något vi inte sett tidigare, men på något sätt lyckas den ändå med att stå ut från mängden. Den kanske största skillnaden mot andra kontemporära filmer med liknande teman är att man har lyckats fånga ett visst djup i scenerna, som annars så ofta saknas. Pråliga lägenheter och middagar på fina restauranger framställs som ihåliga och plastiga fasader för en rå och våldsam brottskultur, som helt saknar den lockelse vissa regissörer väljer att applicera på brottskulturen. Nackdelen med denna stil av porträttering är så klart att filmen kan upplevas som något polariserad, då Mitchel är den enda som egentligen verkar ha ett hjärta bland de laglösa. Detta hjälps dock upp lite av faktumet att ingen utöver kärleksintresset Charlotte heller verkar vara genuint god, då filmen inte skyggar från att visa upp korrupta poliser och den allt annat än charmerande paparazzikåren. Det är helt enkelt en dyster vision av samhället och dess invånare som presenteras, där filmens protagonister verkligen framstår som ljus i mörkret. Detta kan stundtals upplevas som något uppstyltat, men är i överlag riktigt effektfullt.

Stilistiskt har Monahan valt att leka mycket med färger och miljöer. London Boulevard växlar mellan intima bakgator som nästan har en småstadskänsla över sig, och vidsträckta ruggiga och grå betonglandskap, samtidigt som man inte heller är rädd att låta de båda världarna flyta in i varandra. Bland annat har man valt att låta färgglada porträtt av Charlotte förekomma runt om i staden, vilket lyser upp den dystra betongdjungeln, och som fungerar som en påminnelse för Mitchel om vad han egentligen kämpar för. Resultatet är en välfungerande visuell parallell till de två världar som Mitchel ständigt slits mellan. Alltsammans ramas sedan in av ett fantastiskt soundtrack, där man låtit artister som The Yardbirds ge berättelsen en viss 60-talskänsla. Denna inramning gör att tankarna osökt förs till mer klassiska gangsterfilmer, vilket tyvärr gör filmens brister desto mer uppenbara.

Hur välregisserad och vacker London Boulevard än är, så går det inte att undkomma känslan av att vi har sett det hela förut. Filmens grundläggande intrig är på inga sätt nyskapande, och de flesta av karaktärerna känns som gangsterstereotyper.  Lägger man sedan till Gants, spelad av Ray Winstone, överanvändande av brittiska svordomar, så kan filmen stundtals upplevas som nästan parodierande. Trots stereotypiska grundläggande drag så har man dock lagt ned arbete på att ge karaktärerna personlighet, vilket räddar helhetsbetyget. Dessutom finns det en och annan ljusglimt av originalitet bland London Boulevards karaktärer. Ett bra exempel på detta är David Thewlis karaktär Jordan, en knarkande mordglad skådespelare som inte låter något oroa honom, vare sig det är smygande fotografer eller mordiska gangstrar. Denna karaktär ger filmen en subtil nyans av humor som gifter sig väl med filmen annars stundtals allvarliga stämning.

Våldet i London Boulevard är menat att uppvägas av kärlekshistorien mellan Mitchel och Charlotte, men detta är tyvärr filmens svagaste punkt. Det verkar aldrig finnas någon riktig kemi mellan skådespelarna, och man har tyvärr gjort ett dåligt jobb med att ge åskådaren anledningar att tro på deras kärlek. Romansen utvecklas alldeles för snabbt och utan några egentliga vinkar på att den skulle finnas från första början. Istället finner man sig sittande väntandes på att den oundvikliga romansen ska börja gro mellan karaktärerna, för att istället plötsligt finna att den står i full blom, utan att man förstår varför. Men även om romansen är svårköpt, så måste man berömma sättet de båda parallella intrigerna växlas nästintill sömlöst med varandra.

Med ett bra kameraarbete, vackra miljöer och ett superbt soundtrack så är London Boulevard en tilltalande film för åskådarens sinnen. Att dess intriger och karaktärer sedan inte alltid övertygar är beklagligt, men detta gör ändå inte att filmen inte är sevärd. Berättelsen är en klassiker som vi egentligen sett många gånger förr, och då är det lätt att förlåta sådana brister. London Boulevard må vara föga nyskapande, men är ändå tillräckligt intressant för att lyckas stå på stadiga ben inom sin genre.

— — —

Johan Axell är filmvetare och frilansande skribent