Roman: En kärleksförklaring
Recension, Skönlitteratur onsdag, oktober 19th, 2011
En kärleksförklaring
Ida Linde
Norstedts Förlag, 151 s.
Har utkommit
Ida Lindes debut ”Maskinflickan” var en bok fylld av flödande prosalyrik. Jag såg den som teaterföreställning och var helt övertygad om att det just var ett teaterstycke, innan jag fick reda på att den ursprungligen givits ut i bokform.
Linde rör sig i ovan nämnda bok fritt mellan olika genre, blandar modigt med ett resultat som tagits väl emot av kritikerkåren. På samma förlag utkom därefter novellsamlingen ”Om jag glömmer dig blir jag en annan”.
Med sin nya roman ”En kärleksförklaring” rör sig Linde än närmre prosan, men det för henne karakteristiska, lyriska språket, finns kvar.
”En kärleksförklaring” utspelar sig på två plan: Systrarna Silja och Sontag svävar i varsin rymdkapsel, två astronauter jämte varandra i universum. Deras uppdrag är oklart, de ska mäta något, skicka data till jorden. Eller möjligtvis, enligt dem själva, är de där för att verifiera varandra. Silja som synes något självmordsbenägen vill att de genast vid uppfärden ska ta av sig sina hjälmar. Sontag vill att de först, innan de fattar ett sådant beslut, ska berätta om sin mamma.
Så vecklar berättelsens andra plan ut sig: Historien om deras mor Eleonore, en framgångsrik matematiker som minner om bekännelselitteraturens kvinnor. Hon är delvis sig själv nog. Arbetet står i fokus, kärleken till vetenskapen och en önskan att få tänka alla tankar till slut, något som två små döttrar naturligtvis försvårar. Eleonore lämnar flickornas far för professorn Klein i Cambridge. Tillsammans flyttar de till Paris, parets passion av sådan art att de älskar för att sedan ligga kvar i sängen och tänka tillsammans. Men också Klein försvinner och till sist slår Eleonore sig ner i ett stationshus i Sverige där flickorna växer upp.
”I oändliga perspektiv visade sig så gott som alla känslor vara marginella”, tycks mig vara en essentiell mening för hela berättelsen. Karaktärerna i Lindes bok utmärker sig genom avståndet till sina känslor, sin oförmåga att ingå i en större gemenskap. Flickorna som enskilda satelliter håller såväl varandra som historien på avstånd. ”Vi har inte samma mamma”, säger Silja och påpekar att något sådant som en gemensam historia inte existerar. Eleonore i högre grad förlikad med sin position, vill inte gå med på sin första mans vädjan: ” Bestäm dig för att ingå! Dela!” Funderar på att köpa Kleins parfym och spruta den över sin kropp, istället för att försöka få honom tillbaka.
Det är de små detaljerna och de finslipade meningarna som gör Lindes roman så vass. Det är smärtsamt, stjärnklart. Miljöerna ackompanjerar vackert berättelsetonen. Stationshuset och dess perronger blir en bild av tillståndet väntan; att få komma bort eller hem, närmare varandra eller längre bort. Rymden bilden av ensamhet och avstånd, försöket att ta sig utanför sig själv för att förstå vem man är.
”En kärleks förklaring” är en nätt roman, boken hundrafemtioen sidor lång. Formatet kontrollerat och koncentrerat i likhet med ett diktverk. Det finns en risk men en så hårt hållen roman. Berättelsen är så avskalat smart att jag snarare smackar nöjt med tungan åt formen, istället för att beröras av innehållet. I början tjänar partierna i rymden sin uppgift väl. Men allteftersom blir dess obegriplighet ett hinder i läsningen. Det som tidigare lyfte berättelsen tenderar att bli en smart idé på bekostnad av det berörande, angelägna, den längtan som redan finns där. Kanske är det ändå vad Linde vill; skapa ett avstånd i läsningen, bryta upp möjligheten till psykologisk tolkning. ”En kärleksförklaring” blir i det stora hela en språklig upplevelse, så svindlande vacker att den kan läsas flera gånger. När jag lägger den ifrån mig vill jag genast börja om, helst under en stjärnklar natt när höstens mörker sluter sig om mig.
Klara Olander Bergström är frilansskribent
