Bok: Skräcknoveller och Cthulhu vaknar
Recension, Skönlitteratur söndag, oktober 30th, 2011Skräcknoveller
H. P. Lovecraft
Översättare: Sam J Lundwall m.fl.
Vertigo. 613 sidor. Har utkommit.
–
Cthulhu vaknar och andra noveller
H. P. Lovecraft
Översättare: Arthur Isfelt
Hastur förlag. 361 sidor. Har utkommit
Howard Phillips Lovecraft har blivit kult. Men han har inte riktigt lyckats ta sig in i litteraturen med stort L. Lovecraftfantasten kan här möjligen ana en vittförgrenad konspiration, kanske med ockulta eller i alla fall akademiska eller finkulturella förtecken. Där Edgar Allan Poe är en Stor Författare, utan förbehåll och inskränkningar, är Lovecraft ”bara” en stor skräckförfattare. Skall jag vara riktigt ärlig, och med risk att därmed förskriva mig till en gruvlig och för tidig död, anser jag nog att detta trots allt är en rätt rimlig bedömning. Men, och det är värt att betona, att behärska en genre är inte att förakta. Och Lovecraft har förvisso inte bara skrivit ett antal kusliga historier; han har dessutom satt outplånliga spår i själva genren och påverkat horder av senare skribenter. Samtidigt bör sägas att beteckningen skräckförfattare i hans fall kan framstå som lite onödigt snäv. På engelska talar man om weird stories, och den tidskrift där han främst publicerade sig hette Weird Tales. Kanske kan ”weird” i det här fallet bäst förstås som ”sällsamma” eller ”kusliga”. Ibland ser man översättningen ”fantastiska historier” – men det brukar ju beteckna en annan genre med egna kännetecken.
Nå, det är trots allt som skräckförfattare Lovecraft främst är känd – och det är som sådan han presenteras i två nya omfångsrika volymer på svenska. Skräcknoveller heter kort och gott den ena utgåvan, Cthulhu vaknar och andra ohyggligheter den andra.
I Skräcknoveller har förlaget Vertigo samlat de översättningar som Sam J. Lundwall gjorde genom åren och låtit Martin Andersson uppdatera dem i enlighet med de senaste textkritiska utgåvorna av Lovecrafts verk; dessutom har man kompletterat med tre nyöversättningar. Det rör sig om sammanlagt 37 texter av varierande längd och har blivit en inbunden volym på 613 sidor.
Cthulhu vaknar och andra ohyggligheter är utgiven av förlaget Hastur och rymmer idel nyöversättningar signerade Arthur Isfelt. I en häftad utgåva på 361 sidor får vi 27 texter – eller snarare 28 eftersom Isfelt också fått den goda idén att inkludera Lovecrafts artikel ”Anmärkningar om att skriva fantastisk litteratur” (som ”weird fiction” i det här fallet lite olyckligt blivit till).
Eftersom båda förlagen, naturligt nog, velat ha med de mest kända novellerna överlappar volymerna varandra i hög grad: 21 av texterna återfinns i båda.
Vertigo satsar på utförliga bibliografiska upplysningar och kommentarer till varje novell (tillkomst, första publicering etc.) och en 35-sidig förteckning över alla svenska Lovecraftöversättningar. För detta arbete svarar Martin Andersson. Han dyker upp även i Hastur-utgåvan, men denna gång som författare till förordet (tillsammans med Fredrik F.G. Gravlund – förlåt, Granlund). Här berättas historien om August Derleth som såg till att vännen Lovecrafts verk inte föll i glömska efter hans död. Han skapade till och med ett förlag, Arkham House, i detta syfte – samt passade på att skriva en del egna saker i Lovecrafts namn …
Snarare än renodlade skräckhistorier ger oss Lovecraft ibland ett slags dunkla visioner eller betraktelser – låt vara med en ofta kuslig grundstämning – där en ensam man (vi rör oss i en mycket manlig värld) på ett eller annat sätt får en aning om, eller konfronteras med, världens outgrundlighet och inneboende hemskhet. Vad Lovecraft här eftersträvar är upplevelsen av det sublima, detta inom gotiken helt centrala begrepp. När han i sina ”Anmärkningar” skriver att hans berättelser ”betonar ständigt inslaget av skräck eftersom rädslan är vår djupaste och starkaste känsla” ekar orden av Edmund Burkes inflytelserika skrift om just det sublima från 1757. Och när han senare talar om vikten av ”subtil antydan – oförnimbara aningar” och av ”associativa detaljer som uttrycker nyanser av känslostämningar och bygger upp en dunkel illusion”, ja, då är det åter Burke som spökar men också Ann Radcliffe och hennes tankar om det övernaturliga i diktkonsten (postumt publicerade 1826).
Ändå skulle jag säga att det jag kan uppfatta som ett problem hos Lovecraft är just detta med antydningens konst. För att tala med T.S. Eliot har han ibland svårt med de objektiva korrelaten, det vill säga att hitta det där uttrycket, den där bilden, som hos läsaren kan uppväcka just den känsla som författaren vill förmedla. I stället för att suggerera fasan sätter Lovecraft namn på den. Att informeras om att något är fasansfullt, skräckinjagande, förfärande och får blodet att isas är emellertid inte detsamma som att själv erfara det. Men när han är som bäst kan han onekligen generera en känsla av stigande osäkerhet, obehag och förfärande vanmakt. Sedan kan det inte hjälpas att han någon gång också gör ett snedsteg och hamnar i den grop som alla skräckförfattare ständigt riskerar att falla i. Precis som kaos är granne med Gud är som bekant skräcken granne med komiken och det sublima granne med det fåniga.
När man talar om Lovecrafts verk kan det vara svårt att undvika de mer obehagliga sidor som har med hans rasism och allmänt reaktionära hållning att göra. Man kan naturligtvis hänvisa till tidsandan, men det fanns trots allt åtskilliga vi denna tid som hyste andra åsikter. ”The Call of Cthulhu” är belysande. Här framställs den konstnärliga modernismen som ett tecken på degenererat vansinne, och mestiser och mulatter skall man definitivt passa sig för. Rasblandning är suspekt och ”infödingar” bör hållas kort. Novellen är annars ett bra exempel på hur Lovecraft ofta konstruerar sina historier. Han bygger gärna upp dem som ett slags undersökningar, där protagonisten kommer något på spåren och sedan genom olika dokument och vittnesmål söker sig fram mot sanningen – men där sanningen visar sig vara av ett slag som bara kan leda till död eller vansinne. Lycka har kort sagt med okunskap att göra. There’s something out there …
Att översätta är en svår konst – vilket snabbt kan illustreras med titlarna på två av Lovecrafts mest kända noveller, dels den redan nämna ”The Call of Cthulhu”, dels ”The Haunter of the Dark”. ”The Call of Cthulhu” betyder att Cthulhu utövar en lockelse, en dragningskraft, att han kallar/drar sina anhängare/offer till sig. Man kan jämföra med Jack Londons The Call of the Wild (vars svenska titel Skriet från Vildmarken missar poängen). Men hur skall detta uttryckas på svenska? Går det ens? ”Cthulhus lockrop” låter ju bara larvigt. Både Lundwall och Isfelt har gett upp och kallar novellen kort och gott för ”Cthulhu” respektive ”Cthulhu vaknar”. Och varför inte.
När det gäller ”The Haunter of the Dark” är det svårt att hitta en bra motsvarighet till ”haunter”. Vi kan ju tala om att vara ”hemsökt” men knappast om ”Mörkrets hemsökare”. Isfelt döper om novellen till ”Skepnaden i mörkret” – vilket trots allt låter mer lugubert än Lundwalls något trognare ”Jägaren i mörkret”. Men en ”haunter” är trots allt något annat och kusligare än en ”hunter”.
Mina stickprov visar annars att texttroheten hos båda översättarna är god, och det är svårt att säga att den ene generellt är bättre än den andra – med ett undantag: när det gäller de insprängda och rimmade dikterna är Lundwall att föredra. När Isfelt låter en dikt tala om planeter som ”i fasa rumlar” (det ska rimma på ”tumlar”) är det svårt att inte dra på munnen.
Att på det här sättet och samtidigt få två rejäla och i hög grad överlappande volymer med Lovecrafts noveller kan naturligtvis vara frustrerande för bokköparen – och jag tänker inte vara mer behjälplig vid valet än jag redan varit. Beväpna er gärna med någon av dem – eller båda. Men lyft för all del inte blicken från boken för att spana ut genom fönstret i skymningen (en typsituation hos Lovecraft). Ni vet aldrig vad ni kommer att få se …
__________
Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.
Lovecrafts gravsten i hemstaden Providence, Rhode Island, USA
