Nysläppt filmklassiker: Örnen från Madagaskar
Film, Recension, Videohyllan måndag, oktober 31st, 2011Örnen från Madagaskar
Äventyr, Usa, 1952
Distributör: Pan Vision /Soul Media
Regi: George Sherman
Skådespelare: Errol Flynn, Anthony Quinn, Maureen O’Hara m.fl.
Längd: 80 min
Finns på svensk dvd/blu ray
— — —
Det är flamboyant, det är chevaleriskt, det är stil och finess – det är Errol Flynn. Regissören George Sherman presenterar i och med Örnen från Madagaskar ett piratäventyr där stjärnglansen skiner osedvanligt klart i en filmisk tidsera som sedan länge gått i graven. Filmen är dels en representativ produktion för alla attribut som stavas Flynn, men samtidigt ett filmhistoriskt sammelsurium (på ett bra sätt) av allt som inbegriper dåtidens klassiska matinéfilmsäventyr.
Till att börja med, en kort (måhända överflödig) presentation av legenden. Errol Leslie Thompson Flynn – denna övermytiska filmstjärna från ett svunnet Hollywood. Det är tveksamt om någon kommit i närheten av den ikoniska filmstatus som han hade, och fortfarande har. Själva inkarnationen av begreppet filmstjärna ryms i denna resliga australiensare, som i hedonistisk anda gärna omfamnade både kvinnor, buteljer och en annan kemisk sammansättning. Genombrottet kom med Kapten Blod 1935 och förstärktes 1937 med Robin Hoods äventyr, där han gentlemannamäsigt avväpnade både Basil Rathbone och Melville Cooper. De sista filmkapitlen skrev han med de vänstersympatiska Castroproduktionerna i slutet av 50-talet, där han lyfte fram sin vän och dryckesbroder Fidel Castro. 1959 dog han till följd av en hjärtattack, vilket satte punkt för ett liv som var lika spektakulärt både på och utanför filmduken.
I Örnen från Madagaskar från 1952 axlar han återigen den karaktärsroll som för evigt blev hans signum – den som orädd och swashbucklande hjälte (gärna i de ofrånkomliga trikåerna). Här spelar han den brittiska officeren Brian Hawke som hamnar mitt i piratnästet Diego-Suarez utanför Madagaskars kust. Omgiven av arabiska prinsessor, slavhandlare och oborstade banditer, möter han den temperamentsfulla piratdrottningen Spitfire Stevens (Maureen O’Hara), med vilken han planerar att störta den ränksmidande Kapten Roc Brasileiros (Anthony Quinn) och dennes ondskefulla planer.
Örnen från Madagaskar är ingalunda ett utropstecken i Flynns karriär – själv minns jag snarare Don Weis 60-talsklassiker The King’s Pirate med Doug McClure i huvudrollen, som är en variant av samma historia. Icke desto mindre är Örnen från Madagaskar en högst underhållande film, full av tidstypiska element som dagens unga publik förmodligen mer känner igen från intertextuella, och ibland retroparodiska, hommageinslag från vår tids populärkulturella filmer. Uttrycket är dramatiskt, stundtals teatraliskt, narrativet är stöpt i en lika tydlig som klassisk hjälte-mot-skurk-form, och färgskalan stavas Technicolor. Som en förstärkare av allt detta tillkommer den fantastiska filmmusiken – det är stråkar, stråkar och stråkar, samt en och annan baskagge. Jag är så förälskad i allt detta att själva berättelsen blir en sekundär angelägenhet i det hela. Det kan vara hur platt som helst, det är ändå fantastiskt.
Därtill har vi den harmlösa dialogen, lika humoristisk som välformulerad, och den schablonmässiga kostymeringen. Helhetsintrycket är överlag stereotypiskt, på alla plan, men så långt ifrån dåligt man kan komma. Det är charm, charm och åter charm – ingenting annat. Behöver jag ens nämna dåtidens skinande skådespelarinsatser från Flynn, O’Hara och Quinn, samt den obeskrivligt bedårande Alice Kelley som prinsessan Patme. Det föranleder att understryka en vedertagen sanning, nämligen att stjärnglans från den här tidseran aldrig behöver putsas – den blir blankare med åren helt av sig självt.
Som bäst blir det emellertid när värjorna dras, naturligtvis. Då reser sig smilbanden ända upp till de hårbortfallande polisongerna. Här snackar vi långa och utdragna fäktningstagningar, inte sönderklippta figtingscener med sjuhundraelva bildrutor i sekunden, som man ofta kör med idag. Errol Flynn lär tydligen ha varit en eminent filmfäktare, varpå matinéfilmer av den här kalibern är sevärda bara på grund av det. Så berika för Guds skull höstmörkret med lite klassisk Errol Flynn nu, och känn vinddraget från ett förlorat Hollywood. Förslagsvis väljer du valfri piratfilm, alternativt Robin Hoods äventyr från 1938. Du kommer absolut inte att bli besviken.
På tal om dåtidens fäktningsscener. En god skådespelarvän till mig berättade en lustig anekdot om filmfäktning, efter att i somras ha spenderat ett antal dagar i Baltikum på en workshop rörande stagefighting. På plats fanns den renommerade intruktören Peppe Östensson, vars filmiska CV bland annat inkluderar koordinerade actionscener i storproduktioner som Arn – Tempelriddaren och Arn – Riket vid vägens slut. Rykten gör även gällande att Peppe svingat pedagogiska klingor tillsammans med en viss Jack Sparrow. Anyhow, denna skådespelarvän lät mig i alla fall förstå att den här traditionella stilen av filmfäktning, som Flynn praktiserade, lustigt nog kallas för ”The Errol Flynn Ta-Ta”, det vill säga ett inövat mönster som ser väldigt proffsigt ut. Sicket fantastiskt begrepp, inte sant?
— — —
Tommy Johansson är filmvetare och frilansande skribent
