Mandelstam – En sovjetisk översättningsskandal
Essä söndag, november 6th, 2011När man idag talar om de fyra stora inom rysk 1900-talspoesi avser man Anna Achmatova, Marina Tsvetajeva, Boris Pasternak – och Osip Mandelstam. Men att vara rysk poet har aldrig varit lätt, allra minst under Sovjettiden. Där gick det så långt att man galghumoristiskt kunde tala om självmord, avrättning och död av umbäranden i läger som en ”naturlig död”. Såväl Tsvetajeva som Mandelstam dog en i denna mening naturlig död.
Här skriver Alan Asaid om den ”översättningsskandal” som Osip Mandelstam drogs in 1928, ett på många sätt ödesdigert år i Sovjetunionens historia, och som starkt kom att påverka honom.
—
Om en författares framgång i någon mån syns speglad i mängden publicerade verk så var 1928 det avgjort mest framgångsrika året i den ryske författaren Osip Mandelstams karriär. Han hade två diktsamlingar och en prosabok bakom sig och fick detta år se inte mindre än tre verk befordras till trycket – två samlingsvolymer med äldre dikter och essäer samt den nyskrivna, experimentella långnovellen ”Egyptiska frimärket”.
1928 var även ett utslagsgivande år i en vidare sovjetisk kontext. Motsättningarna mellan kommunistpartiets skilda fraktioner skärptes. Trotskij – Stalins främste rival om makten efter Lenins frånfälle 1924 – sattes ur spel, sändes i exil till Centralasien och utvisades året därpå från Sovjetunionen. Stalin lyckades slutgiltigt utmanövrera de mer moderata krafterna inom partiet, däribland Nikolaj Bucharin, och sjösatte den första femårsplanen. Bucharins devalvering i makthierarkin skulle få direkta konsekvenser för Mandelstam; det var i mycket tack vare Bucharins stöd som han fick tillfälle att ge ut tre verk under ett och samma år.
Detta var dock inte första och heller inte sista gången som Bucharin bistod Mandelstam. Enligt poetens hustru, Nadezjda, hade han honom ”att tacka för varje ljusning i sitt liv”. I första delen av hennes memoarer, ”Vospominania” (Minnen) – i svensk översättning av Hans Björkegren med titeln ”Stalins mirakel. En bok om Osip Mandelsjtam” – tillskänks Bucharin insikter om det nya samhällets kurs som han sannolikt hade gemensamt med många personer, vilka i förstone stött omvälvningens visioner men efterhand insett gapet till den formgivna realiteten: ”Han insåg klart, att den nya värld, vars byggande han aktivt deltog i, var fruktansvärt olik den tänkta. Livet utvecklades inte efter schemat, men schemat hade förklarats sakrosankt och skisserna fick inte jämföras med verkligheten.”
”Atmosfären vid de sovjetiska institutionerna var sannerligen som i en avskrädesgrop, som Nikolaj Bucharin mycket riktigt uttryckte det”, fortsätter Nadezjda Mandelstam. Angiverier och smutskastningskampanjer började tillta i omfattning och intensitet också inom kulturvärlden, något som Mandelstam snart bittert fick erfara.
Sommaren 1927 hade han av redaktören på förlaget Zemlja i Fabrika (Jorden och Fabriken), poeten och vännen Vladimir Narbut, inför en nyutgivning fått i uppdrag att redigera två ryska översättningar av den belgiske författaren Charles de Costers roman ”La legende et les aventures heroiques, joyeuses et glorieuses d’Ulenspiegel et de Lamme Goedzak au pays de Flandres et ailleurs” (1867; verket finns i flera svenska översättningar, varav en reviderad utgåva av den senaste, av signaturen H. P., utkom 1924 med titeln ”Ulspegels underbara levnadsöden och lustiga äventyr”). Översättningarna som Mandelstam sattes att redigera var gjorda av Arkadij Gornfeld (1915, under pseudonymen Boris Korsjan) respektive Vasilij Karjakin (1916) – den förre en tongivande litteraturkritiker och översättare (därtill en flitig brukare av pseudonymer).
1928 uteslöts emellertid Narbut ur partiet och tvingades lämna sin post. Han ersattes då snabbt av ”proletärpoeten” Ilja Ionov, som framledes på olika sätt kom att obstruera Mandelstams chanser till arbetstillfällen (översättning stod för huvuddelen av poetens inkomster). När översättningsvolymen slutligen utkom tidigt på hösten 1928 fann Mandelstam till sin förfäran att han angavs som ensam översättare på titelbladet. Han vände sig då med ett flertal personliga ursäkter till Gornfeld och krävde även offentliga rättelser från förlagets sida, vilket efter ett tag motvilligt hörsammades när Ionov den 13 november lät införa en formell rättelse i Krasnaja gazeta (Röda tidningen). Ursäkterna hindrade dock inte Gornfeld från att strax publicera ett anklagande öppet brev, vilket blev startskottet för en utdragen polemik som gradvis antog drag av systematisk hetsjakt och förtalskampanj.
I sitt brev, som publicerades den 28 november i Krasnaja gazeta i reaktion mot den tämligen lakoniska rättelsen, argumenterar Gornfeld för att Mandelstam mer eller mindre mekaniskt sammanfogat de två översättningarna, utan hänsyn till vare sig respektive översättning/översättare eller originaltextens lydelse. Gornfeld avslutar brevet med att – något krystat – likna sin situation vid en människa som upptäcker någon annan iklädd sin stulna rock, och därvid måste ha rätt att utpeka den som stöldgods. En liknelse som förargade Mandelstam och som denne sökte bemöta i sitt svarsbrev, publicerat i tidningen Vetjernija Moskva (Kvälls-Moskva). Gornfeld replikerade för övrigt, än mer förtretad, på Mandelstams brev, men refuserades.
En omständighet som sällan uppmärksammats eller som man i varje fall undantagsvis fäst särskild vikt vid är att förlagets uppdrag till Mandelstam faktiskt bestod i att förena två separata översättningar – utan att någon av översättarna från början meddelats eller ens senare erhöll ersättning för det. I Mandelstambiografier av senare dato visas något större förståelse åtminstone för Gornfelds initiala reaktion. Så sker inte minst i den ryske litteraturforskaren Oleg Lekmanovs koncisa och nyanserade biografi Mandelstam (Academic Studies Press, 198 s, övers. Tatiana Retivov), som utkom på ryska 2004, och i en tidigare version redan 2003.
I sin analys av det som kommit att kallas ”Ulenspiegelaffären” betonar Lekmanov likväl att Gornfeld – som för övrigt var ett kvartssekel äldre än Mandelstam – från första början lade tyngdpunkten i sina anklagelser på Mandelstam, och inte, vilket hade varit rimligare, på hans uppdragsgivare. Den andre översättaren, Karjakin, vände sig å sin sida till myndigheter med en, enligt Lekmanov, ”hysterisk anmälan”. Han ivrade för sin sak i domstol, men led nederlag i juni 1929. Gornfeld valde att inte göra gemensam sak med sin konkurrent, vilket troligtvis bidrog till att hans de Coster-översättning var den enda som återutgavs under det decennium som följde.
I början av 1929 bryter Ionov på allvar med Mandelstam. Skälet är att Mandelstam och hans vän Benedikt Livsjits beskylls för att i en gemensam översättning av en roman av den amerikanske äventyrsförfattaren Mayne Reid ha använt sig av en fransk förlaga, något som stred mot förlagskontraktet vilket fastställde att översättning skulle utföras efter originalet. Fallet togs upp i skiljedomstol i början av april, samma dag som Mandelstams första stora ”angrepp” på den sovjetiska översättningskulturen och förlagsvärlden, artikeln ”Potoki chaltury” (Klåperiets flöden), trycks i Izvestija (syskonartikeln ”O perevodach”, Om översättningar, publiceras i en tidskrift i juli samma år). På dagen en månad senare publicerar Literaturnaja gazeta ett kåseri av den partitrogne publicisten David Zaslavskij med rubriken ”O skromnom plagiate i razvjiaznoj chalture” (Om ett blygsamt plagiat och ohämmat klåperi). Zaslavskij – som långt senare blev notorisk i rollen som en av anförarna av de hätska kampanjer som följde på Boris Pasternaks Nobelpris 1958 – ställer maliciöst upp två olika Mandelstam mot varandra – redaktören av de ryska översättningarna av de Costers bok och artikelförfattaren: ”Låt oss ta honom i kragen, denne förgiftare av litteraturens brunnar, nedskräpare av allmänna toaletter, och presentera honom för Mandelstam själv för att ställas till svars. Och vad Mandelstam kommer göra med honom – det är svårt att ens föreställa sig!”
Mandelstam gick i svaromål några dagar senare med ett lika skarpt som kortfattat brev, vilket åtföljdes av en petition till hans försvar undertecknad av femton framträdande författare och kulturpersonligheter, däribland Boris Pilnjak, Jurij Olesja och Boris Pasternak. Zaslavskij trappade då upp ordväxlingen genom en ny artikel i Pravda, betitlad ”Zjutjki i negri” (De små skalbaggarna och negrerna), där han illvilligt skildrar en grupp författare som exploaterar en annan. Konflikten mellan Zaslavskij och Mandelstam blev snart föremål för en ”utredning” i FOSP:s (Sovjetiska författarföreningars federations) medlingskommission, som i ett betänkande i december 1929 ”tillstod oriktigheten i publicerandet av Zaslavskijs kåseri och samtidigt Mandelstams moraliska ansvar”. Ett utslag som Mandelstam hade svårt att förlika sig med.
I sinom tid ingrep emellertid Bucharin och lyckades få det hela att mer eller mindre ebba ut. Han förmådde slutligen också utverka ett utresetillstånd för Mandelstam och hans hustru, som från och med våren 1930 och drygt ett halvår framåt reser runt i Kaukasus och tillbringar sommarmånaderna i Armenien. Men ingen, i synnerhet inte bland intellektuella och politiskt aktiva, gick säker. Bucharin uteslöts från partiet 1937 och avrättades året därpå – samma år som Mandelstam, enligt i dag hävdvunna uppgifter, dör i ett transitläger och slängs i en massgrav utanför Vladivostok.
Vittnesmål från tiden för ”översättningsskandalerna” ger vid handen att de olika konflikterna och provokationerna tärt både fysiskt och mentalt på Mandelstam. Ett samtida vittne skriver: ”Han kan inte tala om annat än hela den här historien. Betraktar alla författare som fiender. Bedyrar att han för alltid lämnat litteraturen, att han aldrig kommer skriva en rad mer, att han har rivit sönder alla redan ingångna förlagsavtal.”
I ett brev till Nadezjda i februari 1930 karakteriserar Mandelstam – med intryck av de antisemitiska anstrykningarna i ”debatten” mellan honom och hans belackare – det hela som sin egen Dreyfusaffär.
Men Mandelstam återhämtar sig rent litterärt. Han skapar paradoxalt nog sina främsta verk i takt med att villkoren för hans tillvaro blir alltmer kärva, särskilt efter att säkerhetspolisen 1934 kommer över en sedermera berömd niddikt om Stalin. Så gott som alla sina mogna 30-talsverk fick Mandelstam aldrig själv se i tryck. Men det säregna konstnärliga kynne som ryms i ”Resan till Armenien” (1934), ”Samtal om Dante” (1933, publicerad 1967) och den dovt myllmängda poesin från exilen i Voronezj (1935-37), är och förblir en omistlig del av 1900-talets litteratur. Bortom det anonyma slutet i Sibirien. Bortom ränkspel, revirdrift och skrymteri.
Fotnot: Ett urval av Mandelstams verk på svenska: ”Egyptiska frimärket”, övers. Greta Hjelm, i prosavolymen Tidens larm (1977); Resan till Armenien, övers. Bengt Samuelson (1991); Samtal om Dante, övers. Bengt Jangfeldt, i prosavolymen Ordet och kulturen:essäer (1992); Rosen fryser i snön: dikter (1976), samlingsvolym med Mandelstams poesi i urval och tolkning av Hans Björkegren
———
Alan Asaid undervisar i litterär översättning från ryska till svenska vid Uppsala universitet
