Roman: Mannen som föll i glömska
Recension, Skönlitteratur söndag, november 6th, 2011
Mannen som föll i glömska
Mia Ajvide
Bonniers förlag 365 s.
Har utkommit
Mia Ajvide har tidigare gett ut diktsamlingen Om en flicka vill försvinna (2008). Nu kommer hennes första roman, Mannen som föll i glömska. Bokens tema, att tillvaron plötsligt ändrar sig utan att man förstår varför, känns igen bland annat från Kafkas Förvandlingen (1915). I Ajvides bok handlar det om människor som faller ur andras minnen.
Jack och hans fru Aino lever tillsammans i stugan vid havet tills den dag Aino plötsligt inte känner igen sin man längre. Samtidigt frågar sig Jacks kollegor vem han är och hans egen mamma visar inga tecken på att känna till honom. Det leder honom ut på en resa både i nutiden – bland de samlade glömda som bor i Rinkeby – och till dåtidens berättelse om flickan Alma som ansågs galen och låstes in. Han hamnar i en parallellvärld, där han blir något av en upprorshjälte bland de glömda.
Jag vet inte vad jag ska tycka om den här boken. Å ena sidan är den genomtänkt och välskriven, å andra sidan är den överdriven och svår att förstå sig på. Jag funderar över vad syftet är. En bit in i läsningen trodde jag att ”de glömda” symboliserade de utstötta och i marginalen levande i vårt samhälle – papperslösa, psykiskt sjuka, missbrukare – men tanken håller inte. De glömda är med i en sektliknande rörelse, men en ledare som forskar för att finna en gemensam gen för dem som försvinner ur andras medvetande. Genom hot om uteslutning styr forskaren medlemmarna. Ju längre boken går ju konstigare blir det, och ju svårare att svälja.
Att de glömda möts av aggressivitet tolkar jag som samhällskritik, att det finns utstötta människor som inte är accepterade. Kanske ska bilden av den känslofattiga forskaren visa på samtidens vurm för att diagnostisera och kategorisera vad som är normalt eller ej. Vad gäller språket tyngs det av en del konstruerade liknelser som ”hennes strumpor hängde som två stenar på stolen” även om Ajvide skriver både väl och korrekt.
Jag tror att boken kunnat bli en riktigt bra och samhällskritisk historia om författaren nöjt sig med att likna de marginaliserade i samhället vid de glömda, utan att låta handlingen dra i väg. Som nu är blir berättelsen övertung av hotfullhet, mysticism och våldsinslag. Den verkar inte veta var den hör hemma.
__________
Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.
