Konsert: Bob Dylan & Mark Knopfler på Globen

Inlagd av Agneta Wistrand Rosendal Recension, Scen måndag, november 7th, 2011

Bob Dylan och Mark Knopfler

Globen 4 november 2011

Först sitter man på helspänn. Åttonde augusti 2011, 09.00. Trycker ner tangenterna på köp fyra bästa platser. Ett par dagar före föreställningen ser jag att det är rätt långt bak. Trots dyra biljetter. Och MR DYLAN vill inte ha storbildsskärmar. Så då får inte MR Knopfler det heller.

Globen kan vid konserttillfällen sluka 16000 och det verkar den ha lyckats med. Åtminstone nästan. Det känns fullt. När man ser ut över sektionerna. Lider med dem som sitter på parkett men bakom mixerborden. Jämfört med dem är vi lyckligt lottade. Jag, maken och sönerna har klar sikt. Dessutom har jag tagit med kikaren, vilket visar sig vara ett smart drag. Med hjälp av den kan vi följa en magisk duell mellan ståbas och fiol – Mark Knopflerframträdandet – och även ha koll på magic B. D. och hans överraskande turer mellan orgel, gitarr och munspel. Vi ser till och med att han har vita boots, brallor med revärer och att han emellanåt ser riktigt road ut. Strongt jobbat, tänker jag.  Ännu en dag på jobbet fem år efter pensionsåldern. Om man korrelerar med när vi brukar slå igen dörren till jobbet här i Komfortsverige.

Dylan bjussar på en koreografi som åtminstone jag är ovan vid. Till detta får vi vara med om en nästan unik livevariant av ”Make You Feel My Love”.  Det är andra gången någonsin han gjort den live. Om man ska tro alla setlistor som går att hitta på nätet.

Mark Knopfler och hans band spelar inledningsvis countryrock som ger minnesbilder av barndomens cowboyfilmer med framrusande bufflar och hoande backsound. Sedan övergår bandet till att lira musik med mer irländskframtoning. Men det är först mot slutet de kommer loss ordentligt och det i samband med duellen jag nämnde tidigare.

Att döma av publikreaktionen, då Knopfler slår an ackorden till ”Brothers in Arms”, är det den låten alla egentligen väntat på. Det finns en sorts ironi i detta och kanske är det det som också provocerar alla som vill ha MR BOB lättuggad. Enkel, lättsmält och rakt in i hjärtat som vikt ett eget litet krypin åt honom sedan mitten på 60-talet. Men, nepp. Inte den här gången heller. Den som väntat sig lättäten hamburgare får istället en minimalt grillad stek som är både rå och har tuggmotstånd. Långsamma låtar blir rockbluesiga och uptempovarianterna bromsar in och backar nästan.  Det är med andra ord som det brukar. Som det varit de senaste åren. 10, 20 30?

Recensionerna är antagligen lika lika de med. Vad gör du med rösten Bobban? Och varför kan du inte leverera så man hör vad texten handlar om? Jag kan inte värja mig när tanken kommer. Vad tusan gör alla på konserten om de bara väntar på att allt ska bli som vanligt? Som det var en gång. På sextiotalet. När Bob Dylan var ny och het och spelade in just den version som vi förälskade oss i. Som vi kysstes till och som vi födde upp barn till. Hur kul är det egentligen att få en repeat? Men det kanske är det som är kruxet. Vi vill ha samma för vi vill känna samma, vara samma. Enklast så. Så slipper vi stå öga mot öga med vårt åldrande och vår dödlighet. Konfrontera det faktum att saker förändras. Att vi aldrig kan backa till tiden då det hände och insikten om att en gammal man som ständigt är på turné och som var och varannan kväll, i månader, använder rösten för att förmedla det han vill säga, får en viss förslitningsskada.

Vi vet allt det där. Antagligen.  Och ändå. Hoppet. Att få höra en smooth Desolation Road eller en kristallklar Like a Rolling Stone. Är det det som får oss att likt bättre vetande ta oss till de där konserterna utan storbildsskärm och med en scenbelysning som mer dämpar än förstärker möjligheten att se MR BOB?

Nej, inte det heller. För utan allt det som är Bobbans signum, ingen Bobba.  Ingen magi och inget snack om han drog på munnen eller inte. Inga kommentarer om kraxet och avsaknaden av gitarrspel. Eller inte. Han är ingen Cher som yxar till de kroppsliga förutsättningarna. Inte heller är han en uppstigen Sinatra som för tusende gången gör just samma, samma.

Han är his Bobness, som Dan Backman så passande kallade honom i recensionen häromdagen. Och Bobnessar har en egen fil. Magifilen.

Ändå vet jag i djupet av mitt hjärta att migränattacken dagen efter konserten, kom sig av att jag koncentrerade mig till 110{f1512827c5a1967448c176d02772e8739d01bbcc6ac8af82c365c0f334c04290} för att ha lika stor koll på vilka låtar det excellenta bandet kompade ikonen till. Man vill ju veta vad man hör så man vet vad man ska känna. Japp. Så är det.

__________

Agneta Wistrand Rosendal ingår i kulturdelens redaktion och kommer säkert att se nästa Dylankonsert också. Medveten om risken det innebär.