Roman: Eldvittnet

Inlagd av Måna N Berger Recension, Skönlitteratur torsdag, november 10th, 2011

Eldvittnet
Lars Kepler
Albert Bonniers förlag 562 s.
Utkommer 11 november 2011
Författarduon Alexander och Alexandra Coelho Ahndoril, alias Lars Kepler, är tillbaka med en ny kriminalroman, ”Eldvittnet”, som innehåller rejäla doser av såväl bloddrypande som mer krypande skräck. ”Kepler” tvärs över omslagsbilden får väl numera betraktas som ett varumärke snarare än ett författarnamn. Hemligheten bakom pseudonymen avslöjades redan i augusti 2009, medan deras första deckare i serien om kriminalkommissarie Joona Linna med stormsteg rasade uppför försäljningslistorna.

Varumärke var ordet. ”Eldvittnet” är, vad jag kan förstå, en äkta Kepler med, som sig bör i genren, kantstött brottsbekämpare och fyrkantiga lokalpoliser som går i vägen för varandra i uppgiften att hitta mördaren innan fler människor kommer till skada.
Det börjar på ett privat LVU-hem för unga flickor med psykiska störningar och självskadebeteende. Upptakten är riktigt otäck.
Nattetid finns bara en sovande jour på hemmet, en äldre kvinnlig sjuksköterska som efter många år av oregelbundna arbetstider brukar ta en liten tablett Stilnoct (kan man ana en lätt kritik av vissa vårdrutiner här?), för att kunna somna. Men just den här kvällen hinner hon, olyckligtvis, inte det. Det har varit stökigt, bråk och slagsmål, en flicka har skurit sig i armarna och en annan varit aggressiv och placerats på isoleringen – ett låst rum dit bara personalen har nyckel. Sjuksköterskan sitter vid datorn framåt midnatt och försöker dokumentera kvällens händelser. Men någonting pågår därute i mörkret hos flickorna, något mystiskt, ett tassande och viskande som oroar henne. På vägen till sitt övernattningsrum inser hon att någonting är fel, fruktansvärt fel.

”Hon förstår omedelbart hur farlig situationen är, men rädslan gör henne långsam.
Först när korridorens golv knakar till kommer impulsen att fly för sitt liv.”

När larmet kommer in till larmcentralen i Sundsvall, klockan fyra på morgonen är till en början förvirringen total. Upprörda elever på Birgittagården har ringt sin kurator och skrikit och gråtit i mun på varandra om blod över hela golvet. Polis och ambulans skickas dit för att ta reda på vad som hänt. Flickan i isoleringsalkoven är död, hennes huvud har krossats och blodet rinner ut över golvet. Ingen personal finns på plats. Situationen är kaotisk.
Kriminalkommissarie Joona Linna, erfaren utredare med okonventionella metoder, för tillfället själv föremål för en intern utredning inom rikskriminalen i Stockholm, skickas som observatör till Sundsvall. Där han givetvis kommer på kant med den lokala ordningens upprätthållare, kommissarie Gunnarsson.
Längre fram under dagen hittas sjuksköterskan, även hon ihjälslagen, i en lekstuga på gården. När det sedan visar sig att en ny elev på hemmet är försvunnen, samt att man i hennes blodiga lakan hittat en hammare med blod på, inriktas spaningarna på att finna henne. För sent, hon har under tiden tagit sig genom skogen ut till vägen, där hon hittar och stjäl en bil på en parkeringsficka.
Men bilen är inte tom. I baksätet sitter en fyraårig pojke i barnstol.

Detta är inledningen till en lång och dramatisk jakt på en gäckande mördare, en jakt där polisen även får mer eller mindre välkommen hjälp av en kvinna som påstår sig vara medial sierska.

”Eldvittnet” är en tegelstenshistoria, omfattande flera olika konflikter och med komplicerad intrig, kanske lite väl komplicerad för handlingens bästa. Men den går trots allt ihop på (det oväntade) slutet. Dessförinnan har läsaren fått uppleva en hel del gastkramande scener, av typen ensam kvinna i ödsligt hus svävande i ovetskap om mördarens rätta identitet – på bästa thrillermanér. Frågan är väl egentligen om det här är en kriminalroman och inte snarare en psykologisk thriller?

Språkligt svajar det ibland, och jag kommer på mig med att försöka gissa vem av författarparet som skrivit vad, vilket är dumt av mig. Det är distraherande. Man borde inte veta sådant där, tänker jag. Pseudonymer ska vara vattentäta, som B Traven, eller Bo Balderson. Men i dagens glupska medievärld går det knappast att ha hemligheter någon längre tid. B Traven hade inte kvällstidningarna i hasorna…

Allt det där går dock an. Min främsta invändning mot boken gäller den ramhandling som mordgåtan är inbäddad i. En ramhandling som rör Joona Linnas förflutna och avslutas med en drygt femtio sidor fet cliffhanger, vilken lovar läsaren att Kepler kommer tillbaka. Det stör mig. Det känns påklistrat, som produktplacering, och det drar ner läsupplevelsen.
Annars så: en nagelbitare!

Måna N. Berger är frilansskribent och driver Ateljé Mjölkboa.