Roman: Skojarna i örtagården

Inlagd av Maria Larsson Recension, Skönlitteratur torsdag, november 10th, 2011

Skojarna i örtagården

Arto Paasilinna

Brombergs 307 s

Utkom 5 oktober 2011

Foto: Ulla Montan

I februari 1996 blev jag tipsad om att läsa Arto Paasilinnas ”Livet är kort Rytkönen lång” under en sammankomst i Stockholm, köpte den i Pocketshopen på Centralen och hade roligt hela vägen hem till Örebro. Romanen handlar om lantmäterirådet Taavetti Rytkönen, som har tagit ut en stor summa pengar, tappat minnet och glömt legitimationen på banken. Tillsammans med taxichaffören Seppo Sorjonen far han rakt fram genom Finland och råkar ut för det ena dråpliga äventyret efter det andra. Så började min bokliga kontakt med Arto Paasilinna. Då kom jag inte ihåg att jag hade sett filmatiseringen av hans roman ”Harens år”

Jag har läst ytterligare några burleskt hysteriska och samtidigt varma romaner av Arto Paasilinna och hade därför stora förväntningar när jag började läsa ”Skojarna i örtagården”, som beskrivs som en rövarhistoria. Tyvärr infriades inte mina förväntningar.

Örtagården heter Renfläckan och är en före detta kolchos i lappländska Turtola. Där kravodlas kryddor och i en nedlagd gruva olika svampar, allt i mycket stor skala. Efter rykten om att människor har försvunnit, kommer säkerhetspolisen Jalmari Jyllänketo dit, förklädd till kravodlingskonsulent. Han upptäcker ganska snabbt att Renflackan tvångsrekryterar arbetskraft bland mer eller mindre kriminella element, men även om det är olagligt sympatiserar Jyllänketo med idén, så han blir kvar. Dessutom blir han kär i den vackra hortonomen Sanna Saarinen, dotter till Renflackans ägare, den tuffa och hårdföra Ilona Kärmeskallio.

Romanens upplägg är det inget fel på, det är en typisk Paasolinna-skröna. Hans uppfinningsrikedom är som vanligt stor, exempelvis när femtio ”Helvetesmanglar” (MC-förare) ska luras att flytta sitt samnordiska sommarmöte så att de kan kidnappas till att bli arbetskraft i svampgruvan. Jyllänketo hjälper till att inreda en långtradare med bänkar, TV, video, porrfilmer, öl och tilltugg. I den erbjuds manglarna skjuts, men de hamnar i gruvan istället för på sommarmötet.

Trots goda intentioner faller rövarhistorian ihop. I den här boken blir det burleska snarare plumpt och lite för snabbt tar de roliga och överraskande infallen slut. Till slut blir de närmast osmakliga. Jag saknar Paasolinnas milda satir och överseende drift med samhället.

Maria Larsson är frilansskribent och f.d. bokmässearrangör