Biografi: Det stora självporträttet

Inlagd av Pär-Yngve Andersson Facklitteratur, Recension fredag, november 11th, 2011

Det stora självporträttet: Om Olav H. Hauge

Carl-Göran Ekerwald

Carlsson Bokförlag. 178 sidor. Har utkommit.

På senare år har intresset för norrmannen Olav H. Hauges författarskap ökat även i vårt land. För fem år sen utkom Staffan Söderbloms analyserande läsningar av hans dikter i Och jag var länge död, och nu kommer Carl-Göran Ekerwalds korta levnadsteckning Det stora självporträttet. Båda böckerna bygger till stor del på den postuma utgivningen av Hauges dagböcker.

Olav H. Hauge levde mellan åren 1908 och 1994, och han ägnade sig åt regelbundet dagboksskrivande från det han var 16. Hela tiden var han fast rotad i Ulvik, ett samhälle innerst i Ulviksfjorden i Hardanger. Hans poesi är knotig och ofta ordkarg, präglad av det dramatiska fjäll- och fjordlandskap han verkade i. Det är en modernism som aldrig helt verkar bryta med gamla former.

Under 1960-talet ”upptäcktes” han på allvar i sitt hemland och knöts av en yngre generation till den samtida strömning som i enlighet med gällande tidsanda gärna talade om vikten av att i konsten gå utöver sig själv och det privata. Några tyckte sig också se att hans diktning utvecklades från ett konventionellt formspråk mot ett modernistiskt. Staffan Söderblom visar övertygande i sin bok att det finns ett stort mått av förenkling i dessa påståenden. Inte minst är det dagböckerna som får Söderblom att se annorlunda på texterna. Undertiteln på hans bok är mycket riktigt ”Läsningar av det ambivalenta”. Framför allt är det vetskapen om Hauges återkommande psykiska sjukdom som blir känd i en bredare krets genom dagboksanteckningarna. Hans egen känsla inför de psykiska gränstillstånden beskrivs där inte heller som negativ. Söderblom tycker sig se ett delvis nytt författarskap i ljuset av berättelsen om ensamhet, psykiska kriser och kontaktförsök.

Dagböckerna är centrala även för Ekerwalds förståelse av Hauge. Hans bok är ingen traditionell biografi som detaljerat försöker teckna ett livslopps alla viktiga skeden. I stället väljer han att presentera kapitel som i första hand är tematiskt sammanhållna, med rubriker som ”Religionen” eller ”Kvinnorna”. Stilen är fritt associativ, och han tillåter sig även utvikningar mot sin egen samtid. Det finns en tendens att lite för enkelt slå fast dikttolkningar som inte alls förefaller entydiga, och han är ofta kategorisk i sina generaliseringar. Ett exempel är när han skriver att ”Allt Hauge skriver har en ’grön, ekologisk’ innebörd”, vilket naturligtvis är en överdrift.

Jämförelser med sturiga individualister som Samuel Beckett och Vilhelm Ekelund är däremot högst relevanta. Främst är det kanske aforistikern Ekelund som är av intresse, men man kan undra om inte Hauges dikt ”Sågbocken” är en trasigare variant av föregångarens ”Lunaria”.

Ekerwald ser icke-anpassningen som central för hans livssyn. ”Diktens gud föraktar den som har framgång”, skriver Hauge, och man kan ana ett varnande tonfall riktat till sig själv. Så småningom blir han ändå känd i vidare kretsar och finner sig – om än mycket motvilligt – tillhöra kulturetablissemanget. Den gamle ungkarlen får då plötsligt en massa brev med oblyga inviter från ett flertal kvinnliga akademiker. Besöken i hemmet i Ulvik blir också fler. Dagböckerna nämner en del av dessa kontakter, men det finns en fara i att som biograf bli alltför snaskigt privat i en skildring som denna. För mig är det exempelvis fullständigt ointressant om Hauge har sett en viss sexualupplysningsfilm eller inte. Ekerwald kunde ha visat större takt och sinne för väsentligheter, även om dessa och liknande privata noteringar förvisso redan är publicerade. Så småningom ger dock Hauge upp sitt ungkarlsliv, och den 22 år yngre Bodil Cappelen flyttar in i hans hus. Poeten är då 66 år.

Läsningen är intressantare då Ekerwald kommer in på hans politiska och religiösa inställningar. Bibeln är hela tiden viktig och Hauges politiska uppfattning har uppenbart konservativa drag. Ändå verkar han ha tagits emot med öppna armar av 68-generationen. ”Att hålla på Vietnams bönder är Hauges konservatism”, läser vi. Liksom hos Knut Hamsun och Ezra Pound finns hos Hauge en aversion mot kapitalismens ytlighet och förflackning. Gamla väsentliga värden hotas i en värld där allt är till salu bara budet är tillräckligt högt. Hos Vietnams kämpande bondebefolkning såg han tydligen något han kände igen: en bondekultur hotades av den amerikanska aggressionen. Han gick emellertid aldrig politiskt vilse på samma tragiska sätt som Hamsun och Pound, men han visade förståelse för Hamsuns egensinnighet. Där fanns också något han kände igen.

Ekerwalds ambition är inte att grundligt utreda, men hans bok kan fungera som en första bekantskap med en komplicerad personlighet, tillika stor nordisk poet. För den som vill ha större fördjupning i ämnet finns annat att läsa.

__________

Pär-Yngve Andersson är litteraturvetare och kulturskribent