Roman: Min kamp 3
Recension, Skönlitteratur måndag, november 21st, 2011Min kamp 3
Karl Ove Knausgård
Norstedts, 442 sidor, Ute nu
– – –
När jag minns tillbaka på min barndoms dagar är de inbäddade i ett särskilt skimmer som är så utmärkande för barndomen. Ett skimmer vi kanske kan kalla fantasins, eller oskuldsfullhetens skimmer – jag vet inte riktigt vad. Som barn var världen så mycket mindre, men på samma gång så mycket större. Världen kanske var staden man bodde i, huset på landet, eller den där skogsgläntan bakom huset. Man befann sig i en mikrovärld som var ens hela värld. Något annat existerade inte, i alla fall inte mer än som drömmar. Fascinationen för människor och ting var total. Allt var på något sätt så mycket mer spännande. Denna viktiga aspekt av att vara barn skildrar Karl Ove Knausgård mycket fint i den tredje delen i romansviten Min kamp.
Då del ett behandlade faderns bortgång och del två den självvalda exiltillvaron i Sverige för författaren så är denna tredje del en tillbakablick på barndomen. Barndomen i ett småhusområde på landet i Tromoya i 70-talets Norge. Boken inleds med att jaget berättar att minnet inte är att lita på. Det är pragmatiskt och sätter inte sanningen främst. Men samtidigt bör man inte se minnet som sin fiende, det är i allra högsta grad ens vän. Och nog är det också så man bör uppfatta Knausgårds Min kamp. Ett romanverk, det vill säga ett fiktivt verk, som dock hämtar sitt stoff från de verkliga händelserna, från minnet.
Tillvägagångssättet, att skildra de mest vardagliga händelser men att göra det med en sådan nerv och skärpa att vardagen blir något magiskt, fungerar även i denna tredje del av Min kamp. Dock är den något mer konventionell i sitt berättande och struktur. Det nutida jaget, författaren Knausgård , är inte alls lika påtaglig som i föregående böcker. Där skiftade böckerna allt mer mellan ett då och ett nu, där det nutida jaget alltid fanns tydligt i bakgrunden. Här följer vi istället det sjuåriga jaget Karl Ove Knausgård i flera hundra sidor, utan att berättarjaget ens träder fram för en stund. Något som därför saknas är den starka grad av självreflektion och analys berättaren antog i tidigare romaner. De mer essäistiska passager i del ett och två som behandlade litteratur, filosofi och andra frågor lyser i stort sett helt med sin frånvaro.
Dock fungerar boken utmärkt som en förklaringsmodell till den äldre Knausgård. Vi får veta att den unge Karl Ove var en mycket känsliga pojke som alltid hade nära till gråt. Barnet Karl Ove är allt för känslig, han tål faktiskt ingenting alls. Han är som en tjej, han är feminin. Förmodligen är det såren från barndomen som gjorde att Knausgård i Min kamp 2 ansåg att det värsta av allt var att upplevas som feminin. Något som utmärkte sig i den nyckelscen där jaget tar med sig sitt barn till babygympa för att förnedras fullständigt, bli feminiserad. Hur tidigare böcker kan få sina förklaringar utifrån denna tredje del stärker komplexiteten i verket.
I de allt annat än dramatiska händelser vi får bevittna följer vi Karl Ove till macken i byn för att köpa godis, till den undangömda soptippen för att leta pantflaskor, eller till skogen för att leta porrtidningar. Det är skrivet med samma detaljrikedom och fokus som tidigare. Men det saknas något. Fram för allt är det det flöde som var så påtagligt i föregående bok. Där beskrivningen av en rökpaus på balkongen blev sällsamt fin litteratur som fascinerade. Det flödet finns inte här. Jag kommer på mig själv med att bli uttråkad stundtals. Den nerv i berättandet som tidigare gjort att jag inte kunnat slita mig från boken är aldrig riktigt där.
Min kamp 3 är ingen dålig roman. Inte alls. Knausgård fångar barndomens känslor och varat alldeles utmärkt. Ofta känns det som att det är min uppväxt han skildrar, för mina känslor var desamma. Men betraktad som en del av en större romansvit så är Min kamp 3 faktiskt något av en mellanbok. En mellanbok av Knausgård är dock bättre än det mesta andra nutida nordisk litteratur som släpps, så är det ju.
– – –
Erik Göthlin filmvetare och frilansskribent
