Kvinnlig rösträtt 90 år
Fokus tisdag, november 22nd, 2011De politiska frågorna omformulerades när kvinnorna kom in i politiken.
Rapport från ett seminarium i Falun den 19 november 2011.
Rösträttskvinnorna arbetade för sin sak över klassgränserna, med eller utan sina partiers gillande. Oftast utan. Högerpartiets män bjöd hårdnackat motstånd in i det sista, socialdemokraterna ansåg att mäns lika rösträtt skulle gå före.
Det var på den tiden då ”medborgarrätt heter pengar” för att citera Heidenstam. Det vill säga, endast de som betalade skatt fick rösta, och ju mer skatt mannen betalade, desto fler röster fick han avge.
Med anledning av att kvinnlig rösträtt i Sverige genomfördes för 90 år sedan hölls i helgen fyra seminarier på länsbiblioteket i Falun.
Vid förra sekelskiftet började kvinnorna organisera sig för rösträtten och det gick starkt framåt fram till 1914 då första världskriget tog musten ur kvinnokampen.
Men rösträttskvinnorna kom igen under mellankrigstiden. Nu fanns kvinnorna ute på arbetsmarknaden i större utsträckning, i fabriker, inom livsmedelsindustrin, vård och omsorg. Även borgerskapets kvinnor hade börjat arbeta, ofta inom sådant som post och undervisningsväsen.
Nu bildades en mängd föreningar som arbetade för kvinnors politiska rösträtt: Fredrika Bremerförbundet, Husmodersförbundet, Filantropiska föreningen och flera politiska kvinnoförbund, socialdemokraternas och bondeförbundets stora kvinnoförbund inte att förglömma. Strax före första världskriget fanns 17 000 kvinnor organiserade i 250 föreningar som arbetade för kvinnlig rösträtt.
De var ofta tufft för pionjärerna som åkte runt och höll offentliga möten. De fick utstå mycket spott och spe, berättade docent Gunnela Björk från Örebro universitet.
– Förespråkarna för kvinnlig rösträtt mötte hårt motstånd. Kvinnor anklagades för att vara alltför okunniga och ointresserade av politik för att kunna rösta.
Det blev bakgrunden till den nya rörelsen att skola kvinnor politiskt, till exempel via den berömda kvinnliga medborgarskolan Fogelstadgruppen.
– Men rösträtten hade inskränkningar ända till 1945, berättade docent Åsa Karlsson Sjögren vid Umeå universitet.
Skatteskolkare och omhändertagna av fattigvården fick inte rösta.
Under depressionen på 30-talet sjönk också antalet som kunde rösta, och de som var intagna på ålderdomshem hade inte rösträtt.
Professor Ebba Witt Brattström visade att kvinnor dock alltid haft en röst i litteraturen.
– Litteraturen är en frizon, sade hon och visade på 1300-talets Heliga Brigitta som i sina uppenbarelser hade visioner om Marias första förlossning. Även andra kvinnliga uppenbarelseförfattare i Europa hade visioner som handlade om att uppvärdera Maria i religionen.
Drottning Kristina på 1600-talet, som hävdade att det krävdes ”större mod att gifta sig än att gå ut i krig”, var till exempel ”preciös”, det vill säga ansåg att själen var viktigare än könet.
På 1900-talet kom den stora vågen av kvinnokamp med rösträttsrörelsen. Selma Lagerlöf, som var en stark rösträttskämpe, fick nobelpriset. Ellen Key (av Strindberg kallad Hanna Paj) predikade om ”Barnets århundrade”.
– Männen blev rädda, fortsatte Ebba Witt Brattström, de trodde att de skulle onödiggöras.
Begreppet ”den nya kvinnan” spreds över Europa, Elin Wägner präglade beteckningen SBK – (alltså inte ”sveda/värk/och brännkärring” som i medicinska journaler samma århundrade), utan den Självförsörjande Bildade Kvinnan.
Arbetarkvinnorna kom ut på arbetsmarknaden. Maria Sandel, en av våra första arbetarförfattare, skrev boken Virveln, där hon beskriver ”yrhättorna” (egentligen de prostituerade) och som deras motsats de rena, bleka och fattiga arbeterskorna.
– Ett nytt systerskap växer fram, ett där alla kvinnor räknas in och motsättningar läggs åt sidan under devisen att man inte behöver älska varandra – men man håller ihop.
Även i Elin Wägners Pennskaftet gestaltas en ny inställning – alla kvinnor ska vara med.
Det fanns tre förklaringar till varför högern till sist gav med sig när det gällde den kvinnliga rösträtten.
– Det var en omvändelse under galgen, sade Kjell Östberg, professor vid Södertörns högskola.
Det första var att högern såg det som en gåva från männen till kvinnorna för att de skött sig bra under kriget. Det andra var ryska revolutionen som hängde som ett orosmoln över Europa 1917, och det tredje var påtryckningar från de stora kvinnoorganisationerna.
Hungerupploppen i Sverige 1918 var ursprungligen en produkt av kvinnornas kamp.
– Det var kvinnorna, det vill säga fiskarhustrurna, textilarbeterskorna, husmödrarna, som började hungerdemonstrera för att överleva och få mat.
Kvinnorna gick i ledningen för en social kamp, men männen förskingrade det arv som kvinnorna överlämnade, fortsatte Kjell Östberg.
Förhoppningarna var stora efter genombrottet för kvinnlig rösträtt 1921, men tio år efter rösträttsreformen fanns färre kvinnor i det politiska livet än under de två första åren efter reformen.
Detta förklarades av manliga bedömare ha tre orsaker: kvinnor var ointresserade, kvinnor var omogna och de talade inte om politik. De hade inte tagit sina möjligheter till vara. Annat som framhölls, var kvinnliga karaktärsdrag som bidragit till motgångarna: kvinnors läggning för skvaller, avundsjuka, intrigerande, deras fördomar och dåliga kamratanda.
– Om detta fanns en överensstämmelse på hela den politiska skalan, framhöll Kjell Östberg. Att männen skulle hjälpa till att skola in kvinnorna var det inte tal om.
Efter 20-talets ”backlash” växte under 30-talet en stark kvinnlig särorganisering fram, framför allt av kvinnliga fackföreningar (trots att LO alltid varit emot kvinnlig särorganisering).
Det bildades nätverk av kvinnliga fackföreningar:
– Det var oerhört viktigt för kvinnors erfarenheter och förmåga att arbeta över klassgränser.
Till slut tog kvinnorna plats i det politiska livet genom stort engagemang i de sociala frågorna; som skolhälsa, hemsystrar, förlossningshem.
– Idéerna till arbetet med sociala frågor kom nästan alltid från lokala organisationer. Kvinnorna tog sig in genom att omformulera de politiska frågorna. De tar sig an det som i dag är stora politiska frågor, det vill sägas skola, vård och omsorg.
Seminarierna arrangerades av ABF, Falu Kommun, Dalarnas Folkrörelsearkiv, Arkivcentrum Dalarna, Högskolan Dalarna och Dalarnas Kvinnohistoriska Förening.
__________
Eva Lidén är journalist och konstnär.
Foto: Eva Lidén.
Bild 1: Docent Gunnela Björk och docent Åsa Karlsson Sjögren berättade om rösträtt och medborgarskap och det politiska vardagsarbetet för rösträtt.
Bild 2: Professor Ebba Witt Brattström och professor Kjell Östberg föreläste om kvinnors rätt till röst i litteraturen och genombrottet för den kvinnliga rösträtten.
Det är bra med perspektiv. En sak som jag ofta upplevt som märklig är när det i debatten ibland pratas om ”unga demokratier” och att ”vi” kanske ska ha lite överseende med dessa som bara haft demokrati i par generationer. Själva har vi alltså egentligen inte haft demokrati mer än i 90 år. Det är ju bra men kanske inte så mycket att slå sig för bröstet för.
Ja, det stämmer. Man glömmer lätt att vår demokrati är så ”ung”. Och att den mötte så hårt motstånd – av alla partier i riksdagen. Sverige var faktiskt senast i Norden med att genomföra kvinnlig rösträtt.
Rika kvinnor hade rösträtt även före 1921 och som påpekas i artikeln fick vare sig fattiga män eller kvinnor rösträtt i Sverige förrän 1945.
Några 90 år har det alltså inte gått sedan vi fick allmän och lika rösträtt, snarare 66 år. Sist i Norden var Sverige likväl.
Att man firar 1921 som året då Sverige fick kvinnlig rösträtt när fattiga kvinnor fortfarande var undantagna från den rösträtten är väldigt märkligt. Som om fattiga människor inte räknades…