CD: Hispania & Japan Dialogues

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivor torsdag, november 24th, 2011

Hispania & Japan Dialogues (AliaVox /Naxos). Speltid: 60´00.

Montserrat Figueras (sång), Prabhu Edouard (tablas), Ken Zuckerman (sarod), Masako Hirao (viola de arco baja), Hiroyuki Koinuma (shinobue och nokan), Ichiro Seki (shakuhachi), Yukio Tanaka (sång och biwa), La Capella Reial de Catalunya, Hespèrion XXI, Jordi Savall (dirigent)

–

”Världen är en bok, och den som inte reser läser bara en enda sida.” (Augustinus av Hippo, 400-talet)

På cd:n La Ruta de Oriente (AliaVox) följde Jordi Savall jesuitmissionären Francisco Xavier musikaliskt i spåren där han år 1540 tog sig från Spanien och runt Afrika till Indien och via Indonesien vidare till Japan dit han anlände 1549. Det var ett typiskt Savall-projekt, där olika kulturer fick mötas – inte för att smälta samman utan för att inspireras av varandra. På sin senaste cd har han renodlat mötet till att gälla Spanien och Japan, det land som vann Xaviers speciella aktning. Europeisk renässansmusik samsas här med japansk tradition. Inte minst återkommer hymnen ”O gloriosa domina”, som man vet att Xavier själv sjöng och som var ett av de första västerländska musikstycken som publicerades i Japan. Här får vi melodin i lite olika sättningar (gregoriansk körsång, orkester, vihuela), men den bildar även utgångspunkt för improvisationer på shakuhachi (bambuflöjt) och biwa (ett stränginstrumentet som påminner om en luta).

En sympatisk och spännande idé – men fungerar den i praktiken? Ja, faktiskt. På något egendomligt sätt formar sig skivan till en helhet, inte minst i stämning. Det dominerande intrycket är ett slags kontemplativ, rofylld andlighet – vare sig vi befinner oss i den uppgående solens land eller i det västliga aftonlandet.

Texthäftet är på inte mindre än åtta språk men tyvärr föga informativt. Savall presenterar kort själva projektet, men vi får inget veta om musiken som spelas. Nog skulle i alla fall de japanska bidragen (som dominerar skivan) ha behövt en presentation. Skall vi tänka oss att det var så här det lät i Japan för 450 år sedan? Hur obruten är traditionen? Hur reglerad och hur improviserad är den japanska konstmusiken? Många frågor. Inga svar. Visst kan musiken tala för sig själv. Och det gör den också med den äran. Men inte minst i ett projekt som detta hade jag gärna också fått en chans att lära mig något om den japanska musikkulturen.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion