CD: Sofia Gubaidulina x 2
Recension, Skivor lördag, november 26th, 2011
Sofia Gubaidulina: In tempus praesens; Glorious Percussion (BIS/Naxos). Speltid: 71´29.
Vadim Gluzman (violin), Glorious Percussion, Lucerne Symphony Orchestra, Jonathan Nott (dirigent)
.
.
.
.
.
.
Sofia Gubaidulina: Fachwerk for Bayan, Percussion and String Orchestra; Silenzio for Bayan, Violin and Cello (Naxos). Speltid: 55´54.
Geir Draugsvoll (bajan), Anders Loguin (slagverk), Geir Inge Lotsberg (violin), Øyvind Gimse (cello), Trondheim Symphony Orchestra Strings, Øyvind Gimse (dirigent)
.
.
Sofia Gubaidulina är med sina 80 år den samtida konstmusikens grand old lady, dessutom still going strong. Det äldsta verket på de här aktuella skivorna är från 1991, det senaste fullbordades i år. Två av dem har aldrig spelats in tidigare. Det gäller Glorious Percussion för slagverk och orkester (BIS) och Fachwerk för bajan, slagverk och stråkorkester (Naxos). I båda medverkar slagverkaren Anders Loguin, Kroumataensemblens grundare, som tragiskt nog dog tidigare i år.
BIS-skivan inleds emellertid med In tempus praesens, som skulle kunna kallas Gubaidulinas andra violinkonsert om man räknar hennes Offertorium som den första. Konserten uruppfördes av Anne-Sofie Mutter som också spelade in den på cd tillsammans med Londonsymfonikerna under Valerij Gergiev (DG). Men här är Vadim Gluzman solist till Lucerns symfoniorkester under Jonathan Nott. Och tro nu inte att de är chanslösa mot sina mer berömda kolleger.
Konserten bygger delvis på kontrasten mellan solistens skimrande ljusslingor och den hotfullt klangmörka och slagverkstunga orkestersatsen. Det gör att Mutters fylligare och färgrikare violinton inte alltid är en självklar fördel. Jag föredrar till exempel Gluzmans mer försiktiga och sökande attityd i konsertens början. Och när det gäller att alstra dramatik, spänningar och hot är han och Nott väl så effektiva som Mutter och Gergiev – för att i konsertens sista minuter definitivt ta hem spelet med den klara och rena fioltonen som till sist övervinner orkesterns avgrundsgrymtanden.
Glorious percussion gör inte samma starka intryck men är ändå ett verk som får en att lyssna på helspänn.
Naxos-skivan dokumenterar Gubaidulinas fascination för det ryska dragspelet bajan. Hennes mest kända och inspelade verk för instrumentet är Sieben Worte (för den bästa utgåvan svarar ECM). Men även Fachwerk (dvs. korsvirke) visar sig vara ett storverk. Och bara för att bajan är ett dragspel skall man inte tro att musiken låter som ”Avestaforsens brus” eller ”Kalinka”. Gubaidulina använder ofta bälgen för att suggerera andning: lugna och djupa andetag, flämtningar och, mot slutet, ett slags hyperventilering samtidigt som slagverket driver upp musiken i ett crescendo.
Silenzio finns faktiskt i en tidigare Naxos-inspelning, då med Elsbeth Moser på bajan. Den tolkningen är mer öppet expressiv, men Geirr Draugsvoll – tillsammans med Geir Inge Lotsberg (violin) och Øyvind Gimse (cello) – fångar bättre det inre dramat och den andlösa spänningen och spelar med en absolut klarhet.
Sofia Gubaidulina hör till de där tonsättarna som omedelbart övertygar om att de har något viktigt att förmedla, även om det inte går att formulera i ord. Hennes musik är på heligt allvar. Jag tror att den har förmågan att beröra även den som räds den moderna musiken och finner den ”svår”. Ur hennes verk strålar en uttryckskraft som raserar alla barriärer.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion
