DVD: Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv

Inlagd av Johan Axell Film, Recension, Videohyllan torsdag, december 1st, 2011

Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv
Drama, Thailand, 2010
Distributör: Pan Vision
Regissör: Apichatpong Weerasethakul
Skådespelare: Thanapat Saisaymar, Jenjira Pongpas, Geerasak Kulhong m.fl
Längd: 113
Finns på svensk DVD sedan 2011-10-05

— — —

Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv är en film som många svenska åskådare nog kommer att uppleva som allt för osammanhängande för att man ska kunna avnjuta den till fullo. Men för den som lyckas sätta sig in i denna djupa och stundtals förvirrande berättelse finns en väldigt originell historia att finna.

Boonmee har på sin ålders höst drabbats av en elakartad njursjukdom, och har dragit sig undan på sin gård tillsammans med sin svägerska och hennes son. Det dröjer dock inte länge innan Boonmee får ett oväntat besök av sin fru och son. Att besöket är så pass oväntat har att göra med att frun varit död i nitton år, och att sonen har blivit förvandlad till en spökapa. Med sina nära och kära vid sin sida tänker farbror Boonmee tillbaka på sitt långa liv, men blickar även framåt mot det öde som väntar honom.

Med en titel som Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv är det kanske inte så förvånande att detta är en film som skiljer sig från mängden, men jag tror inte att någon kunde förutspå just hur annorlunda denna film skulle visa sig vara.

Apichatpong Weerasethakul har under filmens första del lyckats skapa en genuint obehaglig atmosfär i scenerna när Boonmees fru återvänder från de döda, och hans sedan länge försvunne son återvänder från djungelns mörker. Sättet man iscensatt framförallt den förvandlade sonens entré är enkelt, men otroligt effektfullt. Genom att leka med mörker och skuggor, samtidigt som man tagit bort nästan allt ljud, skapas en stämning där man egentligen inte vill se vad som döljer sig i skuggorna. När åskådaren sedan får ta del av sonen förklaring till sin förvandling, så växer det fram en nästan surrealistisk stämning. Dock verkar varken Boonmee, Jen eller Tong vidare förvånad eller förskräckt av deras ankomst, och nästföljande dag beter sig alla som om ingenting har hänt. Detta var bara det första av många ögonblick i filmen som jag kände mig något bortkommen. Vad var meningen med dessa scener, och vad var det för känsla man har eftersträvat att skapa? När berättelsen om Boonmees sista dagar sedan plötsligt avbryts av en kort berättelse om en prinsessa som har sexuellt umgänge med en fisk, så är det nära att man helt ger upp hoppet om att förstå sig på Weerasethakuls film.  Men det är samtidigt här man börjar förstå att filmen har ett betydligt större djup än vad man kanske först kunde ha anat.

Ser man på Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv i tron att det kommer att vara en vanlig spelfilm så kommer man att bli gravt besviken. Den saknar nästan helt intrig, inget av det som händer under filmens gång har någon egentligen påverkan på resten av berättelsen, och det är väldigt sällan man någonsin får svar på de frågor filmer ger upphov till. Det känns stundtals som att filmen inte helt vet vad den är menad att vara, och det är i just detta som nyckeln för att kunna uppskatta Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv finns. Detta är nämligen inte en film om en döende man som ser tillbaka på sitt liv lika mycket som det är en kommentar om den utveckling som Thailand och dess invånare har genomgått. Det finns en väldigt vacker scen som illustrerar denna förändring mycket effektfullt där Boonmee, hans döda fru, hans svägerska och dennes son träder in i en mörk grotta efter att en längre tid ha vandrat runt i den täta djungeln. Bakom sig lämnar de en flock av spökapor som sitter som förstenade bland trädens skuggor. När morgonen sedan gryr är det endast två av de som gick in som kommer ut, och dessa två återvänder inte till Boonmees gård, utan till storstadens plastiga och livlösa värld. Det starka fokus på jordbruk och spiritualism som visas upp i filmens tidigare partier är något som helt gått förlorat i Thailands betongdjungel. De offergåvor och tankar på de döda som diskuteras tidigt i filmen lyser med sin frånvaro i de luftkonditionerade templen i staden som är dekorerade med billiga kulörta ljusslingor. Den gamla tidens myter och vidskeplighet har ingen plats i denna moderna värld, och kanske förlorade man en del av livsglädjen när denna mystik försvann.

Många av filmens referenser, som till exempel de rörande kriget mot kommunismen eller religion och spiritualism, kan vara svåra att uppfatta för den som inte har erfarenhet av Thailand och landets historia. Detta gör att filmupplevelsen kanske inte riktigt kommer att vara lika stark som den kunde ha varit för den svenske åskådaren, men det finns faktiskt ändå anledningar att se denna originella film. Filmens bildspråk kan till en början kännas väldigt främmande, då vi som åskådare vant oss vid den snabba klippteknik som blivit normen för kontemporära filmer. I Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv är klippen oftast väldigt långa och dessutom statiska. Detta skapar en sorts känsla av det döljer sig något i bilden just bortom ens uppfattning, vilket troligen var en av anledningarna att man använt sig av denna teknik. Det går inte heller att förneka att en del scener är otroligt vackra och snyggt iscensatta. Den tidigare nämnda introduktionen av apspökena är en av filmens visuella höjdpunkter, och samma sak kan sägas om scenen med prinsessan och fisken. Denna scen är enligt regissören en hyllning till Thailands filmatiseringar av folksagor och mytologi, och det är lätt att se att Weerasethakul hyser en stor vördnad för denna genre. Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv må vara en något obalanserad film rent visuellt, men när den lyckas så står den verkligen ut från mängden.

Berättelsen om Boonmee är en film som vid första anblick inte lämnar ett allt för imponerande intryck, men som sedan fastnar i ens sinne där den bara växer allt eftersom tiden går. Är detta en film om en sjuk man som tack vare sina nära och kära, varav vissa inte ens längre lever, lyckas acceptera sitt olycksaliga öde, eller är det en film om ett land som offrat en bit av sig själv under sin utveckling?  Kanske är den både och. Kanske är den betydligt mer än så. Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv är en film där åskådaren själv till stor del får pussla samman en berättelse, och upplevelsen kommer nog att skilja sig rejält från person till person. Detta är en film som har mycket att ge för den som vågar utforska den under ytan, men för vissa kommer dess splittrade berättarstil vara ett allt för stort hinder.

— — —
Johan Axell är filmvetare och frilansande skribent