DVD: Spelets regler

Inlagd av Erik Göthlin Film, Recension, Videohyllan torsdag, december 1st, 2011

Spelets regler

Drama, Frankrike, 1939

Distributör: Studio S

Regissör: Jean Renoir

Skådespelare: Nora Gregor, Marcel Dalio, Roland Toutain, Paulette Dubost, Claire Gérard, Jean Renoir.

Längd: 94 min

Ute på svensk DVD

– – –

”Denna films vars handling utspelar sig under tiden före andra världskriget har inte för avsikt att vara en studie i seder och bruk”.

Med de orden inleds Jean Renoirs klassiker Spelets regler från 1939. I centrum står den unge piloten och nationalhjälten André Jurieux (Roland Toutain) som tillsammans med sin vän ska bege sig till markisen Robert de la Cheyniests (Marcel Dalio) herrgård på den franska landsygden för en helg i jaktens- och festens tecken. Jurieux är hopplöst förälskad i markisens fru Christine (Nora Gregor), något som markisen är väl medveten om, och det är med en viss skepsis han bjuder in nationalhjälten. Till herrgården anländer också ett dussin andra av markisens vänner från societeten för att delta i jakten. När jakten väl är slut firas den med en stor fest, en fest som ska visa sig bli förödande för alla inblandade.

Filmen har en mycket fascinerade historia. Vid premiären av filmen blev borgerskapet som såg filmen så uppretade (förmodligen på grund av att de kände igen sig själva i karaktärerna) av det de såg att de slog sönder salongens inredning. En man försökte även bränna ner biografen. Efter all uppståndelse förbjöds filmen. När nazisterna sedan ockuperade Frankrike stämplade de filmen som dekadent och beordrade att alla kopior skulle brännas. En kopia klarade sig dock, men det var inte förrän på 50-talet den upptäcktes och då restaurerades så att eftervärlden äntligen skulle kunna få se Renoirs försvunna mästerverk.

Konvolutet till Spelets regler består av det ena omdömet efter de andra från storheter som Resnais, Truffaut och Schrader som alla bedyrar att det förmodligen är världens bästa film. Jag kanske inte skulle gå fullt så långt i mitt omdöme, men visst är det verkligen en filmisk pärla Renoir har skapat. Scenen är typisk fransk med storslagna gods, höstliga naturbilder och en (falsk) bourgeoisie in action. Stämningen är inte lätt att fastslå då filmen pendlar mellan komedi och tragedi, drama och ren fars. Till en början tycker jag att filmen lider av brist på tempo, men efter ett tag accelererar den och blommar ut till en högst njutbar upplevelse. Medan festen fortlöper blir deltagarna allt mer berusade och utlevande, och snart byts den gemytliga stämningen ut mot gråt, slagsmål och slå i dörrar.

Och det är förbannat roligt. Sällan skådar man en film med lika mycket kvickheter som denna. Dialogen är en ren fröjd och absurditeterna avlöser varandra. När herrskapet får i sig lite sprit börjar de hångla med varandra i hörnen, och då inte med deras äkta makar. Att filmen inte är en studie i seder och bruk blir åskådaren med andra ord snabbt varse om. Filmen bryter mot alla ”korrekta” porträtteringar av en sund borgarklass. Här är de otrogna, småsinta och rent igenom falska. Äktenskap och tvåsamhet står när det kommer till kritan inte högt på någon av deltagarnas lista. Det var givetvis detta satiriska porträtt av ”anständiga” människor som gjorde att filmen förbjöds. Att kalla filmen modern för sin tid är nästan en underdrift.

Håller då filmen idag? Absolut – inget snack om saken. Trots att filmens porträtt och motiv idag är vardagsmat i mediet, och knappast något att höja på ögonbrynen för, så har den inte förlorat något av sin gnista. Sällan har väl borgaren fått utstå en mer hänsynslös skildring än denna. Det skulle vara i händerna på Bunuel i sådana fall.

Spelets regler må kanske inte vara världens bästa film i mina ögon. Men det är ett stycke filmkonst när den är som bäst. Filmmediets inneboende magi, den extatiska känslan av att allt kan hända, och att det också gör det, är vad Spelets regler upplevelse ligger i. Ett guldkorn.

– – –

Erik Göthlin filmvetare och frilansskribent