Hem » Facklitteratur, Recension » Konstfilosofi: ART av Lars Vilks

Konstfilosofi: ART av Lars Vilks

ART

Den institutionella konstteorin, konstnärlig kvalitet, den internationella samtidskonsten

Lars Vilks

Nya Doxa. 255 sidor. Har utkommit

Det finns några små funderingar angående Lars Vilks senaste bok ART. Varför den heter ART till exempel. Det förklaras inte i boken och jag har själv ingen idé om varför. I och med att boken på omslaget också har en teckning av den stenskulptur som föreställer segergudinnan Nike, blir den ett slags parafras på Clive Bells bok Art från 1914. Men denna likhet verkar helt poänglös. Clive Bell omnämns visserligen i Vilks bok men bara i förbigående.

Ett annat exempel är ARTs bilder. De är blyertsteckningar som ofta föreställer konstverk som omtalas i boken. Bilderna är habilt gjorda men upphovspersonen är anonym. Eftersom jag har sett teckningar i liknande stil gjorda av Lars Vilks, misstänker jag att det är författaren själv som har illustrerat sin bok. Men varför teckna av konstverken, varför inte reproducera dessa direkt? Och varför anonymt? Kan det vara så att förlaget inte hade råd att betala för upphovsrätten till originalkonstverken? Eller finns det något subtilare skäl som alltså inte framgår.

Om det tycks som om dessa småsaker har irriterat mig så är det i alla fall inte så med huvuddragen i ART. Missförstå mig inte – också i en del av bokens stora frågor har jag kraftiga invändningar. Men en bok som får en att tänka är en bra bok. I den bemärkelsen, och även på andra sätt, är ART en utmärkt bok.

Märkligt nog känner jag att jag måste skriva några rader om vad ART inte handlar om. Den handlar inte om Lars Vilks och Muhammed som rondellhund. Det är inte heller någon bok som ”avslöjar konstvärldens baksida”. Men Dagens Nyheters kritiker Sinziana Ravini rasar i sin recension av ART över att så inte är fallet. Hon verkar vara djupt provocerad och har skrivit en text som inte så mycket handlar om boken utan om hur hon tycker att konstlivet borde vara.

Jag kan också bli djupt provocerad av Lars Vilks, men det tar en stund. I de ytligare skikten är ART inte någon särskilt kontroversiell bok. Ja, om man är anhängare av den institutionella konstteorin kan man vara ganska nöjd eftersom Vilks på ett rätt stillsamt sätt förklarar, fördjupar och kompletterar denna teori. Om man går djupare in i boken, om man inte accepterar den institutionella konstteorin, kan det finnas anledning att känna sig provocerad.  Men på ett positivt sätt. Vilks argumenterar väl och anför många intressanta resonemang och exempel. Om man vill komma med invändningar så gäller det att vässa sina argument.

Lars Vilks har nu en lång rad böcker bakom sig. Flera av dessa handlar om konstteori och har inte bara gjort Vilks till Sveriges främste försvarare av den institutionella konstteorin, han har också, framför allt med den aktuella boken, bidragit till teorins utveckling på ett väsentligt sätt. Än så länge verkar hans bidrag dock inte ha uppmärksammats ute i världen.

Upphovet till den institutionella konstteorin kommer främst från två amerikanska filosofer, Arthur C Danto och George Dickie. Av dessa menar Lars Vilks att Dickie är den intressantare. Hans definition av vad konst är kan sammanfattas med att konst är vad konstvärlden anser vara konst. Konstvärlden kan delas in i två delar, dels en krets av experter och dels nästan alla som har ett litet hum om vad konst är. Detta kompletteras av några klausuler som Dickie har satt upp:

”En konstnär är en person som deltar med förståelse i skapandet av ett konstverk.

Ett konstverk är en artefakt av ett visst slag skapad för att presenteras för en konstvärldspublik.

En publik är en uppsättning personer vars medlemmar är förberedda att i någon utsträckning förstå ett objekt som presenteras för dem.

Konstvärlden är totaliteten av alla konstvärldssystem.”

Om den institutionella konstteorin beskrivs på detta sätt blir ett antal problem påträngande. Till exempel att resonemanget bygger på cirkelbevisning. Och att den viktiga frågan om vad som är bra konst – kvalitet – helt undviks. En stor del av ART kretsar omkring dessa problem. Lars Vilks landar i att till den institutionella konstteorin tillföra en definition av kvalitet. Hans resonemang är logiska, väl underbyggda och helt begripliga. Vilks språk snubblar bara ibland in i det akademiskt tillkrånglade. Dessa språkliga undantag förvärras tyvärr av en hel del korrekturfel.

Lars Vilks på besök i Örebro Konstskola

I ART framstår den institutionella konstteorin som ganska helgjuten och Vilks ståndpunkter måste i huvudsak angripas utifrån om de ska kritiseras. Och det finns några angreppspunkter.

Lars Vilks buntar i stort sett samman alla andra konstteorier under rubriken ”essentialism” vilket misskrediterar dem som irrationella. Det är inte helt rättvist. Visst finns det ett flertal konstteorier som har ett ”metafysiskt överskott” men den gruppering som kan kallas den språkliga konstteorin, kan mycket väl utvecklas på ett rationellt sätt utan inslag av mysticism eller transcendentala inslag. Jag känner tyvärr att jag upprepar mig när jag ber att få återkomma i det ämnet. Vad jag skrivit tidigare, till exempel Bildernas förräderi från 1993, räcker inte längre särskilt långt.

Ett område som visserligen är omnämnt i ART men bara i förbigående är den institutionella konstteorins förhållande till konstmarknaden. Enligt vissa kritiker av den institutionella konstteorin så är denna teori skräddarsydd för konstmarknadens behov. Dess viktigaste användningsområde är att legitimera konstens ekonomiska värdesättning. Det är en bestickande kritik som Vilks inte tar sig an. Kanske ser han det som självklart att kapitalismen har segrat i världsekonomin, att konstmarknaden har segrat i konstlivet och att kritik av detta är meningslöst.

Han diskuterar inte heller den mycket stora makt som konstmarknaden utövar eller kan utöva över konstlivet. Han skriver mycket om konstvärldens symboliska makt men alltså inget om konstmarknadens reella makt.

En angreppspunkt mer på insidan gäller hur Lars Vilks använder begreppet ”estetik”. Till exempel så här: ”Dickie tycks mena att konstvärldsmedlemmarna ser något som värdigt att uppskatta och vi får anta att uppskattningen, åtminstone i äldre tider avser en eller annan form av estetisk uppskattning.” Eller så här: ”Det estetiska (särskilda) blev också det som identifierades som konstens identitet och gjorde det möjligt att se konsten som ett autonomt område. När detta inte längre är självklart, i det kontemporära är det etstetiska en sekundär egenskap, får man inse att det aldrig har existerat någon sådan identitet.”

Visserligen har Vilks ett avsnitt som diskuterar begreppet estetik och som inleds så här: ”Det estetiska är ett omfattande ämne och jag avser inte att reda ut begreppen här.” Men även om han kommer lite längre än så kvarstår bristen på definition av begreppet ”estetik”. Detta har i bästa fall en ganska luddig betydelse men utan definition kan det slå stora hål i meningsbyggnaden. Vilks verkar använda ”estetik” ungefär i betydelsen ”sinnligt njutbar” vilket är vagt nog. Men ”estetik” kan betyda allt möjligt från ”läran om det sköna” till ”förnimmelsekunskap”. Det är ett ord som är lika svårt att använda som ”skönhet” eller för den delen ”konst”. Vad betyder det egentligen?

Förutom utvecklandet av den institutionella konstteorin innehåller ART beskrivningar av ett antal samtida konstnärskap och curatorer. Dessa beskrivningar blir en del i pusslet som föreställer den aktuella konstvärlden. Den bild som pusslet bygger upp är av en konstvärld som är mycket samstämmig – en stark konsensus råder. Detta tillsammans med den stenhårda kapitalistiska världsordningen och de lika stenhårda förutsättningarna för konstmarknaden utgör en dyster bild. På frågan om konsten kan spela en politisk roll tycks Lars Vilks svara nej.

Författaren beskriver den institutionella konstteorin och den rådande ordningen på ett tillsynes objektivt akademiskt sätt. Denna ton fungerar bra i de direkta resonemangen om den institutionella konstteorin men i bokens övriga delar blir den problematisk. Enligt den institutionella konstteorin är Lars Vilks en typisk representant, en agent, för konstvärlden och därmed en subjektiv aktör. Han är därtill känd och har ett omskrivet konstnärskap. Ändå bortser han från sin egen delaktighet.

Artfacts.net heter en sida på Internet som bland annat innehåller ett dagligen uppdaterat rankingsystem, en börs, för konstnärer. Lars Vilks vurmar mycket för detta marknadsinstrument. Han hävdar att de konstnärer som har placeringar bland de 10-20000 översta (av ca 300000) på Artfacts lista är betydelsefulla i konstvärlden. Själv har han tidigt i december 2011, placering 15432.

Kanske finns det personliga ställningstaganden i ART men de är dolda bakom en saklig objektiv stil. Möjligen skymtar en ironisk ton fram ibland. Eller bejakar Lars Vilks helt och fullt en konstvärld som till väsentlig del bygger på marknadskrafter och likt alla marknader naturligtvis kan manipuleras av dem som har makt att göra det? Konstvärlden har alltid rätt, skriver Lars Vilks. Är det cyniskt, naivt eller ironiskt?

Ändå är ART en väsentlig bok. Dels för att nästan ingen annan i Sverige bryr sig om att på djupet diskutera konstfilosofi. Dels för att vi på köpet får en inträngande, aktuell och, såvitt jag kan bedöma, korrekt beskrivning av en konstvärld som är mycket sluten i all sin öppenhet.

Peter Ekström ingår i Kulturdelens redaktion

Share

7 Kommentarer för “Konstfilosofi: ART av Lars Vilks”

  1. […] Ekström har recenserat min bok Art i Kulturdelen. I motsats till Sinziana Ravini har han läst den och fört fram en del konstruktiv kritik. Han […]

    • Instick
      Trots jag inte läst recenserad bok låter jag inte det ovanstående avhandlade stå okommenterat, då Peter Ekström med flera själva är en del av det. Varje sådant här tillfälle erbjuder en glimt av de förhållanden maktstrukturer byggs av. Inom kretsen osynliga, utanför uppenbara. Förhållanden långt mer intressanta än konsten som tillagas.
      Medveten om det tilltagsna gives alternativ:

      Lars Vilks modell av Samtidskonsten är deskriptiv; beskrivande. Men dess funktion är snarare normativ, styrande. En viktig poäng för de villkor också Örebroskonsten upprättar.
      Bästa förklaringen på denna osynliga kanon, det estetiska paradigmet, ger Merete Sanderhoff, vars bok Sorte billeder anmäldes av Dan Jönsson. Googla och läs Den osynliga auktoriteten – DN.SE

      De konstteorier Peter Ekström ger synpunkter på är – undantagna några av de essentiella med sin irrationalitet och sitt ”metafysiska överskott” – den institutionella konstteorin och den språkliga.
      Den institutionella konstteorin har Peter redan tidigare tagit avstånd ifrån – och hur fan skulle det se ut om han sa: ”det här är bra därför att jag säger det?”
      Och, för att den givetvis fungerar även på lokal nivå.
      Den språkliga konstteorin, vilken ”mycket väl kan utvecklas på ett rationellt sätt utan inslag av mysticism eller transcendentala inslag”, är mer passande för en rektor som med rödpenna i hand noterar fel och förtjänster. Med så beskaffade verktyg avgörs den viktiga frågan om vad som är bra konst och kvalitet!?
      Dessvärre inte alldeles okomplicerat. Bildkonst är inte ett språk likvärdigt det stabilare verbala; snarare intiga tecken att tyda, med andra ord semantik. Som sådan krävs tolkningar – och lämpligen tolkningsföreträden!

      ”Nästan ingen annan i Sverige bryr sig om att på djupet diskutera konstfilosofi”. Nå, jag vill gärna påminna om att försök till sådan diskussion ju har förekommit sedan lång tid även i Örebro, publicerade i NA (antar att ni fattar vinken), men nonchalerats. Vid genomläsning av dessa texter slås man av hur förutsägande dessa varit!
      Och, apropå estetik; hur de tagit avstamp i Søren Kierkegaards estetik, en estetik som beskriver existentiella tillstånd, inte explicita, konstnärliga så beskaffade.

      Vår tids tilltagande generella estetisering, som gör Kierkegaard högaktuell, sanktionerar det förgängligare syskonet Mode dess åtrådda parallelltillvaro med storebror Konsten – diffusionsmönster och logik är i nästan allt väsentligt gemensamma för de båda.
      • Samtiden landar i livsstil och undergrävda identiteter.
      • Konstbegreppet har avvecklats när det omfattar precis allt och därmed ingenting! Vilket inte är en partisk åsikt, utan ett historiskt konstaterande. Det uppfyller inte längre de krav som ställs på begrepp, oavsett vilka. Konsten vet om det själv – men de som försvarar sin auktoritet på området erkänner det inte och gör utsiktslösa räddningsförsök med konstfilosofi som förlorat legitimitet.
      • Ersättningslogiken (där det Nya betraktar det närmast föregående som makulatur) har lämnat plats åt suppleringslogiken (utfylla, tillägga o.d. recirkulera). Därtill nödd och tvungen. Den oförtrutna strömmen negationer (avantgardet) som tillmättes uppdraget som framåtskridare är förpassad till historien.

      Så har både konsten och modet landat i tomhet, yta och allt mindre beständiga identiteter. Något de själva som den främsta drivkraften har bidragit till att förverkliga.
      Inte minst i Örebro – ”en konstvärld som är mycket sluten i all sin öppenhet”.

      Berthel Martinson

  2. Peter Ekström

    Svar till Vilks och Martinsson
    Min recension av Lars Vilks senaste bok ART har gett upphov till ett par tänkvärda reaktioner. Dels från Lars Vilks själv (inlägg 1371 på hans blogg http://www.vilks.net) och dels här av Berthel Martinsson. Båda dessa berör den språkliga konstteorin och jag har valt att skissa lite på den i en separat text som publiceras här på Kulturdelen under vinjetten Essä. Här tänkte jag försöka att mer direkt bemöta Vilks och Martinsson.
    En av de viktiga sakerna med ART är Vilks försök att inordna ett kvalitetsbegrepp i den institutionella konstteorin. Detta beskrivs behändigt av Lars Vilks så här: ”Bra konst är det som konstvärlden uppfattar som bra konst”. För sig gör inte detta påstående anspråk på objektivitet men ihopläst med ARTs inledande ord, ”Konstvärlden har aldrig fel”, så uppstår ett sådant anspråk – ett facit. Detta förstärks av den ganska beklämmande och antagligen helt korrekta bild som Vilks ger av konstvärlden – samstämmighet, konsensus, råder.
    I sitt inlägg skriver han så här: ”Om man tex laborerar med att Peter Ekström kan berätta vad som är egentlig, icke-marknadsanpassad, kvalitet, uppstår naturligtvis svårigheten att övertyga de andra konstvärldsmedlemmarna.” Här gör Vilks två antaganden, dels att en konstteori måste innehålla ett resonemang om kvalitet, dels att bestämning av kvalitet skulle vara något slags majoritetsbeslut. Jag anser att det första antagandet är tveksamt och att det andra är helt fel. Om man tänker sig att konst är en neutral verksamhet (liksom alla språk kan man med konstspråket ”säga” bra-dåliga, goda-ondskefulla saker) blir kvalitet en sekundär fråga. Mottagaren/betraktaren av ett konstverk blir den som utifrån sina individuella möjligheter måste avgöra om konstverket har kvalitet eller inte. Om individens upplevelse står i centrum så kan inte kvalitet vara en majoritetsbedömning. I praktiken finns det stora majoriteter, konsensus råder, men det behöver faktiskt inte betyda att majoriteten har rätt. Att hävda individens rätt att själv bestämma kvalitet är att gnaga bort en liten bit av konsensus-tänkandet.
    Vilks hänvisar till Artfacts som ett användbart mätinstrument. Det är inte ointressant men har dock sina begränsningar. Det finns konstnärer som Artfacts inte riktigt kan behandla men som åtminstone en ensam individ som jag, hävdar tillhör de främsta inom konsten. Lars Vilks nämner själv Simon Rodia i ART. Jag vill anföra Ferdinand Cheval och hans enda konstverk Palais Idéal. Är sådana konstnärer undantag? Nej, de är tydliga uttryck för att konsten faktiskt kan skapas och uppskattas utanför konsensus eller kanske till och med utanför det som den institutionella konstteorin kallar för ”konstvärlden”.
    Lars Vilks raljerar när han använder uttryck som ”den elaka konstmarknaden”. Han kanske menar att jag är naiv när jag kritiserar denna. Jag inser att konstmarknaden är en ovillkorlig del av konstlivet. På gott och ont. Något som motsvarar planekonomi på konstområdet med statliga konstnärslöner och så vidare är helt orimligt. Denna marknad är, till skillnad från till exempel aktiemarknaden, i stort sett helt oreglerad. Råast tänkbara kapitalism – och manipulation – råder. Att rakt av acceptera en sådan ordning är inte OK. Att reformera konstmarknaden, att göra den mer transparent vore en god sak. Vid en ytlig läsning av ART, och andra böcker av Lars Vilks, tycks dock han bejaka konstmarknadens nuvarande ordning. Eller? Här och där smyger ironiska tonfall in som kanske ändå antyder att Vilks inte är konstens främste nyliberal. Det aktuella inlägget avslutas med orden: ”Först när man tröttnat på ett så väloljat maskineri kan det bli någon förändring.”
    Men det viktigaste inlägget i det sammanhanget är ändå Lars Vilks praktik som konstnär. Nimis, Arx och även Profeten som rondellhund är verk som både innehåller kritik mot den rådande ordningen på konstmarknaden och i det övriga konstlivet. Vilks har flera gånger hävdat att det idag endast finns en möjlig scen för konsten och det är den som bekräftas av ”konstvärlden”. Själv har han gjort kraftfulla försök att motbevisa detta. Muhammed-teckningarna ratades av Moderna Museet med hänvisning till deras dåliga kvalitet, Nimis och Arx har genom åren fått en viss acceptans i ”konstvärlden” men redan innan dess fanns det en stor publik som hittade dem. Lars Vilks praktik visar att det finns andra möjligheter.
    Berthel Martinsson ger sig inte. Heder åt honom. Det vore bra för diskussionen om han läste ART för att kunna säga om det som står där är tillämpligt på Örebros konstliv. Jag fäster mig vid två saker i hans instick. För det första antyder han en kritik av den språkliga konstteorin: ”Bildkonst är inte ett språk likvärdigt det stabilare verbala; snarare intiga tecken att tyda, med andra ord semantik. Som sådan krävs tolkningar – och lämpligen tolkningsföreträden!”
    En del av min kritik mot den institutionella konstteorin är att den har ett demokratiskt underskott. Lars Vilks utgår ifrån George Dickie som säger att den bestämmande ”konstvärlden” består av alla som har ett litet hum om vad som är konst. Men han tänker sig också en ”avancerad del av konstvärlden” som i kraft av sin expertis egentligen bestämmer över vad som är konst och vad som inte är det. Här dras den institutionella konstteorin till sin spets och det är här som den är som mest intressant. Den institutionella konstteorin skapar en grupp som ges tolkningsföreträde. Den språkliga konstteorin vill inte kännas vid något sådant, den ger ingens tolkning företräde framför någon annans. Vill man problematisera kan man därför säga att den språkliga konstteorin har ett demokratiskt överskott. Själva tolkningen av ett konstverk är närliggande till upplevelsen av det. Det är detta och de oöverskådliga processer som här startas, som den språkliga konstteorin ser som själva poängen med konsten.
    För det andra anför Martinsson Sören Kierkegaards estetik. Det är intressant av flera skäl. Dels för att det är första gången som Berthel Martinsson har antytt en egen idébas. Att han är en mystiker har jag länge misstänkt. Dels för att Kierkegaard står för essentialistiska, transcendentala idéer om konsten vilka Lars Vilks kritiserar i ART men som mycket väl kan vara en del av den allra senaste utvecklingen inom konsten. Religion och irrationalitet är på väg tillbaka. Make no sense, är ett aktuellt slagord.
    Peter Ekström

    • Instick 2
      Medveten om mitt intrång i en tête-à-tête – finner jag det likväl nödvändigt att kommentera Peter Ekströms svar på mitt instick (2011/12/06) omfattande två kommentarer.
      Här följer mina invändningar mot dessa:

      Ekström citerar min text ”Bildkonst är inte ett språk likvärdigt det stabilare verbala; snarare intiga tecken att tyda, med andra ord semantik. Som sådan krävs tolkningar – och lämpligen tolkningsföreträden!”
      Det sistnämnda var en ironi, som missförstods (mitt fel). Det är just tolkningsföreträden av semantiskt oberäkneliga formuleringar som jag menar är vanskliga.
      Så mitt påstående i övrigt står kvar.
      Man brukar säga om konstens, musikens och modets semantik att den är att beteckna som ”visuellt tungomålstal” (författaren Hermann Broch). Den klassiska strukturalismen har övergivits. Detta på grund av semantisk instabilitet, en följd av att dess mening är synnerligen kontextrelativ.

      Peter Ekström fortsätter: ”För det andra anför Martinson Søren Kierkegaards estetik…” Av det drar Ekström sedan flera slutsatser: ”Det är intressant av flera skäl. Dels för att det är första gången som Berthel Martinson har antytt en egen idébas. Att han är en mystiker har jag länge misstänkt. Dels för att Kierkegaard står för essentialistiska, transcendentala idéer om konsten…”

      Att konsten av idag skulle kunna hänvisa till sin givna essens, har jag emellertid tillbakavisat åtskilliga gånger.

      Och Søren Kierkegaard, Witold Gombrowicz, Walter Benjamin, Theodor W. Adorno, Ingmar Bergman jämte en bunt filosofer i den kontinentala skolan hör till de jag frekvent under 30 års tid refererat till.
      Det är alltså inte första gången antydan till en idébas tecknas – snarare första gången Ekström uppmärksammar det.
      Slutsatsen av min koppling till Søren Kirkegaard är däremot väl snabb, rentav förhastad. Vilket skvallrar om en uppenbar underskattning av mej – och allvarligare, av Kirkegaard, sitt århundrades störste tänkare enligt Wittgenstein.

      Søren Kierkegaards inställning till estetik är kritisk. Det estetiska stadiet är naivt; romantiskt och kälkborgerligt. Den som stannar kvar där och ”famnar ett moln” vägrar växa upp.
      Jag hävdade att Kierkegaard är högaktuell i sin beskrivning av ett tillstånd, det som råder i vår samtid – inte bara i konsten utan generellt under ett samhälles tilltagande estetisering. Ett livsideal i ett högreflexivt samhälle, där ett reflexivt jag gör estetiska val.
      Konsten, som sällat sej till modets logik, vilar inte längre på traditionens grund (något man har) utan hänvisar till livsstilens val; val av identitet som kan göras om. Med andra ord en flyktig identitet.

      Kritik av den estetiska livsformen framhäver att estetikern präglas av omedelbarhet, inte som öppenhet, utan som beroende av allt som omger honom! Estetikern lever i ett tillstånd av förtvivlan, säger Kirkegaard. Orsaken är det tillfälliga och förgängliga i estetikerns liv. Livet är byggt på lösan sand.
      Dessutom, människan är en ändlig varelse, vilket estetikern förnekar. Han är halvt om halvt medveten om att han därmed förnekar sitt verkliga jag.

      I detta tillstånd behövs något oförändligt i livets ständiga växlingar, men estetikern saknar kontinuitet och lever utan minne av sitt eget liv. Livet upplöses i ett tomt, innehållslöst oväsen.
      Etikern däremot, väljer sej själv, och det yttre behöver inte nödvändigtvis förändras. Han hänvisar till en fast punkt upprättad i sitt inre.
      Estetikern har modet som livsideal – etikern behöver inte göra avkall på modet, eftersom han aldrig grundar sin identitet på modet, utan förhåller sej självständig till det.

      Erinrar åter om att min poäng i den förra artikeln är att konst och mode flätats ihop alltmer.

      Blottorna Peter Ekström uppvisar i båda sina invändningar är handikappande för en konstteori.

      Berthel Martinson

      • Peter Ekström

        Jag försöker svara Berthel i den diskussion som förs under vinjetten Essä, rubriken Skiss av den språkliga konstteorin.

  3. Peter Ekström

    Lars Vilks fortsätter diskussionen på sin blogg http://www.vilks.net inlägg 1374.

    • Peter Ekström

      Svar till Vilks inlägg 1374
      Konstteori är för konstnärerna samma sak som ornitologi är för fåglarna, har någon sagt. Det ligger mycket i det. Konstnärerna bryr sig inte värst mycket om vilka teorier som är på modet och om det som konstnärerna gör passar in. De bryr sig inte ens om ifall det kallas konst eller inte. Inte heller är det avgörande om de slår igenom på konstmarknaden. De arbetar på ändå, drivna av någonting annat.
      Det vore kul om konstnärerna intresserade sig mer för konstteori och konsthistoria. Kanske skulle dessa områden se annorlunda ut om de gjorde det. Men ämnet kan vara viktigt även om konstnärerna inte lägger sig i så mycket. När konsten visas, presenteras, värderas och används (till exempel i samhällsbygget) kan det vara bra att ha en teoretisk bas att stå på. Det blir oftast bättre beslut när man har det. Inom en del områden, bland annat ibland inom konsten, utgår beslutsfattarna enbart från intuition och personlig erfarenhet. Det kan ge bra resultat. Det kan också bli alldeles fel. Ingen vet i så fall vad felet beror på.
      Jag har många gånger tänkt i dessa banor men resonemanget aktualiserades nyligen när jag läste Stephen Farthings bok Det här är konst (recenserad i en krönika här på Kulturdelen). Det är en bok som kan tänkas bli mångas kunskapsbas för utflykter i konstens värld. Dessvärre vimlar den av fel och i sitt snäva urval av exempel på konst har den ingen som helst teoretisk grund. Den försöker inte ens svara på frågor som vad konst är, hur urvalet till boken gjorts eller varför.
      I det läget känner jag att det är värt besväret att diskutera sådana här frågor.
      Lars Vilks har på sin blogg http://www.vilks.net skrivit ett inlägg (Nr 1374) som har rubriken Kritik av den språkliga konstteorin. Han kommenterar där min skiss av denna teori. Han saknar mina referenser – var kommer den språkliga konstteorin ifrån? Kanske lutar det åt Gadamerhållet, föreslår han. Det kan jag inte säga något om eftersom jag inte läst så mycket av filosofen Hans-Georg Gadamer (1900-2002). Mitt intryck är dock att hans idéer endast till liten del stämmer med den språkliga konstteorin.
      En tänkare som det är mycket mer fruktbart att dra in i sammanhanget är konstnären Marcel Duchamp (1887-1968). Han har visserligen inte formulerat någon sammanhängande teori men har gjort en hel del inspirerande och revolutionerande uttalanden. Jag håller helt och hållet med Lars Vilks när han skriver att Duchamp representerar det enda paradigmskiftet inom konsten under senare tid.
      Såvitt jag har förstått så är det Duchamp som är ursprunget till uttalandet ”Det är betraktaren som gör tavlorna.” Han utvecklade detta när han sa så här:
      ”Den skapande akten blir något annat i det ögonblick åskådaren erfar förvandlingsfenomenet; när den döda materien förvandlas till ett konstverk äger en verklig transsubstantiation rum, och åskådarens betydelsefulla roll blir att bestämma konstverkets tyngd på den estetiska vågen. Kort sagt blir konstnären inte den ende som utför skapelseakten, ty åskådaren upprättar en kontakt mellan verket och omvärlden genom att uttyda dess inre bestämning. Därigenom ger han sitt eget bidrag till den skapande akten.”
      Detta tror jag inte ska förstås på något metafysiskt sätt. Det är inte materien som förvandlas men väl dess funktion i det att betraktaren upplever den som ett konstverk.
      Marcel Duchamp sa också så här:
      ”Vad jag menar är att konst kan vara bra, dålig eller likgiltig, men vilket adjektiv vi än väljer måste vi först kalla det konst”. Jag menar att det är en beskrivning av att konst är ett neutralt tillstånd och att betraktaren själv är hänvisad till att fylla det med kvalitet, mening, status och så vidare.
      Jag hävdar att den språkliga konstteorin inte är essentialistisk, det vill säga att den inte innehåller någon metafysik eller något flummeri. Lars Vilks håller inte med mig men motiverar inte detta på något sätt.
      Den språkliga konstteorin har, liksom den institutionella konstteorin, ett generellt anspråk. För båda teorierna för detta med sig problem, men Vilks menar att endast den som lutar sig mot ”det moderna västerländska konstbegreppet” kan lösa dilemmat. Men, som jag redogjorde för i skissen, menar jag att man måste se ”konst” som ett provisoriskt begrepp och den verksamhet som omfattas av den språkliga konstteorin är mycket vidare än så.
      Lars Vilks skriver att ett annat problem med den språkliga konstteorin är hur mottagaren/betraktaren bekräftar att något är ett konstverk. ”Om man inte vill värdera det utifrån upplevelsen?” frågar Vilks.
      Ja vill, eller kan, man inte vara mottagare av ett ”konstmeddelande” så uppstår helt enkelt inte tillståndet konst. Det är en odramatisk och mycket vanlig situation – det mesta uppfattas ju inte som konst. Också en hel del av det som någon påstår är konst, ratas eller nonchaleras av mottagaren. Bara för att något kan definieras som till exempel en målning innebär inte i sig att det är konst. Men om en teoretisk text, ett uttalande i en domstol, handboll eller en svensk kommun presenteras och accepteras som ett konstverk så är det ett konstverk – inför dem eller de som accepterade.
      Vilks fäster sig också vid att konsten enligt den språkliga konstteorin är ett tillfälligt tillstånd. Konsten är alltså inte en särskild klass av objekt. Den är heller inte evig. Konsttillståndet kan vara länge, det kan förändras, det kan snabbt gå över. Konsten är alltså helt relativistisk och ansvaret för konstupplevelsen är helt individuellt. Att ”de flesta tycker någorlunda samma” betyder inte att vi inte har möjlighet att tycka olika. Att antyda att konsthistorien har fixerats i sin nuvarande form därför att alla är överens, är nonsens. Där väljer Lars Vilks av någon anledning att se bort från väldiga samhällskrafter som styrning av konstmarknaden, könsmakt, klasskillnader, västerlandets behov av att undertrycka den övriga världen med mera.
      Konst är alltså ett tillstånd. Högtidligt eller banalt? Varken eller. Kännetecknande för detta tillstånd är möjligheterna till subjektiv tolkning.
      Märkligast i Lars Vilks inlägg är att han skriver ”De flesta konstverk ger inte så mycket olikhet eftersom de är en del av en given standard” och ”En del konst är objektivt bättre än annan.” Jag antar att han då refererar till den definition av kvalitet som han har gett i sin bok Art: ”Bra konst är det som konstvärlden uppfattar som bra konst.” Denna tes kan i bästa fall på sin höjd betyda att konstvärlden bekräftar sina egna val. Men att gå därifrån till att säga att en del konst är objektivt bättre än annan är ändå ett häpnadsväckande steg. Detta behöver Lars Vilks utveckla.
      Peter Ekström

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2021 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree