Hem » Fokus » Fokus på svenska Nobelpriskandidater i litteratur

Fokus på svenska Nobelpriskandidater i litteratur

En tredjedel av Sveriges till dags dato sex litterära Nobelpris har tillfallit författare som inte själva suttit i Svenska Akademien vid prisbesluten: 1909 års pris till Selma Lagerlöf (som dock invaldes fem år senare), och årets pris till Tomas Tranströmer. Övriga två tredjedelar har förlänats, förvisso förtjänta, snillen i det egna samfundet: Verner von Heidenstam 1916, Erik Axel Karlfeldt 1931 (postumt), Pär Lagerkvist 1951, Harry Martinson och Eyvind Johnson 1974.

Bland nominerade svenska författare under prisets första halvsekel dominerar likaså invalda förmågor. Men där syns även stollösa individer, däribland Gustaf Fröding, som för exakt hundra år sedan nominerades av de två Uppsalaprofessorerna Simon Boëthius och Adolf Noreen (akademiledamot några år senare). Tyvärr hann man aldrig pröva hans kandidatur. Nobelkommitténs utlåtande noterar kort att skalden ”lämnat det jordiska” och därmed stod höjd ”öfver timligt beröm eller tadel”.

Något liknande hände när Nathan Söderblom, också det för jämnt hundra år sedan, tog initiativet till att nominera ingen mindre än August Strindberg. Dessvärre inkom förslaget inte i tid för att kunna föras upp på listan över 1911 års kandidater. Nomineringen skulle då i själva verket automatiskt ha sparats för att beaktas nästföljande år (då den nominerade för övrigt gick bort), men Söderblom drog av någon anledning tillbaka den. Och varken han själv eller någon annan fann det uppenbarligen mödan värt att året därpå lansera Strindberg på nytt inför den församling där denne vid tiden, trots allt, var tämligen illa sedd.

Bättre gick det då för Vilhelm Ekelund och Axel Munthe, som åtminstone hann bli nominerade på riktigt. Ekelund kom att övervägas första gången 1932 då han blev föreslagen av den norske filologen och orientalisten Alexander Seippel. Även om man inom Nobelkommittén insåg ”diktarens självständighet, äkthet och stränga konstnärlighet”, så befanns han i slutändan alltför ”exklusiv” för att kunna komma ifråga på allvar. 1941 förnyades nomineringen av ledamöterna Pär Lagerkvist och Hans Larsson. Granskningen, av Per Hallström, utmynnade denna gång i omdömet att Ekelunds ”i flera avseenden märkliga produktion på det hela taget är så egocentrisk och ofta rent av esoterisk” att den sågs som helt inkompatibel med härskande smak bland de aderton, som vid tiden helst belönade litteratur för den ”vanlige läsaren”.

Munthe hade ingen vidare lycka han heller. Och det trots att han bevisligen var en mindre ”esoterisk” författare än Ekelund genom sin bästsäljare Boken om San Michele (ursprungligen på engelska som The Story of San Michele, 1929). Utöver internationell berömmelse och troligtvis hyfsade inkomster var det faktiskt just den boken som renderade sin författare en nominering till Nobelpriset i litteratur. Året var 1932 och prisförslaget sändes in av Rolf Lagerborg, filosofiprofessor i Åbo och ledamot av Finska Vetenskapssocieteten. Sakkunnigutredningen uppdrogs åt litteraturprofessorn Olle Holmberg, som visserligen varmt skattade ”Munthes berättargåvor” i den berömda boken, men likväl stannade ”vid det omdömet, att prisförslaget ur strängare litterär synpunkt icke kan tillstyrkas”. Nobelkommittén var av samma åsikt. Munthe blev aldrig mer nominerad.

Ett något mer kuriöst fall utgör 1935 års nominering av Sven Lönborg, verksam bland annat som akademiker och rektor för Göteborgs högre samskola. I övrigt förtecknade det årets nomineringslista ett antal något mer illustra namn: Eugene O’Neill, Karel Čapek, Paul Valéry, Kostis Palamas, H. G. Wells, Roger Martin du Gard, Jules Romains, med flera. Likväl ansågs Lönborg tydligen värd att figurera i det sällskapet av sin kollega i Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg, lektor Emil Rodhe, vilken fick idén att nominera Lönborg i dennes värv som främst religionsfilosofisk författare. Jämte Lönborg ville Rodhe att utmärkelsen skulle föräras den franske konsthistorikern Émile Mâle. Akademiens sakkunnige Olle Holmberg tillstod Lönborgs ”avsevärda begåvning” men stannade, hedervärt nog, vid att inte ikläda honom ”en sådan betydelse” att det skulle bli tal om pris och blåblodskurtis i Blå hallen. Lustigt nog blev det ingen utdelning alls det året. Man kunde inte enas, och man hade inte råd.

Fotnot: Nobelkommitténs utlåtanden citeras efter Nobelpriset i litteratur. Nomineringar och utlåtanden 1901-1950, utgivna av Bo Svensén (Stockholm 2001)

———

Alan Asaid undervisar i litterär översättning från ryska till svenska vid Uppsala universitet

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

© 2020 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree