Hem » Essä » 100 år sedan Maeterlincks Nobelpris i litteratur

100 år sedan Maeterlincks Nobelpris i litteratur

Ett sekel har nu gått sedan den franskspråkige författaren Maurice Maeterlinck (1862-1949) tilldelades Belgiens första och hittills enda Nobelpris i litteratur. Han fick utmärkelsen främst för sina insatser inom dramatiken, något som betonas i Svenska Akademiens prismotivering. Denna intar för övrigt första platsen när det kommer till motiveringarnas längd: 291 tecken med blanksteg utslagna på 41 ord (på andra plats kommer premiärvinnaren Sully Prudhomme med myndiga 241 tecken med blanksteg utslagna på 33 ord). Maeterlinck ansågs värd Nobels krans ”på grund av hans mångsidiga litterära verksamhet och särskilt hans dramatiska skapelser, som utmärka sig genom fantasirikedom och genom en poetisk idealitet, vilken, stundom i sagospelets slöjade form, röjer djup inlevelse samt på ett hemlighetsfullt sätt tilltalar läsarens känsla och aning”.

Även om Maeterlinck – som idag kanske mest är känd för sagodramerna Pelléas och Mélisande (1892) samt Fågel Blå (1910), vilka båda resulterat i en rad musikverk (av bland andra Debussy, Fauré, Sibelius och Schönberg) och även filmatiserats – avgjort hör till den minoritet bland de första årens pristagare som fortfar att ha en framträdande roll i litteraturhistorien, var hans väg till priset inte så självklar som man skulle kunna tro.

Första nomineringen år 1903 bestods av ingen mindre än Anatole France, medlem av Franska akademien och sedermera själv lagerkrönt gosse anno 1921. Att Maeterlinck trots sin i sammanhanget ringa ålder – drygt 40 år – befanns vara en framstående diktare stod bortom tvivel; men de estetisk-politiska-religiösa skyggskrank som vid tiden praktiserades inom den prisutdelande vittra kretsen omöjliggjorde likväl ett pris.

Sålunda förmärks en genomgående avoghet och skepsis i det utlåtande som Nobelkommitténs ordförande tillika akademisekreterare Carl David af Wirsén nedtecknade. Efter smärre biografiska data går han rakt på sak: ”Man har sagt, att hans arbeten äro dels filosofiska, dels poetiska; men ordet ’filosofiska’ bör utbytas mot ’filosoferande’, ty verklig filosofi söker man förgäfves hos Maeterlinck. Hans filosoferande är ren dilettantism, hvaremot hans poesi är, om ock nebulös och sällsam, af verkligt egendomlig natur. Som filosoferande skriftställare har Maeterlinck tagit intryck af de mest heterogena författare /…/ och alla dessa ingredienser hafva i ganska osmält skick flyktigt assimilerats med hans egna originellt bisarra idéer.”

Det som Wirsén i synnerlig grad förefaller rynka på näsan åt är vad han uttyder som alltför agnostisk kolorit, fatalistiska fäblesser och stygga symbolistiska böjelser i författarens produktion. Även om dennes ”poetiska arbeten” – varmed avsågs både lyriken och dramatiken – fick visst gehör och erkändes vara betydande i estetiskt hänseende (”i diktionen finnes, vid sidan af åtskillig affektion, mycken finhet och själfull poesi”), var det inte utan att denna del av författarskapet dömdes ut som väl ”grumlig” och mängd med ”oklarhet”, där motiven kunde vara ”af så pinsamt bisarr natur, att man äfven här känner sig tillbakastött af något osundt, något abnormnt”; ty, fortsätter Wirsén, ”i regel visar sig hos Maeterlinck en förkärlek antingen för det abnorma eller för det beslöjade eller för båda delarna”. Ordföranden rundar emellertid av med att framhålla att Maeterlinck trots det har vissa kvaliteter som inte ens han kan förneka, nämligen att diktaren ”i sina antydande och suggestiva framställningar af vissa mer ockulta drag i själens lif visar aningsrikedom” och att han inte sällan ”genom själfva den hemska eller sällsamma stämningens hemlighetsfulla makt verkligen fängslar läsaren”. Slutomdömet slår dock fast att det inte kan bli tal om något pris detta år och, som det verkar, knappast framdeles heller: ”I världslitteraturen står han /…/ snarare som en intressant kuriositet med ömtåligt fina nerver än som en stor mästare, hvilken klart återgifver människolifvet.”

Samma år var för övrigt Maeterlincks landsman, poeten Iwan Gilkin, likaså nominerad (på initiativ av ett antal ledamöter av Kungliga Belgiska akademien), men liksom Maeterlinck utan någon större lycka.

Följande år fördes Maeterlinck åter fram på förslag, denna gång av en tropp professorer vid Gents universitet. Dessvärre tycks det inte ha funnits minsta intresse från kommitténs sida att ens diskutera förslaget på nytt, utan man nöjde sig med att hänvisa till föregående års yttrande.

Det skulle därmed dröja ända till 1909 innan Maeterlinck ånyo blev nominerad. Nu blev han i gengäld omfattad med betydligt varmare känslor (han ägnas mest utrymme av alla kandidater i kommittéutlåtandet). Detta år hade man dock från belgiskt håll även sänt in motförslag, gällande dels den tidigare nominerade Gilkin, dels Émile Verhaeren – Maeterlincks vän och på samma gång främste konkurrent om titeln som Belgiens störste samtida franskspråkiga författare. Att intresset för Verhaeren trots allt var något svalare markerar Wirsén med all tydlighet redan i upptakten till sin genomgång av respektive kandidat: visserligen sägs både Verhaeren och Maeterlinck ha ett ”världsrykte”, men det är ändå den senare som uppfattas som ”den mest sympatiske af de två”.

Detta år stod en hel del prestige på spel för Wirséns egen del. Det gällde nämligen, sett ur hans position, att med alla medel söka hindra att utmärkelsen tilldelades den av honom avskydda Selma Lagerlöf, som varit aktuell i en följd av år och just det här året – medels massiv uppbackning inte minst utanför Akademien – föreföll vådligt nära lagern. Wirsén verkar således ha gjort den bara några år tidigare starkt kritiserade Maeterlinck till sin huvudkandidat i mycket för att förhindra ett pris till Lagerlöf. Men denna frapperande nyorientering kan förvisso i lika stor eller rentav större utsträckning förklaras med att han helt enkelt idkat ett närmare umgänge med författarens verk och därvid nått djupare intryck, vilket i sin tur lett till att de tidigare reservationerna avsevärt luckrats upp.

I en central och mycket talande passage, vilken här må citeras i sin helhet, tydliggörs Wirséns omsvängning; hur han på alla sätt bemödar sig om att nyansera bilden av Maeterlinck – först och främst inför kollegerna, men nog också i inte obetydlig grad inför sig själv – och uppväga författarens eventuella brister och mindre klädsamma sidor med argumentet att hans kvaliteter, där de nu påträffas, trots allt väger tyngre i vågskålen:

”Men om Maeterlinck än obestridligen är symbolist och agnostiker, så får man ej föreställa sig, att han är materialist. Han anar med skaldens känsla och fantasi, att människan ej endast tillhör den materiella världen, och han säger med skäl, att skaldekonsten är otillfredsställande, om den ej låter oss förnimma något af den djupare, hemlighetsfulla verklighet, som ligger till grund för fenomenen. I många af hans skådespel ter sig denna urgrund på ett molnhöljdt sätt som en komplex af förborgade ’makter’, för hvilka människan lätt blifver ett offer; men i åtskilliga af sina dramer har han mildrat detta föreställningssätt, gifvit hoppet mera utrymme och mindre låtit verklighetsskildringen hämmas af mystiska inflytelser. Vi må visserligen beklaga, att Maeterlinck ej i sitt åskådningssätt lyft sig till en afgjord teism, och vi må med skäl kunna framhålla, att en sådan lyftning skulle haft ett välgörande inflytande på själfva hans dramatik; men lika väl som Spinoza och Hegel voro stora tänkare, fast de ej voro teister, så är Maeterlinck en mycket stor skald, fast hans syn på tingen och lifvet ej är teistens. I grunden förnekar han icke; han finner blott det, som ligger till grund för tillvaron, vara beslöjadt, och han kanske sörjer däröfver. Hans natur är för öfrigt ej polemisk; det hvilar en stilla, stundom melankolisk själfullhet öfver det mesta af hvad han skrifvit, och detta gör, att han i poesiens skönhet öfverträffar mången, hvars världsåskådning till äfventyrs är mera tillfredsställande. Just hvad det fint själfulla angår, är han i undertecknad Wirséns tanke vida öfverlägsen Selma Lagerlöf.”

Trots Wirséns ansträngningar blev det, som bekant, ändå Lagerlöf som prisades det året. Detta hindrade nu inte Wirsén från att uttrycka en fortsatt gynnsam inställning till Maeterlinck i samband med de påföljande nomineringarna. 1910 – ett år som syntes särdeles gott för ett pris till Maeterlinck, nu när den infekterade ”Lagerlöf-frågan” slutligen fått sin lösning – nöjer sig Wirsén i stort med att hänvisa till föregående års utlåtanden. Fjorårets heta omfamning av kandidaturen lyser här med sin frånvaro, även om kommittéordföranden avslutningsvis påpekar – nu närmast matt och pliktskyldigt – att Maeterlinck ”utan tvifvel mer än de flesta [är] kompetent att bekomma priset”. Årets pris tillföll emellertid den tyske författaren Paul Heyse.

När Maeterlinck än en gång förs fram 1911 – liksom föregående år av friherren och akademiledamoten Carl Bildt – ägnar Wirsén (i vad som skulle bli hans sista kommittéutlåtande; han gick bort året därpå) nästan dubbelt så stort utrymme åt kandidaturen som 1909. En hel del basfakta repriseras, såsom de något långrandiga, men i tidens utlåtanden obligatoriska, biografiska beskeden; mycket annat summeras och vägs på nytt i prisets vågskål – det mesta till Maeterlincks fördel. Slutklämmen låter inte lämna minsta skrupel om att den belgiske författarens tid nu i sanning var inne: ”Maeterlinck är /…/ en poet med bedårande makt, och hans mångsidighet är, såsom ofvan visats, förvånande stor. Nobelkommittén får ock detta år föreslå honom till bekommande af det litterära Nobelpriset. Valet skall säkert på de flesta håll gillas, ty denne skald åtnjuter världsrykte och hans skrifter äro allmänt lästa och uppburna.”

Man kan konstatera att Maeterlinck tydligtvis inte fann sig helt färdig med Nobelpriset efter att han hade fått det. Han var nämligen ganska flink nyttja sin rätt att föreslå kandidater. Således sände han in förslag – inte sällan med utförliga motiveringar – på landsmännen Edmond Picard (1913, 1914) och Eugène Baie (1939, 1947, 1948, 1949), den franske entomologen (!) John Henri Fabre (1912) samt den nederländske poeten Willem Kloos (1914). Maeterlinck rönte emellertid ingen vidare framgång som motionär, ty trots hans nit blev ingen av nämnda herrar med Nobelpris.

———

Alan Asaid undervisar i litterär översättning från ryska till svenska vid Uppsala universitet

Fotnot: Nobelkommitténs utlåtanden citeras efter Nobelpriset i litteratur. Nomineringar och utlåtanden 1901-1950, utgivna av Bo Svensén (Stockholm 2001)

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

© 2020 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree