Hem » Krönika » Bokhyllan 8: Kalkonvarning

Bokhyllan 8: Kalkonvarning

Ett pekoral brukar definieras som allvarligt syftande litteratur som genom brister i formen blir enbart komisk — pekoralisten kan sägas vara en författare med mycken känsla men utan stilkänsla. Kalkonvarning med andra ord. Vår mest berömde i branschen är väl konditorn och skalden Erik Ofvandahl i Uppsala, som blivit själva sinnebilden för en  ”ädelpekoralist”. Han har rent av fått en plats i Nationalencyklopedin, en ära som är långtifrån alla författare förunnad. En lokal kändis i samma gebit var Örebroskaldinnan Tekla Dahlén som 1939 gav ut en liten diktsamling, Den förtrollade rösten. Hon har veterligen inte uppmärksammats i någon encyklopedi, men Harald Forss skriver om henne i Skomakarstan (1965) och i Sällsamheter i Örebro (1987) har Sture Nilsson ägnat henne ett kapitel. Ett par rader kan åtminstone för tillfället räcka som prov på ”täcka Teklas” poesi:

”David Stockman sjöng i Carmen
så det ekade i kvinnobarmen.
(Om någon undrar: David Stockman var under 1900-talets första hälft en firad tenor vid Stockholmsoperan.)

Det finns bokvänner som samlar på pekoral. Och varför inte, kan några samla på sällsynta tryck, förstaupplagor, dedikationsexemplar, vackra skinnband m m så kan väl andra ägna sig åt pekoralia. Den som vill orientera sig på området kan börja med att studera Olle Strandbergs översikt Pegas på villovägar (1943). Ett läsvärt urval har också getts ut av Mats Bergman: Jullen på världshavet (1982). Men Bergman påpekar klokt nog att det kan vara en vansklig uppgift att skilja pekoralisterna från författare i allmänhet, för ”genom talrika lösryckta citat kan man göra en pekoralist av vilken någorlunda produktiv författare som helst, och de flesta uppburna författare har ju någon gång publicerat sådant som lätt kan inordnas i genren”. Ord värda att hålla i minnet.

Sedan är det ju också att språket och smaken förändras med tiden och även de mest hyllade verk kan med åren få en patina som skänker dem ett löjets skimmer, utan att det för den skull behöver handla om pekoral. Men även om jag inte ägnat ämnet några mer ingående studier har jag en given favorit som utan tvekan kan räknas in bland ädelpekoralisterna. Hans namn är Olof Johan Hedner (1861—1930) och han var kyrkoherde i Millesvik på Värmlandsnäs på 1920-talet. I prästgården där skapade han det stora epos som lagt grunden till hans berömmelse. Svensk kungadrapa (1929) är ett mäktigt verk, som sammanfattar Sveriges historia i inte mindre än 3 000 fyraradiga verser. Till detta kommer en 30-sidig inledning, även den på rimmad vers.

Hedner tycks ha varit en ganska originell personlighet. Kanske var han mer poet än präst; han slarvade ibland betänkligt med kyrkobokföring och liknande trivialiteter. En gång lär han i sin tankspriddhet ha skrivit fel och påfört en kvinna ett nyfött gossebarn som inte var hennes. Det hela måste förstås rättas och Hedner noterade i födelseboken: ”Tillkommen genom mitt eget slarv.” Värre var det kanske en annan gång, då han lät kungöra lysning mellan sig själv och en flicka i församlingen. Tyvärr hade han glömt att fråga henne först. Stort rabalder följde förstås. Enligt en tidningsnotis förklarade sig Hedner med att han fått ”en ingifvelse af Gud”, men det imponerade inte på domkapitlet som gav honom en åthutning.

Som förkunnare skördade han heller inga lagrar. Kyrkobesökarna hade ofta svårt att förstå vad han ville ha sagt med sina lärda utläggningar, där han ”alltid kom att tala om greker och romare”. Men han var omtyckt ändå, för han var en vänlig och hjälpsam själ utan yttre åthävor. Historia var hans stora intresse. Harald Falk, fotograf och föreläsare i Örebro men uppväxt på Värmlandsnäs, berättade en gång för mig att han haft Hedner som konfirmationspräst: ”Vi som gick och läste på den tiden fick lära oss allt om den nordiska gudasagan.”

Hedner var en stor idealist, han ivrade för ett världsspråk och under ett par år på 1910-talet gav han ut en tidning, Teokrato. Den hade text både på svenska och ido, som är en variant av esperanto. Men hans största intresse, åtminstone på äldre dar, var nog diktandet och i prästgården kunde lampan lysa nätterna igenom när Hedner kom i skapartagen. Och 1929 utkom så hans stora verk, alltså ”Svensk kungadrapa”. Författaren tar avstamp redan i tidernas gryning:

På vågen glittra sol och måne likaväl som nu,
I skogens mörker höres knappast ett kuckeliku,
Men skaparandan ifrån ovan susar genom natten
Och ruvar som en duva över öde urtidsvatten.

Så småningom kommer han fram till vikingatiden, som han menar måste bedömas efter sina förutsättningar och inte mätas med nutida måttstock:

En viking får dock icke dömas efter vad nu är,
Då kristendomen kommit in och annan karaktär,
Ty kristen människa har rent ut annan förutsättning,
Då viking snarast förehar sjörövareförrättning.

Den ene regenten efter den andre passerar revy. En som uppmärksammas med åtskilliga verser är inte oväntat Karl XII. Viss kritik kan emellertid anas beträffande den självrådige och halsstarrige krigarkungen:

Ej högheten hos denne satt i någon yttre ståt
Men uti själens inre eller annat där bortåt.
För sina missgrepp lät han hela svenska folket sota,
Fördjupar sig i Polen och ej ändrar sig ett jota.

Kvinnor i ledningen hade författaren ingen större tilltro till, att döma av de här raderna om Ulrika Eleonora:

En kvinna tycker bäst om smicker och hovmannalater
Men ej om krigets konst, ej heller kunskapen om stater.
En kvinnas plats är mera uti kök bland sällskapssystrar,
Till sådant och till barnasnack är vartill kvinnan lystrar.

Undantag finns trots allt:

Må vara kvinnor funnits som förstått sig på att styra
Och icke heller staters väl behövt att äventyra,
Exempel en Elisabet, Teresia Maria.
Galanteri, inställsamhet dem mest i öron klia.

Vers för vers betar Hedner av historien ända fram till vår egen tid och faktiskt lite till, för han blickar också några hundra år in i framtiden. Det är för övrigt ingalunda enbart kungligheter som skildras, åtskilliga kulturpersonligheter uppmärksammas också. Med viss reservation dock:

Lång är raden av lysande och utmärkta förmågor,
som Sverige frambragt. Icke heller saknas det odågor,
Som intet gagnat. Partiyran är ett annat ont,
Varföre icke heller landet blivit har förskon’t.

Just partipolitiken verkar skalden ha en skeptisk inställning till. Hans kraftfulla varning för partikäbbel och politikers egennytta kan förtjäna att upprepas även i vår snöda tid:

En stat förliknas nästan kan vid hjulen i ett ur
Och kuggarna de enskilde; ibland med stor bravur
Försöka lyckoriddare att åka upp och styra.
Partiers tävlan gör, att mänskor stater äventyra.

För sådant vingleri och även faror utifrån
Nog måste den, som är om fosterlandets välfärd mån,
Uttänka visa lagar såsom skydd och hålla undan
Person, som för sin egna fördel tränger på — för hundan.

Hedners handlag med rim och meter hade förvisso sina begränsningar, men låt inte det avskräcka om du skulle lyckas hitta ett exemplar av ”Svensk kungadrapa” i något antikvariat. Boken saknar inte underhållningsvärde och på köpet får man en repetitionskurs i Sveriges historia. Och man behöver ju inte ta alla tretusen verserna i ett svep …

Lennart Jörälv är författare och kulturskribent
Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

  • En viss oro

    En viss oro förmärks   Huvudsaken läggs åt sidan Sånt […]

    Share
  • Att lyckas

    Att lyckas Jämföras   Bra och dåligt   Mittemellan Är […]

    Share
  • Lådan

    Jag är född i en trädstam   Av brädorna snickrar […]

    Share

Kulturbloggen

  • Tävling: Rampage

    Var med och tävla om ett eget exemplar av Rampage på Blu-ray.

    Share
  • Tävling: Red Sparrow

    Det är inte första gången Francis Lawrence har gjort film med Jennifer Lawrence. Hela tre gånger har hon till och med spelat samma karaktär, men vad hette denna figur?

    Share
  • Tävling: Ready Player One

    När Steven Spielberg gjorde sig ett namn så gjorde han det genom att skrämma slag på hela världens bio-publik, men vad hette filmen!

    Share

© 2018 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree