DVD: The Tree of Life

Inlagd av Johan Axell Film, Recension, Videohyllan onsdag, december 14th, 2011

The Tree of Life
Drama, 2011, USA
Distributör: SF
Regissör: Terrence Malick
Skådespelare: Hunter McCracken, Jessica Chastain, Brad Pitt, Sean Penn m.fl.
Längd: 138 minuter
Finns på DVD sedan 2011-11-16

— — —

11-årige Jack dras ständigt mellan sina två föräldrars livsfilosofier. Hans mor är ömhet och kärlek personifierad, medan hans far är övertygad om att disciplin och skinn på näsan är det viktigaste man kan lära en ung pojke. Men trots detta vågspel av kontrasterande viljor, så är Jack ett lyckligt barn. Allting är nytt och spännande under hans uppväxt, och även det enklaste i världen är en källa av oändlig fascination. Allt detta skulle dock komma att raseras när Jack får sin första kontakt med sjukdom och död, och den lilla pojken blir snart inåtvänd och grubblande. Föräldrarnas vitt skilda syn på livet blir snart allt mer påfrestande för Jack, och det dröjer inte länge innan han börjar konfrontera sin far. Kommer Jack komma över sin sorg och få en förståelse för livets alla aspekter, och kommer han och hans far någonsin att försonas?

The Tree of Life skulle man utan att överdriva kunna kalla för ett visuellt mästerverk. Varje scen och varje klipp har ett otroligt bilddjup, och man leker med så väl former som färger. Sättet man låter scener som utspelar sig under femtiotalet badas i en urvattnad grön nyans är inte bara förvånansvärt vackert, men det skapar dessutom en enorm kontrast mot scenerna med Sean Penn där det istället är vitt som är den dominanta färgen. Stundtals känns det även som att man kan se enda till horisonten i vissa klipp, då man skapat ett djupt som vida överstiger det man kan finna i kontemporära 3D-produktioner.

Men oavsett hur vacker filmen är, så är dess utseende ett av dess största problem. Det verkar nämligen som att man varit lite för medveten om den visuella skönhet man skapat, då alldeles för stor del av filmen ägnas åt klipp som enbart existerar för att visa upp dessa miljöer. Det finns en gräns på hur många minuter en kamera kan följa Sean Penn när han mållöst vandrar runt bland höga förkromade byggnader som har en nästan bedövande vacker symmetri, innan det blir långdraget. Filmens kanske allra största exempel på detta är en tidig sekvens som illustrerar livets tillkomst. Bilderna man visar upp är fantastiska, och känns stundtals förvånansvärt färgstarka och skarpa för inte vara en HD-produktion. Åskådaren får följa med på en resa från rymdens tomhet, till de djupaste haven, till in i de minsta av celler i vad som skulle kunna ha varit en, visserligen fortfarande malplacerad, smart och vacker scen. Tyvärr är denna sekvens smärtsamt långdragen, och mot slutet av den känner man snarare frustration och irritation än den inspirerande och nästan religiösa upplevelse man troligen siktat på. Inkluderandet av inte alltför imponerande datagjorda dinosaurier förstör dessutom intrycket ytterligare.

När en film bestämmer sig för att använda sig av en sekvens som den ovan nämnda, så pass tidigt i sin berättelse, så är det väldigt lätt att döma ut filmen och inte ge den en chans. Och det är sant, det är svårt att inte uppleva filmen som något pretentiös efter detta uppvisande. Ska sanningen fram så bär faktiskt stora delar av filmen detta stigma, då många scener försöker till sitt yttersta att vara konstnärliga, utan att för den delen egentligen säga något. Är då The Tree of Life en dålig film? Det är en fråga som får helt olika svar beroende på vad man letar efter.

The Tree of Life bryr sig till exempel aldrig om att inrätta en ordentlig intrig under filmens gång, vilket för många kan kännas frustrerande. Det närmsta man någonsin kommer till en handling är det agg Jack hyser mot sin disciplinerande far, men inte ens detta får något större spelrum förrän filmens sista delar. Men det verkar aldrig heller helt vara filmens intention att nödvändigtvis berätta en historia med en klar början eller slut. Istället är The Tree of Life ett porträtt av hur det är att vara ett barn med allt som hör det till. Viljan att utforska, viljan att stå upp, viljan att vara sin egen person och kanske framförallt, komma fram till vem man faktiskt är. Vi får följa Jack från hans första andetag i livet fram till han nått den nivå av självmedvetenhet att han börjar ifrågasätta saker runt om kring sig. Under resans gång får vi även ta del av Jacks brors födelse, och många lyckliga år av enkel barnalek. Det är här man inser att den något slumpmässiga scenföljden som inte verkar ha någon egentlig röd tråd, inte är ett exempel på dålig berättarteknik, utan snarare ett försök till att fånga hur ett barn upplever världen. Varje dag är ett nytt äventyr, och det som hände under gårdagen kunde lika gärna ha hänt för hundra år sedan. Det är en väldigt smart idé och stundtals riktigt kompentent framställt, men tyvärr blir det helt enkelt för mycket i längden. Det går på tok för lång tid mellan scener av någon som helst narrativ vikt, och det känns som att mellanspelet försöker vara djupare än det faktiskt är.

The Tree of Life är dock inte ett porträtt av vilken barndom som helst, utan har specifikt riktat in sig på att fånga ett barns uppväxt i 50-talets förorter. Det gröna, något grumliga, skimret skänker illusion av ålder och nostalgi, men porträttet går betydligt djupare än så.  Man har lyckats fånga utseende, möblemang och vardagsritualer in i minsta detalj. Det är inte svårt att tänka sig att amerikanska åskådaren som växte upp under denna tid drar ett antal nostalgiska suckar under filmens gång.

Bland filmens skådespelare är det allra främst Hunter McCracken i rollen som den unge Jack som imponerar. Det är den unge skådespelarens första filmroll, men likväl är det hans som levererar det mest trovärdiga karaktärsporträttet. Detta betyder självfallet inte att övriga aktörer gör ett dåligt jobb, men det är helt enkelt så mycket mer imponerande när man ser en sådan talang hos en barnskådespelare.  Brad Pitt var ett utmärkt val av skådespelare för Jacks far, även om man aldrig helt lyckas få till kemin mellan honom och Jessica Chastain, som spelar Jacks mor. Det känns dock som att man kunde ha utvecklat Pitts och Chastains karaktärer något ytterligare, då de i vissa scener upplevs mer som levande kulisser än som betydelsefulla karaktärer.

The Tree of Life är en vacker, konstnärlig och frustrerande ickeberättelse. Samtidigt som dess största styrka är dess okonventionella berättarteknik, så är det även densamma som är dess största nackdel. Hur vacker filmen stundom än är, så går det inte att bortse från att den på det stora hela är en väldigt innehållsfattig film. Det djup och konstärlighet som Terrence Malick försett sin film med känns dessutom sällan vidare naturligt, utan det känns mer som att filmen är svår enkom för att vara svår. Sedd som konst är The Tree of Life vacker, inspirerande och tankeväckande. Sedd som film däremot så är den alldeles för långdragen, osammanhängande och innehållslös.

— — —
Johan Axell är filmvetare och frilansande skribent