CD: Schuberts ”Winterreise”
Recension, Skivor lördag, december 17th, 2011
Franz Schubert: Winterreise (Onyx/Naxos). Speltid: 76´43.
Florian Boesch (baryton), Malcolm Martineau (piano)
–
Det här måste vara den vackraste feel bad-musik som någonsin skrivits. Jag talar om Franz Schuberts sångcykel Winterreise. Historien börjar i elände och sedan blir det bara värre. I den första sången, ”Gute Nacht”, lämnar den unge mannen sin älskade, och med henne alla sina förhoppningar, och vandrar ensam bort i det månbleka snölandskapet. I den sista, ”Der Leiermann”, hör vi en positivhalare veva fram sin bottenlöst sorgliga melodi (ja, det rör sig väl snarare om en simpel vevlira än om ett positiv). Här råder den totala tröstlöshetens obarmhärtigt gråbleka ljus.
Schubert tonsatte Wilhelm Müllers 24 dikter år 1827, och resultatet blev hans mest omskakande och bästa sångcykel. Det är svårt att inte få gråten i halsen redan efter de första takterna. Och samtidigt, för detta är Schubert, finns här de ljuvligaste melodier och den mest förunderliga blandning av dur och moll. Man ler och gråter, våndas och njuter. Och man förundras över hur Schubert i 24 sånger på nytt och på nytt kan variera ett i grunden så ensartat stämningsläge av övergivenhet och förtvivlan.
Men för att verket skall komma till sin rätt krävs förstås också en sångare och en pianist som kan förmedla denna rikedom. Jag har två favoritinspelningar: den med Matthias Goerne och Graham Johnson (Hyperion) och den med Thomas Quasthoff och Charles Spencer (RCA). Goerne är baryton och Quasthoff basbaryton.
Nu utmanas de av den österrikiske barytonsångaren Florian Boesch. Vid hans sida sitter den skotske pianisten Malcolm Martineau. Och man behöver inte lyssna länge för att förstå att det här kommer att bli något extra. Boesch tar hand om ”Gute Nacht” med en känsla som får en att rysa, och Martineau är inte bara en ackompanjatör utan en fantastisk medmusikant som påtagligt arbetar med accenter och pauseringar. Han är varken bättre eller sämre än Graham Johnson och Charles Spencer, men han spelar annorlunda och bidrar starkt till dessa tolkningars speciella karaktär. Boesch har en vacker och naturlig röst som aldrig blir ansträngd, och han nalkas sångerna befriande chosefritt. Han har inte Goernes plastiska mjukhet och oerhörda känslighet, men den lite strävare stämman har sin egen kvalitet.
Om jag, kniven på strupen, skulle tvingas välja en av dessa tre utgåvor skulle jag trots allt hålla fast vid Matthias Goerne och Graham Johnson. Deras tolkningar är djupt gripande och äger en andlös skönhet. Här finns en helt enastående magi som går rakt in i hjärtat, rakt in i lever och njurar.
Men ack, inte vill jag vara utan Florian Boesch och Malcolm Martineau heller – eller för den delen Thomas Quasthoff och Charles Spencer. Det här är musik som man vill ha i flera olika tolkningar.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion
