Bok: Juliette eller Lastbarhetens fördelar V-VI

Inlagd av Erik van Ooijen Recension, Skönlitteratur fredag, december 23rd, 2011



Juliette eller Lastbarhetens fördelar. Del V-VI

Markis de Sade

Övers. Hans Johansson

Vertigo. 487 s. Har utkommit.

Den franske regissören Gaspar Noés film Irréversible (2002) innehåller de mest förvirrande eftertexter man kan tänka sig: de inleder filmen istället för att avsluta den och går dessutom baklänges och i fel riktning, är fulla av spegelvända bokstäver och börjar efter ett tag skeva så att hela skärmen liksom vrids ur led. Därefter följer förtexterna som ett enda epileptiskt stroboskopflimmer, och när själva handlingen tar vid tycks kamera snurra runt i ett gravitationslöst vakuum. Under alltihop ligger ett malande surr som kryper in i tittarens öra och irriterar balanscentrat. Varje gång jag sett filmen i en riktig biograf har en handfull besökare lämnat salongen redan under dessa inledande minuter – alltså, innan de ens konfronterats med de utdragna våldsscener som gjort filmen ökänd. Det illamående som drabbar åskådaren beror mindre på vad som visas än hur det visas, och när det gestaltade våldet verkligen infinner sig drabbar det sinnen som redan satts ur spel av regissörens vimmelkantiga yrselestetik.

Kanske kan något liknande sägas om Donatien Alphonse François, Markisen av Sade (1740-1814), prosa. Denna tycks framförallt ha två effekter på läsaren: uttråkning, hos den som läser slarvigt och i utdrag; och utmattning, hos den som läser noggrant och i sin helhet. Visst är det gräsliga scener sadismens anfader ställer upp, med sex och våld i alla möjliga och omöjliga kombinationer, foster som slits ur livmodern och spädbarn som våldtas, kvinnobröst som slits loss av fyrverkeripjäser och pojktestiklar som krossas likt ägg, incest och pedofili, tortyr och massmord, kannibalism och koprofagi. Men än gräsligare är faktiskt den litterära stil med vilken allt detta presenteras, präglad av ideliga upprepningar och omtagningar, avbrott och förskjutningar, uppräkningar, listor, tablåer och scheman, och meningar som mest liknar matematiska formler. Lägg till de testuggande filosofiska resonemangen om frihet och makt, sanning och tro, lag och moral, vilka kränger mellan omständlig formalism och yrande upphetsning, och man närmar sig grundreceptet till något av den märkligaste litteratur vår kultur frambringat. Märkligast av allt är dock att det hela fungerar – att det ur denna stinkande häxbrygd uppstår något som inte endast har kulturhistoriskt intresse utan som faktiskt gnager sig in i nutidsläsarens kropp och själ, och rådbråkar (!) dennes moraliska, politiska, och, för all del, sexuella föreställningar.

Med Del V-VI fullbordar Hans Johansson sin svenska översättning av romanen om Juliette (1797), ”horornas hora” och lastbarhetens allra vältaligaste förespråkare. I såväl omfång som betydelse är det ett av markisens största verk. Visst finns här en del uppseendeväckande detaljer på det rent innehållsliga planet, som att såväl Katarina den Stora som dåvarande påven Pius VI deltar i de orgiastiska övningarna, eller att vi i ett längre parti får följa med till Stockholm och stråtrövaren Brisa-Testas inblandning i kuppen mot Gustaf III. Den scen som utspelar sig på (och, för den olyckliga Olympe, i) vulkanen Vesuvius hör också till Sades mest storslagna. Men var den än utspelar sig, och vilka den än involverar, ter sig handlingen tämligen likartad: som har påpekats utgör markisens verk inte berättelser så mycket som seriella system. Storyn vindlar och vinglar, men rörelsen genom den europeiska geografin är i sig godtycklig, och de enskilda lokalerna utgör föga mer än resebroschyrartade kulisser för brottslighet och lika principfast debatt. Även om man då och då drabbas av någon oväntad detalj, som plötsligt sköljer över en i hela sin fasansfulla grymhet, är gestaltningen ändå för det mesta så abstraherad att man knappast bryr sig om vad som händer vem, eller hur många som stryker med i farten. Inte ens författaren själv tycks egentligen gå igång på de saker han skriver om, utan snarare just på att skriva om dem: att i själva skriften överträda varje norm, överskrida varje gräns. På så sätt påminner hans drivkraft om tribaden Zattas dragning till det egna könet, ”mindre av böjelse för det än av böjelse för libertinismen”. Aldrig bjuds läsaren in att identifiera sig med utövaren, aldrig framställs övergreppen för att normalisera en egen perversitet; istället skruvar Sade till det hela så att själva läsningen rubbas. Enskilda scener ter sig förvisso enformiga och repetitiva, men när de binds ihop av den stötande och stötiga stilen blir monotonin i sig dynamisk, och syntaxen kränger och svänger och ”filar” sakta ned läsarens motståndskraft. Upprepningen innebär också alltid en förskjutning, och i spelet mellan likhet och skillnad blåser texten liv i läsaren samtidigt som den fullständigt pulvriserar henne. Johanssons översättning följer perfekt dessa rytmiska växlingar mellan flyt och friktion, elegans och råhet, konvention och delirium, hos en prosa som blir maniererad endast därför att den vill avslöja den civiliserade världens egen inneboende tillgjordhet:

Då så, kära du, jag måste rövknulla en liten pojke på sju i famnen på hans mor och hans moster, och de två kvinnorna måste slipa de instrument som en man som jag medför skall använda sig av för att trepanera barnet medan jag sodomiserar det. När den operationen är klar måste jag rövknulla modern över hennes sons kropp från vilken den mannen, alltjämt genom att använda sig av instrumenten som slipats av modern och mostern, kommer att skära av skinkorna som jag skall äta på grillen tillsammans med de två kvinnorna och dig medan vi enbart dricker konjak.

Liknande spänningar präglar naturligtvis också Sade som filosof. Religionsföraktet är absolut och oresonligt, och framstår vare sig mer eller mindre nyanserat än hos dagens sturmarkister. Mer intressant är det frihetskrav som samtidigt demonstrerar en avsky för och en dyrkan av maktfullkomlighetens övergrepp. Sade hatar tyrannen och deklarerar indignerat varje människas rätt till frihet, från armod, våld och slaveri; men samtidigt tycks denna frihet endast manifestera sig i sin fullhet då den egna viljan överordnar sig sin omgivning, då självhävdelsen går ut över någon annan. Därför manifesterar tyranniet samtidigt total frihet och total brist på frihet, precis som mordet är det mest upprörande brottet och därmed också den största dygden. Penningen är likaså en symbol såväl för orättfärdigt utsugeri som för den demokratiska möjligheten att höja sig ur den förslavande misären och bli herre över sitt eget öde. Den franske tänkaren Roland Barthes har satt fingret på denna spänning genom att påpeka hur Sade å ena sidan kan hylla en karaktärs överträdelser, å andra sidan indignerat framhäva i en not att denne person faktiskt existerat och i verkligheten utfört så grymma handlingar.

Denna paradoxala dyrkan av frihetens förvandling till våldsam kränkning känns igen från andra libertarianska författare (läs: Rand), men ingen ger så öppet uttryck för komplexet som Sade. Kanske är det därför hans författarskap, trots att det så tydligt predikar många av liberalismens fundamentala principer, främst rönt intresse hos vänsterintellektuella i den ideologikritiska traditionen. Dessa är ju nämligen mindre intresserade av att formulera ett enhetligt principsystem än av att avtäcka alla de outtalade inkonsekvenser som uppstår i ett sådant system. Som materialistiskt orienterad ideologikritiker är Sade förresten fortfarande radikal, exempelvis genom uppmärksammandet av den godtyckliga idealism som styr vår moraliska gränsdragning mellan kannibalism och andra slags köttätande:

Se där, sade Voldomir; ännu en av era europeiska absurditeter: efter att ha upphöjt mordet till brott har ni noga aktat er för att tillåta er att använda det här köttet, och ert odrägliga högmod har fått er att inbilla er att det inte finns något ont i att döda en gris för att äta den medan det skulle vara det allra grövsta brott att göra samma sak med en människa. Sådana är de förödande verkningarna av den civilisation som jag avskyr och som får mig att betrakta mina gelikar som en grupp dårar av en helt föraktlig art.

Före Vertigo var den svenska sadeutgivningen, om vitsen tillåts, en rätt grym historia med textkroppar som stympats och styckats i ohemult nedkortade papputgåvor och fragmentariska samlingsvolymer. Med fullbordandet av den vackert utformade Juliette (med originalillustrationer!), liksom med Johanssons tidigare översättningar av De 120 dagarna i Sodom och Filosofin i sängkammaren, har förlaget fyllt en pinsam lucka i svensk vitterhet och på allvar etablerat sig som omistligt klassikerförlag. Nu ser vi givetvis fram emot att man tar sig an Juliettes systervolym, romanen om det olycksaligt otursdrabbade dygdemönstret Justine. Men det får gärna dröja ett tag – visst kan man få för mycket av det onda. Och Hans Johansson behöver nog semester, långt bort från den sadeska syntaxens tortyrkammare – det har han förtjänat.

__________

Erik van Ooijen är litteraturvetare verksam vid Stockholms universitet

de Sade tecknad av Charles-Amédée-Philippe van Loo ca. 1761

de Sade på målning av H. Biberstein 1830

Foto av Hans Johansson: Jan H. Mysjkin