Mia Skäringer : Avig Maria
Recension, Skönlitteratur måndag, december 26th, 2011
Avig Maria
Mia Skäringer
Forum 167 sidor. Är utgiven.
Om man nämner namnet Mia Skäringer möts man oftast av ett leende. Detta värmländska charmtroll har vunnit mångas hjärtan efter succéserierna ”Mia och Klara” och ”Solsidan”.
I slutet av 2007 började hon blogga och skriva krönikor åt tidningen Mama. Dessa blogginlägg och krönikor överfördes sedan till bokform vilket resulterade i braksuccén ”Dyngkåt och hur helig som helst”, som även blev en bejublad enmansföreställning.
Detta är alltså kortfattat bakgrundshistorien till Skäringers framgång och hon är nu aktuell med sin nya bok, som även denna gång är en samling av blogginlägg och krönikor. Att upprepa detta koncept hade kunnat bli misslyckat och tråkigt, men så är inte fallet. Istället jublar jag över det faktum att än en gång få skratta så att jag nästan kiknar åt Skäringers tokigheter.
Mia Skäringer skriver om att hon sedan barnsben tagit till humorn som en slags försvarsmekanism; när jobbiga saker skedde så skämtade hon om det. Detta är något som följt med henne ända fram tills idag, och det är mycket tack vare detta som hon blivit uppskattad av så många. Hon tar vågat upp allvarliga ämnen som ätstörningar, våldtäkt och utbrändhet, vilket hade kunnat bli otroligt tungt att läsa om.
Skäringer kan dock konsten att få misär låta som en omväg till lycka istället för en tur till helvetet. Det är en på många sätt svart humor, men när jag lägger ifrån mig boken känner jag mig lättad och glatt upprymd. Det är så uppfriskande med en kvinna som vågar skriva om sina brister och fel, som vågar erkänna att livet inte alltid är en dans på rosor, inte ens för en sådan framgångsrik kvinna som henne.
Mis Skäringer har ett rikt och underhållande språk. Extra roligt blir det när hon ska skriva uttryck på värmländska. Jag kan riktigt se hennes mormor framför mig när hon ska prata in på Skäringers telefonsvarare och inte riktigt förstår hur man gör: ”Ja, häj dä va Nancy frå Kristinehamn dä här, Marias mormor. Jag skulle vilja att ho ringde öpp mig”.
Dock blir det aldrig flyt mellan texterna. Blogginläggen är oftast väldigt korta och det blir väldigt hackigt mellan dem. Krönikorna ger mer sammanhang eftersom de är längre, men fortfarande är det ingen bok jag känner behov av att sträckläsa. Den passar bättre till att dela upp under flera kvällar, perfekt att mysa ner sig med i sängen innan man har en dejt med John Blund.
Avslutningsvis vill jag rekommendera er att om ni vill ha mörk läsning, men ändå med starka inslag av ljus, och är ett stort fan av värmländska, så är det ”Avig Maria” som ni ska ge er ut på jakt efter. Mia Skäringer ger oss den nakna sanningen, och aldrig har den känts så ärlig och äkta som nu.
Maria Sandström är frilansskribent
