Utställning: Leonardo i London
Recension, Utställningar tisdag, december 27th, 2011
Den stora konsthändelsen i slutet av 2011 är utan tvekan utställningen Leonardo da Vinci, painter at the court of Milan på National Gallery i London (9 nov 2011 – 5 feb 2012). Den har fått enorm uppmärksamhet och var i princip utsåld innan den öppnades. Vernissagen direktsändes på biografer runt om i världen.
Pådraget motsvaras inte av utställningens omfattning – den är ganska liten. Men så är också antalet bekräftade och bevarade verk av Leonardo (1452-1519) inte så många. I detta fall har det gjorts ett urval och utställningen koncentrerar sig på perioden 1482 – 1499 när Leonardo var anställd av härskaren Ludovico Sforza i Milano.
Huvudnumret på utställningen är den version av Madonnan i grottan som vanligtvis hänger i Louvren i Paris. Den finns nu för första gången i samma rum som den andra variant av motivet som sedan länge funnits på National Gallery. Ett annat huvudnummer är den lilla målningen Christ as Salvator Mundi som säkert identifierats som ett verk av Leonardo ganska nyligen. Och sedan är det naturligtvis Damen med hermelinen som annars finns på ett litet museum i Krakow.
Utställningen är mycket välhängd med diskreta informativa texter, hörlurar att lyssna i, en film och en rekonstruktion av väggmålningen Den sista måltiden tillsammans med alla skisserna inför detta verk.
Få konstnärer är så omskrivna som Leonardo och frågan är om det finns något att tillägga. Utom kanske just det att han är så omskriven – är han verkligen värd det? Han var berömd redan under sin samtid. Då var han känd som konstnär men ännu mer som musiker och festfixare. Fast när han sökte jobb framställde han sig framför allt som uppfinnare av krigsmateriel. I vår tid är det mest hans få bevarade målningar som gör honom känd.
Dessa är å ena sidan nyskapande för sin tid och har fortfarande en fantastisk närvaro och ibland en skönhet som nästan gör ont. Teckningen Anna själv tredje (i Storbritannien kallad The Burlington House Cartoon), som antagligen är förlaga till en målning med Maria, Anna och Jesusbarnet, är bland det vackraste jag vet.
Å andra sidan var han en klant och många av hans verk förstördes redan under hans livstid på grund av att han genomförde illa genomtänkta experiment med färg och underlag.
Det är svårt att tänka bort all konsthistorisk bråte och gammal unken genikult som finns runt Leonardo. Jag tror att om man lyckades skulle nog hans verk ändå tala till en genom tiden. God konst har ju denna underliga förmåga att vara här och nu fastän den kanske är skapad för många hundra år sedan.
Damen med hermelinen var ingen dam. Hon var en flicka som hette Cecilia Gallerani och var 16 år när målningen gjordes omkring 1489. Hon var Ludovico Sforzas älskarinna och hermelinen skulle nog vara en symbol för renhet. Fortfarande har hon ett uttryck av allvar och värdighet som känns riktat direkt mot mig. Hennes hand smeker hermelinen som hon har i famnen. Det är en öm och samtidigt bestämd gest. Handens och hermelinens samspel har en sällan skådad harmoni.
Samtidskonst? Tja… En samtida upplevelse? Jajamensann!
—
Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion
