Bok: Sagan
Recension, Skönlitteratur onsdag, december 28th, 2011Sagan
Johann Wolfgang von Goethe
Översättare: Hans Blomqvist och Erik Ågren
Bakhåll. 71 sidor. Har utkommit.
Det här är ett av Johann Wolfgang von Goethes märkligare, för att inte säga konstigare, verk. Sagan (Das Märchen) heter det kort och gott, alltså inte sagan om det ena eller det andra utan bara just så: Sagan. Men om man nu trots allt tänker sig att det är en saga om någon eller något och kort skulle vilja säga om vem eller vad – ja, då får man problem. Här finns färjkarlen och ormen, mannen med lyktan och hans hustru, de två irrblossen och de fyra kungarna, jätten med skuggan och kanariefågeln, den vackra liljan och ynglingen som är en prins. Färjkarlen måste ha tre kålhuvuden, tre kronärtskockor och tre stora lökar för at ta folk över floden, irrblossen dräller guldmynt omkring sig och allt som den vackra liljan kommer i kontakt med dör (var det här som Hawthorne fick idén till ”Rappaccinis dotter”?). Men den olyckligt förälskade ynglingen väljer trots detta att falla i hennes armar varför hoppet står till gubben med lyktan och ormen som gnistrar av ädelstenar. Till sist når allt sin fullbordan, men först sedan ormen blivit en vidunderlig bro över floden och tre av kungastatyerna vaknat till liv. Nu kan prinsen bli kung och gifta sig med liljan medan den hemske jätten finner en ny roll som solur. Hänger ni med?
Översättarna Hans Blomqvist och Erik Ågren har försett volymen med ett utförligt och välkommet efterord där de bland annat redogör för sagans bakgrund, möjliga anspelningar på alkemi etc. samt för dess mottagande. En del har funnit den alltför kryptisk – ”för mycket hemlighet och för lite uppenbarelse” – för att ens bli intressant medan andra ägnat många decennier åt att försöka förstå den. Det senare framstår ärligt talat som tämligen missriktat och förutsätter dessutom att sagan rymmer en förborgad visdom som skulle förändra ens liv om den kom i dagen. Jag kan inte påstå att det finns något som antyder att så skulle vara fallet – och själva föreställningen om visdomar av detta slag är ju i sig rätt märklig för att inte säga smått suspekt.
Det egenartade med denna saga är att den liksom har för mycket av allt. Det är som om Goethe slänger in det ena motivet efter det andra utan att riktigt göra reda för sig själv vad han vill med dem – i alla fall förblir det oklart för läsaren. Det gör att framställningen till sist får närmast komiska drag. Men det är bara att läsa på och låta sig översköljas av bekanta motiv hämtade från allsköns sagor, sägner och legender. Tanken om kärlekens skapande kraft, som till sist presenteras, framstår inte som självklart framvuxen ur det som tidigare berättats – och slutet känns närmast som om Goethe tänkt att nu får det vara nog, här sätter jag punkt, och så får folk tycka vad de vill. Jag lämnar med andra ord denna saga mer förbryllad än när jag trädde in i den. Ibland undrar jag om inte Goethe helt enkelt roat sig med att skriva en parodi på sagor – och att han skulle skratta gott åt alla som på fullt allvar söker dolda budskap i texten. Men man kan aldrig så noga veta.
__________
Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.
Joseph Karl Stieler: Goethe (1828)
Förlaget anger inte vem som gjort omslagsbilden, men det rör sig om en version av Johann Heinrich Füsslis målning Maran (eller Mardrömmen) från slutet av 1700-talet och alltså samtida med Goethes saga. Däremot har motivet inget som helst att göra med Goethes verk.
Hej Sten Wistrand! Det finns definitivt en esoterisk lära dold i Sagan som skulle kunna förändra både enskilda människors liv och hela civilisationers. Detta är hela poängen med att skriva den och anledningen till att uttolkare tagit boken på allvar. Denna förmedling av en särskild gåta vigd åt skriftens indirekta medium är dock inte specifik för Goethe utan förekommer i olika varianter genom hela litteraturhistorien från grekerna och framåt, liksom i andra texter av Goethe själv. Man får i denna kontext säga att Sagan är ett av de mest anspråkslösa och experimentella försöken i sin genre. En ledtråd för att komma ärendet inpå livet är att betänka vad som menas med de i Sagan yttrade orden att kärleken inte likt de andra makterna härskar, utan ”skapar”. Detta betyder inte att kärleken gör oss ”skapande och levande”, eller att den skapar barn som ”resultat”, utan att den själv är det skapande i bemärkelsen själv-transformerande, som förvandlar Sagans skulder över floden, via ett ytterst fysiskt arbete i underjorden när ”tiden är inne” och det heliga offret lagts, till templet och återuppståndelsen av kungariket. Att detta inte handlar om vanlig kärlek borde inses av läsaren eftersom det är en saga skriven för vuxna och inte för barn. Men att det heller inte är en överjordisk ”platonisk” kärlek står också klart eftersom den utför hela sitt arbete i underjorden. Här någonstans, kan läsarens egen hermeneutik sättas i rörelse.