DVD: Krigsvinter

Inlagd av Tommy Johansson Film, Recension, Videohyllan torsdag, januari 19th, 2012

Krigsvinter
Originaltitel: Oorlogswinter
Drama, Holland, 2008
Distributör: Studio S
Regissör: Martin Koolhoven
Skådespelare: Jamie Campbell Bower, Martijn Lakemeier m.fl.
Längd: 103 minuter
På svensk dvd från december 2012

— — —

Krigsvinter är en adaption av barnboksförfattaren Jan Terlouws prisbelönta novel Winter In Wartime från 1972. Den berättar historien om den 14-åriga pojken Michiel som snubblar över en störtad brittisk RAF-soldat i det Naziockuperade Holland 1945. Trots hotet från nazisterna och utan sin familjs vetskap beslutar han sig för att hjälpa britten, som gömmer sig i skogen i utkanten av staden. Hemmavid slits han mellan morbrorn som är principfast motståndsman och fadern, tillika stadens guvernör, som tvingas stryka tysken medhårs för att hålla familjen säker från fara.    

Det finns stor potential i holländska Martin Koolhovens krigsskildring men tyvärr så når den inte ens upp till hälften av vad den skulle kunna vara. Den som förväntar sig ett ingående porträtt av det Naziockuperade Holland får istället nöja sig med lågintensiv dussinaction. Själva kärnan i Koolhovens WWII-filmatisering handlar om att göra motstånd, att resa sig mot orättvisor trots att oddsen pekar åt fel håll. Fonden för Krigsvinter borde därför utgöra ett extremt fördelaktigt utgångsläge för Koolhoven. Men nej… Nazisterna är ett stumt hot som hela tiden rör sig i periferin – suddiga, tysta marginalgestalter som viskar i bakgrunden. Hotbilden som svävar över Michiel när han trotsar sin familj och hjälper Jack, som den brittiska soldaten heter, för övrigt spelad av Twilight-skådisen Jamie Campbell Bower, blir följaktligen inte särskilt överhängade. Resultatet blir istället att både trovärdigheten och spänningsfaktorn sjunker radikalt.

Möjligtvis handlar det om att Koolhoven vill porträttera nazisthotet som en vardaglig angelägenhet, att den ansiktslösa tysken blivit en invand del av ockupationslivet, ett ständigt närvarande hot som man lärt sig leva med. Det ligger förmodligen väldigt nära verkligheten och man skulle säkerligen kunna ta avstamp från en sådan känsla och bygga en WWII-film på det. Om man vet hur man ska göra vill säga, vilket Koolhoven tyvärr inte tycks göra. Nazisthotet blir istället avdramatiseras, ansiktslös och förlamat.

Även karaktärerna i Michiels hemmiljö – fadern och modern, systern och den rättfärdige morbrorn – känns platta och kapitalfattiga. Det finns alltså inget motstånd i Krigsvinter som erbjuder någon kamp överhuvudtaget för huvudkaraktären. En nyckelscen och vändpunkt i filmen skulle annars kunna vara när en utav Michiels familjemedlemmar avrättas på stadens torg men eftersom det inte finns någon som helst empatisk relation mellan karaktärerna och åskådaren så apteras inte tårkanalerna ens litegran. Inga smäktande slow motion-scener i världen, ej heller jordklotets samlade stråkorkestrar, kan rädda dålig karaktäruppbyggnad. Det går inte. Tyvärr. Det blir helt enkelt väldigt svårt att köpa konceptet. Lägg därutöver till en fullkomligt oengagerande kärlekshistoria och ett tvivelaktigt slut så är saken plågsamt klar.      

Krigsvinter är även Hollands bidrag till Bästa Utländska Film under den kommande Oscarsgalan, vilket man gärna understryker både på filmaffischer och DVD-utgåvor. Utsikterna för en framtida guldgubbe är emellertid högst ovissa.  Nomineringarna meddelas som bekant den 24:e januari och jag skulle bli mycket förvånad om Krigsvinter blir aktuell i sammanhanget.  Jag känner mig som veritabelt sågverk här men när höga förväntningar ställs i relation till den bittra besvikelsen så blir det gärna så. Den stora behållningen med Koolhovens film är Guido van Genneps vackra foto men annars var detta i sanning inte så bra.

— — —

Tommy Johansson är filmvetare och frilansande skribent