DVD: Midnatt i Paris
Film, Recension, Videohyllan fredag, januari 20th, 2012Midnatt i Paris
Romantisk komedi, 2011, USA/Spanien
Distributör: Scanbox
Regissör: Woody Allen
Skådespelare: Owen Wilson, Rachel McAdams, Marion Cotillard, Kathy Bates m.fl.
Längd: 94 minuter
Finns på svensk DVD från och med 2012-01-25
— — —
Woody Allen har alltid inkluderat delar av sig själv i sina karaktärer, men i Midnatt i Paris har han kanske varit lite väl övertydligt med detta. När en film av Allen har en huvudperson som är en känd neoritisk författare som ständigt söker nya sätt att uttrycka sig på, så är det svårt att inte bli fundersam. När filmmakare börjar skriva filmer om filmmakare, är det ofta ett tecken på att de börjat förlora förmågan att skapa intriger och karaktärer som är lätta att identifiera sig med. Dessa farhågor visar sig dock vara betydligt överdrivna, då karaktären Gil kan vara en av Allens mest lättrelaterade karaktärer på länge. Det är visserligen sant att det inte är många här i världen som helt kan identifiera sig med det liv som manusförfattaren Gil lever. Men även om hans liv är svårt att känna igen sig i, så är hans tankar och funderingar långt ifrån främmande för gemene man. En längtan efter en svunnen tid, en gyllene era, vilar nog inom oss alla. Vi älskar att drömma oss tillbaka till det vi kallar för den gamla goda tiden, och nostalgi är nog något vi alla upplever med jämna mellanrum. Men, ponera en stund, vad som skulle hända om vi faktiskt fick chansen att besöka den där den tiden och platsen som våra hjärtan suktar efter. Skulle våra liv bli bättre automatiskt? Detta är bara en av många frågor som Woody Allen ställer i sin rent mästerliga film Midnatt i Paris.
Gil, spelad av Owen Wilson, och Inez, spelad av Rachel McAdams, är på semester i Paris tillsammans med Inez föräldrar. De två förlovade borde stortrivas i kärlekens stad, men det verkar som att deras förhållande inte riktigt har kvar den gnista det en gång hade. Medan Gil trollbinds av staden och inget hellre vill än att få vandra runt i regnet, så är Inez mer intresserad av shopping och dansklubbar. Men så en natt, när Gil ensam vandrar hem till deras hotell, blir han upplockad av en mystisk bil. Innan han vet ordet av det, befinner han sig på en fest under det glada 20-talet, en era Gil alltid har vurmat för. Där träffar han den ena stora artisten och författaren efter den andra, och det dröjer inte länge innan Gil börjar utveckla känslor för den unga Adriana, spelad av Marion Cotillard. Har Gil funnit sina drömmars tid och plats, eller är det hela bara en stor undanflykt från vardagens problem?
Då och då dyker det upp filmer som lyckas trollbinda sina åskådare, men som är svåra att förklara just varför de är så bra. För Midnatt i Paris är under inga omständigheter en felfri film. Den brottas ständigt med att dess karaktärer sällan känns riktigt övertygande, att de förhållanden som filmen visar upp känns något omotiverade, och att handlingen är på tok för förutsägbar. Men, Midnatt i Paris är inte en film där handlingen egentligen är det viktigaste. Snarare är detta en film om känslor. Kärlek är så klart ett viktigt tema, men det som verkligen genomsyrar filmen är dess fantastiska förmåga att porträttera nostalgi.
Adriana (Cotillard) och Gil (Wilson) på promenad i Paris-natten
Woody Allen har lyckats skapa ett fönster genom tid och rum till ett 1920-tal i Paris som är fyllt till bredden med värme och skratt. Han lyckas tack vare detta med konststycket att skapa en nostalgisk längtan efter en era som vi som åskådare kanske aldrig ens har tänkt på. Det är helt enkelt omöjligt att inte önska att man kunde fått närvara vid de storslagna festerna som filmen visar upp, och träffa alla de stora namnen inom konst, litteratur och musik som befolkade staden. Den något sepiatonade miljön man har målat upp utstrålar en fantastisk glöd, och det märks att man har lagt ned stor möda på att få alla detaljer rätt. Vare sig det gäller kläderna, musiken eller frisyrerna, så har Allens team återskapat dessa ögonblick ur det förflutna perfekt. Det enda man möjligtvis skulle kunna peka på som negativt i denna skildring är hur alla de stora namn Gil träffar på, snarast kan beskrivas som groteska karikatyrer. Framförallt Adrian Brody i rollen som Salvador Dalí framstår som extremt tvådimensionell. Men det är samtidigt denna ovilja att ge karaktärerna något direkt djup som gör filmen så lätt att ta in. 20-talet fungerar som en stark kontrast mot nutiden, där Gil kan slippa undan alla problem och bara ge sig hän åt att njuta av livet. Samma enkelhet som får oss att drömma om svunna tider, är samma enkelhet som gör Midnatt i Paris så lätt att uppskatta.
För många kommer troligen filmens glätta och tvådimensionella attityd vara avstötande, då man nog gärna hade vilja se intrigen utvecklas lite mer och kanske se en större karaktärsutveckling. Men det är trots allt inte det som filmen egentligen handlar om, och jag skulle nog faktiskt inte vilja att Allen ändrade på en enda sak i sin film. Paris är sannerligen kärlekens stad, och kärlek behöver faktiskt inte alltid vara komplicerad. Midnatt i Paris är, trots sin avancerade misc-en-scene och till synes intrikata tidsreseintrig, en enkel film med mycket värme och humor. Det är svårt att beskriva känslan man upplever efter att ha sett denna film som något annat än ren glädje. Woody Allens Midnatt i Paris är en film som träffar rakt i hjärtat.
— — —
Johan Axell är filmvetare och frilansande skribent
