CD: Havergal Brians gotiska symfoni
Recension, Skivor onsdag, januari 25th, 2012
Havergal Brian: The Gothic Symphony (Hyperion/Naxos). 2 cd. Speltid: 54´07 + 60’41.
Susan gritton (sopran), Christine Rice (mezzo-sopran), Peter Auty (tenor), Alastair Miles (bas), David Goode (orgel), The Bach Choir, BBC National Chorus of Wales, Brighton Festival Chorus, CBSO Youth Chorus, Côr Caerdydd, Eltham College Boy’s Choir, Huddersfield Choral Society, London Symphony Chorus, Southens Boys. And Girls’ Choirs, BBC National Orchestra of Wales, BBS Concert Orchestra, Martyn Brabbins (dirigent)
–
Ta er en titt på listan över medverkande ovan! Det ser ut som om det handlar om något slags körfestival. Och det är det väl på sätt och vis. Det är bara det att alla sjunger i samma verk.
Havergal Brians 1:a symfoni, Den gotiska, är gigantisk för att inte säga grotesk. Den tar nästan två timmar att framföra och förutom alla dessa körer kräver den fyra sångsolister, en organist och två orkestrar. Nej, den spelas inte speciellt ofta. Nej, det finns inte många inspelningar av den. Så när BBC Proms den 17 juli 2011 slog till med framförande i Royal Albert Hall passade Hyperion på att föreviga det hela. Mycket klokt!
Kalla det hela ett uttryck för megalomani om ni vill, men symfonin har ingalunda intresse bara för sina mastodontdimensioner. Den håller musikaliskt. Och det är förstås det viktiga. Naturligtvis är det inte heller så att Brian brassar på med allt han har hela tiden. Det vore ju förödande.
Den andra cd:ns speltid är drygt en timma, men då skall man veta att det tredje spåret består av nästan nio minuter långa publikovationer – en värdig avslutning på ett verk som inte vill känna av några begränsningar … Man får förmoda att dirigenten Martyn Brabbins vid det laget måste ha varit tämligen utmattad men lycklig.
Jag har sedan tidigare en Naxos-utgåva av verket, inspelad 1989 med slovakiska styrkor under ledning av Ondrej Lenárd och alls inte dålig. Han kan vara mer energisk, och understundom ettrig, än den lite mer värdige härföraren Brabbins. Verket håller för båda tolkningarna. Men det går inte att komma ifrån att Brabbins har de bättre körerna och musikerna. Dessutom har han det bättre ljudet – och det är inte oväsentligt i ett verk som detta. Hyperion har helt enkelt åstadkommit en magnifik ljudbild som tar in hela Albert Hall i vardagsrummet. Brians instrumentationskonst kommer till sin rätt, och körerna klingar rent och klart. Det är en fröjd att höra de distinkta slagverken och soloinsatserna i orkestern – och det är mäktigt så det förslår när alla går till samlad attack. Jovisst, man får gräva djupare i plånboken för att få Brabbins och Hyperion i stället för Lenárd och Naxos. Men det är det värt i det här fallet. Låt inte snålheten bedra visheten.
Martyn Brabbins och hans armé av sångare och musiker visar med eftertryck att Havergal Brians gotiska symfoni inte bara har kuriosaintresse utan är ett imponerande verk som rymmer både våldsamt dramatisk som himmelskt vacker musik.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion
