Lyrik: Mattias Alkberg – Era svin
Lyrik, Recension torsdag, januari 26th, 2012Era svin
Mattias Alkberg
Wahlström & Widstrand, 96 sid, Utkommer 26 januari – Idag
– – –
Mattias Alkberg är en svensk poet född 1969. Han debuterade 1992 med Separerade ägg. Era svin är hans femte diktsamling. Alkberg är för mig mest känd som sångare och gitarrist i indiebandet The Bear Quartet. Bandet har alltid verkat lite i skymundan och trots att de släppt tretton album har de aldrig fått något större genombrott. De har förblivit verkligt independent till skillnad från många andra så kallade svenska indieband som mer eller mindre är mainstream idag. Alkberg är en fantastisk musiker och textförfattare, både i Bear Quartet, Mattias Alkberg BD och i sitt soloprojekt, och hans uttryck har alltid varit konsekvent. Hans split-LP med gotländska Pascal från 2011 var förmodligen det årets bästa svenska skiva. Det är därför med stor spänning som jag nu läser hans poesi för första gången.
Förlaget lanserar Alkberg som en slags Beatpoet. Och visst finns det likheter innehållsmässigt. Diktjaget slår vilt omkring sig, mot hela jävla samhället. En fri själ som skiter i konventioner och konformitet. Vagabonden som riktar sin ilska mot den ruttna omvärlden. Han som står utanför och betraktar falskheten. Också till formen, främst i de långa associativa dikterna, påminner lyriken om Beat och då fram för allt Allen Gingsbergs Howl. Att poeten skriver helt utan skiljetecken gör att orden flyter fram likt en flod, inte helt olikt Kerouacs Spontaneuous Prose, om vi byter ut prosan mot lyrik då.
Motiven utgörs av stjärnklara nätter, snötyngda landskap, mänskliga relationer och kraschade förhållanden. Musiken som meditation och ritual har också en särskild plats i diktjagets hjärta.
”Jag tänker på att sitta vid älven och lyssna på
Burzum
På att gråta
Man gör det om man är ensam”
Dikterna är enkla och direkta. De utgår alla från en slags vardaglighet som ligger väldigt nära min egen. Något som gör att de är lätta att ta till sig. Det finns en oerhört stark vilja från diktjaget att vara autonom – att inte tillhöra fårskocken. Motståndet mot konformismen ligger över verket som en röd tråd. Samma punkiga Fuck Off-attityd som präglat Alkbergs musikaliska uttryck finner vi också i poesin.
Ur Alkade tjejer:
”De och själv då
Kliar sig på halsen
Röker oavbrutet
Deras svin
Med muskler och förakt för livet och allt där i
Som slåss
Som slår dem”
Diktjaget är fyllt av vrede och sorg, och människogestaltningen rör sig ofta mot det misantropiska. Betraktelser över människor som äcklar denne är spot-on. Det är befriande att läsa en så ärlig poesi. Dock är det svårt att avgöra huruvida diktjaget är författaren Alkberg, eller om jaget bara är en litterär konstruktion. Gränserna är diffusa, och kanske spelar det inte heller någon roll.
Att låta sig bli en kugge i det stora maskineriet är ett svek mot sig själv. Det är att begå intellektuellt självmord. Autonomi är beundransvärt i en allt mer likriktad värld. Med Era svin tar Alkberg den självständiges röst i försvar. Diktsamlingen är både ett ursinnigt och vackert verk för oss som lyssnar på Black Metal och har ett uppgivet hjärta. Den passar också dem som är trötta på sitt skitjobb och dem som ifrågasätter själva existensen.
– – –
Erik Göthlin filmvetare och frilansskribent
