DVD: En enkel till Antibes

Inlagd av Erik Göthlin Film, Recension, Videohyllan fredag, januari 27th, 2012

En enkel till Antibes

Drama, Sverige, 2011

Distributör: SF

Regi: Richard Hobert

Medverkande: Sven-Bertil Taube, Rebecca Ferguson, Dan Ekborg, Malin Morgan, Iwar Wiklander, Torkel Petersson, Catherine Rouvel m.fl.

Längd: 1.42 min

Ute på svensk DVD

– – –

Richard Hobert är ett välkänt namn inom svensk film. Från 1993 till 2000 regisserade han filmsviten De sju dödssynderna där titlarna Händerna (1993) och Ögat (1998) i mina ögon stack ut speciellt med psykologisk skärpa och obehagskänsla. Ett filmprojekt som med svenska mått är gigantiskt och som gjorde Hobert till en regissör att räkna med. Nu kommer Richard Hoberts första film på sex år – En enkel till Antibes.

Sven-Bertil Taube spelar änklingen George. En bitter gubbe som spenderar dagarna med att göra just ingenting. Hans hemhjälp Maria (Rebecca Ferguson) är småkriminell och snor ständigt hans värdesaker. Han vill dock inte bli av med Maria utan låter henne hållas eftersom han tycker om hennes närvaro i huset. Georges barn kommer på besök för att sälja av huset och då kamma hem pengarna, planen är sedan att sätta farsgubben på ålderdomshemmet. Men George ser igenom bedrägeriet och kontra-konspirerar tillsammans med en ovillig Maria mot sina barn, och ger sig iväg från hemmet utan att de lyckats fått hans underskrift för husförsäljningen. Tillsammans ger sig George och Maria ut på en resa där målet är Antibes.

Med En enkel till Antibes ger sig Hobert på road movie-genren och på många sätt känns filmen som en parafras på Bergmans Smultronstället. Ramberättelsen om en bitter åldring som rannsakar sig själv och sitt liv, och försöker ställa livet till rätta är densamma. Också att den gamle mannen får sällskap av en ung kvinna som hjälper honom att komma till insikt är identiskt. Upplägget är lika klassiskt som enkelt och fungerar bra. Skådespeleriet från de inblandade varierar men överlag är det av bra standard. Både Dan Ekborg och Malin Morgan spelar sargade människosjälar med stor skicklighet. Sven-Bertil Taube är självfallet den stora stjärnan och har sällan varit bättre. Med samma pondus som Victor Sjöström spelar han den sorgsna mannen som för sent är villig att erkänna sina tillkortakommanden.

Filmen är vid en första anblick enkel att gilla, men Hobert har för stora pretentioner. I sin iver att skapa filmer om de stora frågorna – livet, kärleken och döden, blir det ofta skitnödigt. Så också här. Pekoralen ekar ständigt i mitt huvud under filmens gång. Gestaltningen räcker helt enkelt inte till och utmynnar i vissa banaliteter, bland annat i sekvenser där Taube ser sina sedan länge döda bekantas spöken, som i drömmen pratar med honom. Scenerna känns billiga, särskilt med de svulstiga körerna som bakgrundsmusik, och de allvarliga ämnena gestaltas inte med allvarets blick.

Trots att det är en välmenande film blir jag aldrig särskilt berörd. Istället finner jag mig själv bli irriterad på filmens falskt klingande ton. Kanske är jag en sur jävel, men filmen håller faktiskt inte. Vad som däremot håller är Taubes skådespelarinsats. En utomordentlig prestation som helt rättvist blev guldbaggebelönad. Se den för Taube!

– – –

Erik Göthlin filmvetare och frilansskribent