Bio: Små vita lögner
Film, Recension söndag, januari 29th, 2012Små vita lögner
Regi: Guillaume Canet
Dramakomedi
Frankrike, 2011
Medverkande: Marion Cotillard, Benoit Magimel, Jean Dumardin m.fl.
Visas på Filmstaden
— — —
Den franske regissören och skådespelaren Guillaume Canet, som bland annat gjort Berätta inte för någon (2006) kommer nu med filmen Små vita lögner. Handlingen startar med en festarkväll, där en i gänget råkar ut för en trafikolycka och blir liggande svårt skadad på sjukhus. Det medför att kompisgänget – alla på god väg mot fyrtio år, mer eller mindre stadgade och mer eller mindre lyckliga – ställs inför frågan om de ska lämna vännen i Paris för att åka på sin årliga semester till stugan vid havet eller om de ska stanna för att kunna vara nära honom. Efter en del dividerande blir de tveksamma övertalade och bilarna packas. Truppen som ger sig i väg ser ungefär ut som vanligt, med några osäkra kort vad gäller förbindelser och gamla kärlekar som gungar, och de anländer till kusten med buller och bång, Där tar berättelsen sin början.
Det är en brokig skara vänner som tillbringar semesterveckorna tillsammans. Stabiliteten i sällskapet står mestadels kvinnorna för, medan männen styrs av känslor och stundtals agerar som de små pojkar de innerst inne är. Det är ändå i grunden en tillåtande ton mellan vännerna, och de löser det mesta med mat, vin och båtturer till havs.
Små vita lögner är en bitterljuv historia, fylld av komik och vemod, med en spetsig intellektuell ton som gör den typisk fransk. Samtidigt upplevs den hudnära och bjuder in publiken att vara med. Den är mycket rolig, men det går ett stråk av stort allvar genom hela berättelsen. Vännerna håller fast vid varandra, även när det blåser hårt och motsättningar kommer i dagen, och de släpper inte taget. De bråkar, festar och pratar i en oändlig räcka sommardagar, knyter nya band, tvingas lämna vissa och befäster gamla, tills den förfärliga nyheten om kamratens död når dem. Då tvingas de släppa sina egna problem och tillkortakommanden och samlas runt det som är viktigast för dem; att hålla samman.
Musiken förstärker stämningarna, utan att skapa övertydlighet, och låter publiken bli delaktig i det som händer genom en stark igenkänningsfaktor. Fotot, med nära bilder av ansikten som speglar känslor varvat med svepande tagningar över havet, och de verklighetstrogna skådespelarinsatserna – där var och en spelar en alldeles särskild karaktär som bidrar till gruppens sammansatthet – gör sitt. Filmen är fylld av acceptans för livets olika förvecklingar och människors egenheter, och den pekar med en varm och tillitsfull hand mot sitt budskap: håll fast, släpp inte taget om det som är viktigast.
— — —
Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.
