Bok: Blå skymning
Recension, Skönlitteratur söndag, januari 29th, 2012Blå skymning
Joan Didion
Översättare: Ulla Danielsson
Atlas, 191 s, Ute nu
– – –
Joan Didions Ett år av magiskt tänkande ( 2006) var en sorgebok, skriven av författaren efter att hon mist sin man, John Gregory Dunne. En hjärtinfarkt avslutade hans liv medan han satt vid middagsbordet till synes en helt vanlig kväll. På sätt och vis kanske det ändå inte var en vanlig kväll, utifrån vetskapen att makarna strax innan kommit hem från sjukhuset där deras vuxna dotter Quintana låg svårt sjuk i sviterna efter en influensa. I bilen hem hade mannen yttrat att han kanske inte orkade med situationen, och en stund senare levde han inte mer. Didion skrev: ”Livet förändras snabbt. Livet förändras på ett ögonblick. Du sätter sig för att äta middag och livet såsom du föreställer dig det upphör.”
När nu Didion utkommer med Blå skymning handlar den om Quintana och hennes alltför tidiga död. Men medan Ett år av magiskt tänkande var en bok uppbyggd kring sorgearbetets historiska, medicinska och psykologiska aspekter, blandat med den personliga sorgen, är den här boken både skarpare i kanterna och samtidigt mer undflyende. Den smyger fram på omvägar mot det svåraste. Den skärskådar tidens gång. Den är mer smärtsamt personlig och blottar ett inre slagfält där Didion tvingas att möta sina egna föreställningar om odödlighet och evig ungdom, och där hon alltmer ifrågasätter sitt eget arbete och föräldraskap.
Quintana var från början ett brådmoget och vackert barn, som växte upp till en bräcklig ung kvinna. Hon var adopterad, vilket satte sin prägel på hennes liv, och högt älskad av sina föräldrar. När hon som vuxen blev sjuk i en vanlig influensa tillstötte komplikationer och hennes tillvaro blev en kamp. Hon pendlade mellan perioder av tillfällig tillfrisknad och perioder under vilka hon vårdades på intensivvårdsavdelningar.
I Blå skymning skriver Didion om oförmågan att möta sanningen om sjukdomar, åldrandet och döden. Hon ser tecken på att tillvaron förändras genom andras sjukdomar och död och genom sin egen tilltagande skröplighet. Att försiktig närma sig dotterns död, genom att resa tillbaka i tiden genom minnesbilder och sparade saker, blir ett sätt för henne att genomleva sorgeprocessen.
Om Ett år av magiskt tänkande mer var en skildring på ett filosofiskt plan, som blottade en viss distans, är Blå skymning desto naknare. Här skimrar och smärtar varje sekvens; från hemkomsten med det nyfödda barnet, genom familjeliv med arbete och vänner och till den stunden då Didion efter dotterns död vandrar i Central Park och lyssnar till mannen som spelar saxofon och inte längre kan hålla tillbaka sina tårar. Den må vara en spretigare bok än den förra, men den får mig att stanna upp och tänka på vad som är det viktigaste i livet.
– – –
Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.
