Scen: Dubbeltrubbel i Lerbäck

Inlagd av Agneta Wistrand Rosendal Recension, Scen lördag, februari 11th, 2012

Dubbeltrubbel

Lerbäcksteater

Spelas 10 februari – 5 maj 2012.

MANUS OCH REGI Johan Gille och Peter Nyström

KOSTYM Jenny Gille

MEDVERKANDE Daniel Andersson, Fredrik Andersson, Mathias Blad, Jenny Gille, Louise Juliusson, Ulrik Spjut, Arvid Östlund.

Daniel Andersson och Arvid Östlund alternerar.

KÖK Kalason catering

MUSIK I FÖRESTÄLLNINGEN Theme from The Dick Van Dyke Show (Earle Hagen) Can You Feel the Love Tonight (Elton John) Keating’s Triumph (Maurice Jarre)

Nu är det farsigt på Lerbäck igen. Bröd och skådespel. I mellanakterna serverar ensemblen Kalasons fantastiska krubb.

Paret Johan Gille och Peter Nyström har skrivit ett fartfyllt stycke teater där miljöpartiets ordförande Bror Mårtensson har det minst sagt körigt. Han har – samtidigt som opinionsundersökningarna visar att partiet är i fritt fall – av misstag skjutit en jättepanda i tron att den var en grävling. Bror spelas med både charm och fart av Fredrik Andersson. Samtidigt som valet närmar sig, närmar sig också hans och Kims bröllop. Kim görs av en scensäker Louise Juliusson, som ger full rättvisa åt både den godtrogna Kim och den extravaganta Giuliana Bellini, en flört från en svunnen Italienresa som dyker upp med krav på ett fett underhåll för en son som Bror inte känt till. På premiären gestaltas sonen väl av Arvid Östlund.

Samtidigt pressar media på – Ulrik  Spjuth gör den nitiske Sigge Karlberg till sin – för  att få information om det skjutna djuret. Kim har vunnit 48 timmar med en familjeterapeut och Bror inser att han behöver dubblera sig för att både avstyra Italienskans oväntade ankomst, hålla ett avväpnande tal för att dämpa aggressionen hos djurrättsaktivisterna och samtidigt ställa upp och bli analyserad av Happy Johansson, här framförd av Jenny Gille, som min kommentar nedan till trots, gör rollen rättvisa. Till sin hjälp har han partikamraten Björn ”Limpan Lindberg gestaltad av en för situationen väl kontrollerad Mathias Bladh. Hans minimalistiska mimik sitter fint i relation till Fredrik Anderssons mer desperata.

En lätt debil dubbelgångare letas upp och ett karakteristiskt stajlingteam bestående av extremt pimpade Jenny Gille som Titti och Ulrik Spjuth som transan Stephanie, fulländar dubbleringen.

Så kan dörrspringet och förvecklingarna börja!

Det går undan och replikerna är halsbrytande. Bror får lägligt trängande behov som kräver toalettbesök, när dubbelgångaren Donald Melin ska in på scenen.

Jag upptäcker att jag tjuter av skratt. Tårarna rinner. Här skämtas det om allt från tidelag till homosexualitet och frikyrkan. Halleluja och det är som det ska. Alltså. Upp med alla fördomar på bordet och skruva dem så skrattet inte sätter sig i halsen. Dra på miljöpartisten Björn Lindberg en beigebrun ensemble och låt honom vara vegetarian. Ge honom ett samlat intryck. Dressa Italienskan i stora brillor, päls och stolt framtoning. Låt miljöpartiets ordförande ha en hyfsat schysst kostym och klä familjeterapeuten i plysch, Foppatofflor och en stor portion båda fötterna på jorden. Fast där vet jag inte riktigt hur det var tänkt. Precis där blev det problem för mig. Happy Johansson-karaktären sticker ut ur det annars tajta konceptet. Hon blir som något vi sett en gång för mycket.

Inför slutakten står naturligtvis allt på spel och akt tre blir ett bländande fyrverkeri av det som ska finnas i en fars: förvecklingar.  Vi blir roade nästan ända in i kaklet och jag önskar så att det ska hålla hela vägen i detta fantastiska bygge. Och upplösningen fungerar. Men det absoluta slutet blir för uppenbart för att ge den där slutklämmen man längtar efter.

__________

Agneta Wistrand Rosendal tillhör Kulturdelens redaktion