Europeiska kyrkogårdar: Skogen var full av gravar – Barnes Cemetery

Inlagd av Tove Ekström Essä söndag, februari 12th, 2012

Barnes Common är ett snårigt naturområde i det sydvästra hörnet av London. Barnes Common är också min bästa promenad. Tar man den södra ingången är det omöjligt att hitta. Kommer man från Themsen-hållet är det bara nästan omöjligt att hitta. Murgröna täcker mark och träd. Jag gick här en dag och tog för första gången vägen genom vad som utifrån såg ut att vara ett ovanligt tätvuxet skogsparti. Men det var det inte.

För skogen var full av gravar.

Barnes Cemetery grundades 1855 och var från början, tillsammans med kapellet, omgärdad av en hög mur. 1966 köptes kyrkogården av Richmond Borough Council som planerade att göra om platsen till en naturkyrkogård. Murarna och kapellet revs och lämnade kyrkogården öppen och oskyddad. Sedan dess har platsen helt stannat av. Nu härskar en slingrig grönska. Kyrkogården doftar av gammal vegetation. Januari. Förmultning. Nedtrampade höstlöv fyller de smala gångarna. Men det är fortfarande grönt och lummigt. Allt är tätt och snårigt och förvildat. Gravstenarna är halvt söndervittrade och överklättrade med murgröna. Mossa och tunn lav färgar stenarna i sina respektive färger. Vitgrön. Matt gulbrun. Flera har blivit märkligt limegröna av fukten.

R.I.P

“Blessed are the merciful

for they shall obtain mercy”

Barnes Common och dess kyrkogård är hemvist för ett par mörka viktorianska historier. Människor som korsade området om natten blev ofta överfallna och rånade. Skogarna fungerade dessutom som en magnet för självmördare. I slutet av 1800-talet fick området rykte om sig att vara hemsökt. Nattvandrare berättade om en svartklädd kvinnas plötsliga uppdykande och sedan lika plötsliga försvinnande. 1879 mördades en Mrs Thomas och hennes kroppsdelar återfanns i Barnes Common. Denna händelse följdes av historier om en kvinna klädd som nunna och vars ögonglober gapade tomma. En ung man som passerade grindarna till kyrkogården sent en kväll berättar:

”…han såg med ens en kvinna, som av klädseln att döma  verkade  vara en nunna, glidandes fram på ett underligt zick-zackande vis på vägens motsatta sida. Det fanns något så kusligt och onaturligt över henne att han lade benen på ryggen och sprang.”

(Elliott O’Donnell, Ghosts of London, 1932, författarens översättning)

Samme unge man beskriver en detaljerad historia om ett äkta par; Mr och Mrs West och den sistnämndas syster, Miss Dester. En kväll när Mr West låg sjuk gick Miss Dester till ytterdörren för att låsa för natten.

”Till hennes bestörtning stod framför henne, vid foten av trappstegen ner till trädgården, en kvinna, klädd i viss mån som en nunna. Hon hade armarna i kors över bröstet och stirrade intensivt på Miss Dester.”

(Elliott O’Donnell, Ghosts of London, 1932, författarens översättning)

Den sjuke Mr West hade en svår natt, plågad av drömmar om en nunna som aldrig släppte honom med blicken. Mr West dog följande dag.

En stenängel på en piedestal. Murgröna har virat sig om dess fötter, upp i en spiral runt kroppen och hänger ner i trådar från vingspetsarna. Som de flesta andra statyer här saknar ängeln huvud. Jag undrar vagt vem som huggit av det och om han eller hon tog resten av kyrkogårdens huvuden på samma gång. Jag undrar om det skedde successivt eller över en natt. Om den första människan som promenerade genom Barnes Cemetery morgonen därpå lade märke till att alla änglar blivit halshuggna under natten. Jag undrar hur huvudena såg ut och var de är nu. Sedan böjer jag mig ner och läser på graven.

To my dearly loved son

Edmond Lionell Warren

Only child of the late  surgeon Major J.A.W. Spence

Accidentally killed febuary 13^th 1894 in his 18^th year

“Is it well with the child?

It is well.”

En annan mycket populär viktoriansk historia som har sitt ursprung i Barnes Common är den om Spring Heeled Jack. Det tog sin början en kväll i september 1837. En affärsman korsade Barnes Common på väg hem från sitt arbete när en underlig figur med ens hoppade ner från kyrkogårdsmuren och landade framför honom. En enda blick på främlingens spetsiga öron och lysande ögon räckte för att få affärsmannen att fly i panik.

I oktober samma år var en tjänsteflicka vid namn Mary Stevens på väg hem efter att ha besökt sina föräldrar i Battersea. När hon gick genom Clapham Common dök plötsligt en märkligt utstyrd man upp från en mörk gränd. Han grep tag i Miss Stevens, kysste hennes ansikte och började slita i hennes kläder. När hon skrek efter hjälp släppte han henne och försvann. Flera människor kom rusande och började genast söka efter angriparen. De fann inte ett spår och Miss Stevens avfärdades som nervös och lättskrämd. Efteråt berättade hon att mannen haft ögon som ”balls of fire” och långa klor på händerna vilka var ”cold and clammy as those of a corpse”.

Nästa dag tappade en kusk kontroll över sin vagn och skadade sig allvarligt i kraschen efter att en man hoppat ut i gatan framför hästen och sedan tagit ett väldigt hopp över ett högt plank och försvunnit. Vittnen till olyckan berättade att den egendomliga mannen babblat och skrattat med en genomträngande gäll och hysterisk röst.

En häftig rörelse i ögonvrån och jag rycker till. En ekorre. Den har just vågat ett dödsföraktande språng ner från en gran och vajar nu kraftigt upp och ner på en gren. De finns överallt här. Uppflugna på statyer, kilandes i gångarna eller rasslandes upp och ner för stammar med häpnadsväckande stora knippen kvistar i munnen. Under ekorrens träd har en rektangulär marmorplatta brutits i tre bitar. Splittrad av trädets rötter. Sedan 1966 har marken rört på sig och fått stenarna att börja luta i farliga vinklar. Alla åt olika håll. Det ser spretigt ut. Många ligger platt på marken. Trasiga. Spruckna. Nästan helt begravda i jord och löv. På ett ställe sticker bara en decimeter av en gravsten upp. Resten är under jord. En gravplats för gravar. Flera monument är så täckta av murgröna att jag bara kan gissa att det finns sten därunder. Ett stort, rikt ornamenterat stenankare är av på mitten men ligger kvar på sin plats. En kaptens grav. Plattan under är täckt av mossa.

“His end was peace.”

London har en stark spöktradition. Det som inträffade i och runt Barnes Common hösten 1837 var inte heller det första i sitt slag. Generöst utspritt över London fanns redan spöken, rykten om spöken och spökimitatörer av vilka de mest betydelsefulla är Hammersmithspöket och No. 50 Berkeley Square; det mest hemsökta huset i London. Det som hände efter de tre incidenterna hösten 1837 var att rykten och historier tog fart som en löpeld i sydvästra London. Man talade om gastar. Och djävlar och demoner. Om onda andar som vandrade gatorna om natten. Om en stor vit best som hemsökte the Common. Unga jungfrur och tjänsteflickor verkade vara den största måltavlan. Flera pigor sägs ha skrämts från sina sinnen och en ska till och med ha dött av skräck vid åsynen av fantomen. Skrämselattackerna spred sig snart till att omfatta även Clapham, Dulwich. Camberwell och Peckham. Historierna var många. Direkta vittnen få.

Så småningom kristalliserade sig de breda och ymniga ryktena till en specifik figur. En gammal kvinna träffade på en underlig man på en kyrkogård i Clapham Road. Han var klädd i en svart cape och hade hatten nerdragen över ansiktet. Efter att han passerat såg den gamla i ögonvrån hur en mörk gestalt tog ett stort spång över kyrkogårdens höga staket. När hon såg sig om fanns ingen där. På platsen fann man egendomliga fotavtryck, som av skor med en inbyggd mekanism. Kanske en metallfjäder. Härifrån fick södra Londons terror sitt namn: ”Spring Heeled Jack”. Lång och smal med en gentlemans utseende men samtidigt också demonlik och skrämmande. Ibland ska han ha burit björnpäls och blank rustning. Flera hävdade att han hade långa klor och ögon som brann av helvetets eldar. Två kvinnor svor på att han sprutade en blåvit flamma eld ur munnen. Ytterligare någon vittnade om att han bar röda skor. Det alla var överens om var att han hade förmågan att hoppa onaturligt högt. Han sägs ha flytt från en av sina attacker flygandes.

Barnes Cemetery i januari prasslar oavbrutet. Från trädkronor, buskar och skuggorna vid marken. Jag ser en stor brun råtta vid foten av en modernare sten i svart marmor. Den nosar makligt i luften. Svansen är tjock och kal. Den tittar på mig. Våra blickar möts. Sedan ser den nästan ostentativt bort. Sitter kvar. Jag stannar vid ett högt keltiskt kors alldeles invid en trädstam. Två konkurrerande lavar, en mörkgrön och en isblå klättrar över stenen och tar fram skarpa kontraster i mönstret.

IHS

“Oh that happy easter morning all them graves their dead restore

Father, sister, child and mother met once more.”

När jag sitter hukad på marken för att läsa på foten av en sarkofag utan lock hör jag hur något stort kommer rusande mot mig genom växtligheten. En svart hund. Den brakar genom en buske, sladdar skickligt på bakbenen, gör en nittiograderssväng och sätter av igen med nosen klistrad vid marken. En meter från min armbåge är det något som sprätter till och flyr. Den bruna råttan. Efter en minut kommer hunden igen, gör rutinmässigt samma skickliga sladd och försvinner. Den har ett rött halsband. Medan jag tyder texten The memory of the just is blessed hinner labradoren göra två varv till. Sedan ropar någon ”Chip!” och den måste springa iväg. På vägen tar den ett skutt över en omkullvält ängel utan huvud.

“My darling has gone to rest.”

Snart blev Spring Heeled Jack ett verkligt problem för södra Londons invånare. Masshysterin kom krypande. I januari 1838 kallade Sir John Cowan, Londons borgmästare, till ett offentligt sammanträde i Mansion House. Han hade emottagit ett anonymt brev angående Spring Heeled Jack. Brevskrivaren framförde klagomål på myndigheternas brist på handling i saken. Han berättade att sju kvinnor blivit vansinniga efter att ha blivit överfallna varav två sannolikt aldrig skulle återhämta sig. Skribenten lade också fram den första konspirationsteorin om Spring Heeled Jack. Han menade att gärningsmannen eller, troligare, männen torde vara högt uppsatta i samhället. Kanske hade skrämselattackerna börjat som ett vad eller skämt hos en grupp unga herrar och sedan växt i omfattning. Antagligen var de välbärgade och hade goda kontakter att döma av tidningarnas och lagmaktens tystnad. Dessa unga gentlemän hölls uppenbart om ryggen, fria att fortsätta spela sina hemska spratt.

Efter att frågan tagits upp i Mansion House fick Spring Heeled Jack mer uppmärksamhet än någonsin. The Times började rapportera om saken, fler tidningar följde och vittnesmålen strömmade in till borgmästaren. Efterforskningar inleddes. Polisen patrullerade södra London och belöningar utfästes till den som kunde fånga eller komma med upplysningar om Spring Heeled Jack.

I april samma år rapporterade The Times att Spring Heeled Jack för första gången dykt upp utanför London. En trädgårdsmästare i Rosehill, Sussex hade skrämts skräckslagen av en fasansfull, oidentifierbar varelse som jagat honom, rivit honom med långa klor och sedan försvunnit med ett väldigt språng. Rapporterna om Spring Heeled Jack spreds sig också till Liverpool, Lincolnshire, Devon, Northamptonshire, East Anglia och vidare. Jack växte till en ikon i den viktorianska populärkulturen. Han blev en folkkär karaktär inom Penny Dreadful och figurerade i flera teaterpjäser och barnkammarberättelser.

Jacks kanske mest välkända attack riktade in sig på en ung kvinna i tonåren. Jane Alsop.

Den 19e februari 1838 knackar det på dörren till Mr Alspos hus. Det är kväll och dimmigt ute. Jane Alsop går för att öppna. Utanför står en man i hatt och mörk kappa. I skumrasket kan hon inte urskilja hans ansikte. Han talar upphetsat.

”I’m a police officer! Hurry and bring a candle, Miss! We have caught him! We have caught Spring Heeled Jack here in the lane! Hurry!”

Utan att ta sig tid att ropa efter sin till sin far eller syster hämtar Jane Alsop ett ljus och följer efter polismannen ut i mörkret. Samma stund hon räcker över ljuset kastar mannen kappan åt sidan och Jane Alsop skriker. Hon ser ett ohyggligt ansikte, förvridet i en grimas mellan skratt och fasa. Ögonen brinner som röda bollar av eld. Ur munnen spyr han ut en fräsande blåvit flamma mot henne. För ett ögonblick fyller den glödgade hettan hela hennes synfält och hon ser bara eld. Miss Alsop försöker fly. Det är inte långt till hennes dörr men Spring Heeled Jack är alldeles efter henne. Han får fatt i hennes axel, grabbar tag och håller fast. Han börjar slita i klänningen och hon hör ljudet av tyg som rivs sönder. Metallklorna är kalla mot huden. Hon skriker. Jane Alsop skriker så högt att hennes syster, som fortfarande sitter i fåtöljen framför brasan inne i huset, hör henne. Hon lägger ner sin bok och rusar mot dörren. Hon slår upp den och ljus strömmar ut över gatan. Jane Alsop ser sin syster i dörröppningen och ropar på hjälp. De får tag i varandras händer och rycker med gemensamma krafter Jane ur mannens grepp. De tumlar uppför trappan och smäller igen dörren bakom sig. Bådas händer är blodiga. Jane Alsop har långa rivsår över armar och hals.

Kort därefter samma kväll rusade en Thomas Millbank in på puben ”The Morgan’s Arms” och tillkännagav högljutt att han var Spring Heeled Jack. Millbank greps av polisen. Utanför Mr Alsops hus hittades en svart kappa och ett ljus. Millbank berättade att båda var hans och att han tappat dem där. Det såg ut som om man fångat Jack till slut. Fallet prövades vid Lamberth Street Court och The Times rapporterade om saken under rubriken ”The late outrage at the Old Ford.” Men Thomas Millbank friades på grund av Jane Alsops vittnesmål. Hon insisterade på att mannen som angripit henne sprutat eld, vilket Mr Millbank erkände att han inte kunde.

”After life’s fitful fever he sleeps well.”

Trädkronorna vajar, slår i varandra och skiljs åt igen. Jag är inte ensam. Överallt finns spår av andra kyrkogårdsvandrare. Varför valde vi att gå den här vägen och inte den ljusa, öppna över den stora ängen? Vi såg alla mörkret och trasslet och gjorde ett val. Förfall kan vara så vackert. Om det här ens är förfall. Barnes Cemetery verkar vara på väg in i sig själv.  Förädlas. En brungrån fågel flyger förbi mig, alldeles över axeln. Den har klar röst och jag följer den med blicken. Den fortsätter bort och jag går efter. Rundar ett buskage. Den har satt sig på en gravsten. Bröstet är rött. Robin. Jag stannar framför gravstenen. Under den klargröna hinnan av lav är den gjord av porös, vit sten. Högst upp finns en uthuggen symbol. En orm tuggar i sig sin egen svans i en cirkel runt ett timglas. På vardera sidan slår det ut en vinge.

“Well done good and faithful servant.”

Ingen blev någonsin arresterad eller identifierad som Spring Heeled Jack trots polisens ansträngningar. Jack sågs med ojämna mellanrum på olika platser över hela England fram till så sent som mitten av 1870-talet. Denna ungefär trettiofem år långa karriär som nattlig mara har gett upphov till en mängd spekulationer om vem eller vad han kan ha varit. Vissa teorier tar fasta på Jacks övernaturliga attribut och hans förmåga att hoppa så högt att en människa skulle bryta anklarna vid landningen.  Slutsatsen här är att Spring Heeled Jack antingen var en alien från en annan planet eller en demon frammanad av något ockult sällskap. Andra menar att han helt enkelt var djävulen själv, walking the earth.

En annan hypotes följer spåret med de unga aristokraterna med smak för makabra skämt. Rykten pekade ut den irländske Markisen av Waterford som huvudmisstänkt. Markisen föraktade kvinnor hade dåliga erfarenheter av poliskonstaplar. Han dök ofta upp i tidningarna för fylla, råa skämt och vandalisering. Han sades göra vad som helst för ett vad och brukade

”…roa sig med att överrumpla ovetandes resenärer för att skrämma dem och då och då följde andra hans löjliga exempel.”

(E. Cobham Brewer, författarens översättning)

1842 gifte sig Markisen och slog sig ner i Curraghmore House. Han levde ett lugnt liv fram till 1859 då han dog i en ridolycka vilket lämnar de femton år av överfall fram till mitten av 1870-talet oförklarade.

Åter andra har en mer skeptisk inställning och menar att fenomenet var en kombination av rykten, masshysteri och imitatörer. En historia berättas och ett rykte skapas. Någon säger att det är sant, någon säger sig ha sett det med sina egna ögon, någon klär ut sig och börjar skrämma folk vilket ger näring åt nya rykten och riktiga ögonvittnen. Myten skapas och sedan föds Jack ur den, beväpnad med den samlade kraften från Londonbornas skräck, tradition och fascination för allt som är kusligt och spöklikt. Kanske byggde de honom själva, med sin egen fantasi och vågade sedan inte gå utanför dörren om kvällarna.

“I shall see you again when the gloom of the night forever shall vanish away.”

Jag tänker att Barnes Cemeterys förfall på något sätt hör ihop med vad som har hänt med Londons spöktradition. På den tiden det begav sig, för mer än 150 år sedan, var båda välskötta och på något sätt mer i sitt sammanhang. Det var vardag och påtagligt. Nu efter förvandlingen fyller ingen av dem riktigt en konkret uppgift. Det har börjat spreta och se virrigt ut. Vidskepelse och murgröna växer frodigt och irrationellt när ingen ser. Men ingen vill räta ut eller klippa ner. Besökare kommer, förundras av skönheten i det förfallna och hemsökta. De stannar inte efter mörkrets inbrott men de släpper inte taget. De kommer tillbaka igen, lite vid sidan av, för att höra de 150 åren dimma och Londonmystik brusa under ytan.

På vägen hem hör jag ljudet av en märklig fågel. De är tre stycken. Ljust gröna med långa stjärtfjädrar. De flyger rakt över mig. Undulater. Häromkring släpper folk ofta bara ut sina burfåglar när de tröttnat på att ta hand om den. Jag går i riktning mot Themsen. Det är kyligt. Dimman börjar växa upp ur marken.

Penny Dreadful

Började ges ut på 1830-talet, kostade en penny och gavs ut en gång i veckan De innehöll i allmänhet korta artiklar och romanföljetonger. Berättelserna var ofta omskrivna gotiska thrillers eller nyskrivna historier om välkända förbrytare. Främst handlade det om mysterier, spöken, vampyrer och monster. Några berömda Penny Dreadful-karaktärer är Sweeney Todd: The Demon Barber och Varney the Vampire. Självklart blev också Spring Heeled Jack tillägnad flera Penny Dreadfuls och är illustrerad i en mörk kostym med batmanliknande vingar.

—

Tove Ekström är bosatt i London