Lyrik: Ja visst gör det ont

Inlagd av Erik Göthlin Lyrik, Recension onsdag, februari 22nd, 2012

Ja visst gör det ont – dikter i urval

Karin Boye

Bakhåll, 160 s, Utkommer 22 februari

– – –

Alla känner vi till versraderna ”Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle våren annars tveka?”. Jag skulle vilja påstå att de flesta svenskar har någon slags relation till Karin Boye. Även om man inte har läst hennes dikter i sin helhet känner man till de klassiska raderna. Boyes mörka historia, för nog måste man tala om den som en mörk sådan, har knappast heller undgått någon. Faktum är att när Boye kommer på tal så är det nästan alltid hennes stormiga privatliv och självvalda död man nämner först. Den här vikten vid Boye som (sårbar) privatperson gäller också ofta vid analyser av hennes lyrik där den självbiografiska tolkningen ligger nära till hands. Kanske är också en kontextuellt läsning av Boyes litteratur mest fruktbar. Till vilken grad kan man egentligen skilja verket från dess upphovsman? I Boyes fall vill jag tro att verk och person till hög grad överlappar varandra.

Att Boyes litteratur inte mist något av sin kraft talar de ständiga återutgivningarna för. Nu kommer hennes dikter igen i nyutgåva, denna gång i urval och med efterord av Pia-Kristina Garde, vilket ger utgåvan en personlig prägel och förstärker helhetsintrycket. Strukturen är naturligtvis kronologisk efter utgivningsår och börjar med diktsamlingen Moln (1922) för att avslutas med den postumt utgivna De sju dödssynderna (1941).

Moln är Boyes kanske främst religiöst färgade diktsamling och som all hennes diktning högst existentiell. I titeldikten går att läsa: ”

”Vore mig det förunnat att högtidsstolt som dessa

kunna lyfta mig upp, dit ej världarnas jäkt når

och hur vredgat omkring mig än stormarnas brus går

bära solskimrets gyllene krans omkring min hjässa.”

Bilden är tydlig – att bäras upp till himmelriket med en gloria runt huvudet likt en ängel. Den kristna skulden är också närvarande, främst i dikten Aftonbön där diktjaget bekänner att ”Ont jag tänker, ont jag handlar, men du läker allt och renar. I vad det onda består av vet vi inte, men det spelar ingen roll, Gud är en förlåtande Gud i Boyes diktning. Författarens favoritmotiv måste ändå vara blomman, och då fram för allt rosen. Våren, den årstid då vissnade blommor och växter återigen väcks till liv efter sin vinterdvala har en särskild kär plats i diktjagets hjärta. Blomman, växten, trädet – alla är de delar av ett större sammanhang. Naturen och dess växlingar blir en metafor för livet i sig.

Boye var modernist men förvaltade samtidigt ett traditionellt arv. Stilistiskt är dikterna aldrig lika radikala och svårgenomträngliga som hos säg Gunnar Ekelöf. Boyes dikter är generellt korta och koncentrerade kring en bild. I Moln är de skrivna på rim där den första och fjärde, respektive andra och tredje versraden rimmar. Boyes enda verkligt långa dikt är Tillägnan från samlingen Härdarna (1927) som är indelad i femton strofer, och som är den formmässigt mest experimentella dikten i samlingen.

Om vi ska återgå till den självbiografiska läsning jag berört tidigare blir det smärtsamt att läsa De sju dödssynderna då många av dikterna blir en slags föraning om vad som skulle komma att ske. Och även om döden är närvarande i alla Boyes diktsamlingar så är dess närvaro desto påtagligare i denna postuma samling. Det hela slutar med dikten Efter döden och när man läst denna är cirkeln sluten, så att säga. En avslutning i moll som är mycket svårt att skaka av sig.

Karin Boye är en underbar poet. Jag hoppas att nya läsare får ta del av hennes fina dikter med denna urvalsvolym. För oss som redan har de samlade dikterna erbjuder volymen däremot inget nytt.

– – –

Erik Göthlin filmvetare och frilansskribent