Bio: Avalon

Inlagd av Agneta Hagerud Film, Recension måndag, februari 27th, 2012

Avalon
Regi: Axel Petersén
Drama, Sverige, 2011
Skådespelare: Johannes Brost, Peter Carlberg, Léonore Ekstrand m.fl.
1 tim, 19 min. Från 11 år.
Visas på Bio Roxy.

— — —

Avalon är Axel Peterséns debutfilm. Den är redan internationellt omtalad, eftersom den har fått pris som ”bästa debutfilm” i Toronto i höstas. Filmen utspelar sig i Båstad, där Petersén delvis är uppväxt, och visar hans föräldragenerations oavbrutna sökande efter evig ungdom.

Avalon är en mytisk plats som hör hemma i sagorna och som handlar om pånyttfödelse. Det är också en vacker låt av Roxy Music, i vilken Brian Ferry sjunger om att ”the party is over”, festen är slut och alla är trötta. I filmen spelas låten i en oförglömlig scen. Johannes Brost, som Janne, är ensam på dansgolvet innan den stora partykvällen börjat, och han rör sig i en långsam och lite knyckig dans, luggsliten och trött men fortfarande på benen.

Handlingen rör sig kring tre gamla vänner. Huvudpersonen Janne, som nyss blivit av med sin fotboja efter att ha rört till det i fastighetsaffärer, hans syster Jackie som handlar med konst och deras affärskumpan Klas, som rör sig i skugglandet vad gäller lag och rätt. De återses när Klas ska öppna en krog i Båstad, med namnet Avalon. Det är en pånyttfödelse, men de drivande är slitna och till åren komna och tror sig om mer än vad de mäktar med. När en tragisk olycka kommer i deras väg väljer de att mörka, för ingenting får hindra dem. De går bokstavligt talat över lik för att nå sina mål.Filmen bygger på tempoväxlingar; ena stunden ett pulserande discogolv eller ett hetsigt samtal och andra stunden en vy över havet eller den slingrande vägen genom landskapet. Närbilderna är många, både på de uppskruvade festarjagen där tröttheten lurar i varje vrå och på de eftertänksamma, stillnade uttrycken som visar på den leda och smärta som göms bakom fasaderna.

Det är mycket som inte visas, som vi får ana oss till, men även om kasten ibland blir tvära ställer det inte till det för betraktaren. Det är lätt att själv fylla i skarvarna. Till slut bildar handlingen ändå en enhet och en tragisk saga med ett öppet slut, som lämnar oss i ovisshet. Kanske är det dags att hitta Avalon, kanske fortsätter sökandet. På väg ut till havs, med pengarna i en plastkasse och med en lite skorrande version av Du gamla, du fria som bakgrund, ler Janne till sist igen, även om det är ett brutet leende.

Johannes Brost är som klippt och skuren för den trötte men festsugne glidaren som återigen vill vara med i spelet, trots att han slits med sitt dåliga samvete. Léonore Ekstrand är den partysugna systern fullt ut och Peter Carlberg tolkar den utåt sett framgångsrike men inuti sönderfallande Klas på ett trovärdigt sett.

Avalon är en film med små skavanker, och allt i handlingen är kanske inte själklart, men helheten vinner. Den visar upp en tragisk bild av en generation som vägrar släppa taget om sin ungdomstid. Tvärtom så gör de allt för att hänga kvar med god hjälp av alkohol, droger och ett sug efter pengar. De tror att de fortfarande står i fokus och låter inte något komma i vägen för sina begär. Det är en skakande skildring, där skratten i början av filmen snart tystnar i biosalongen. Den pulserande, ångestladdade frihet som skildras är så fylld av svek och oskyldiga offer att ingen kan gå därifrån utan att vara tagen.

— — —

Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.