Scen: Shakespeare on Ice

Inlagd av Agneta Wistrand Rosendal Recension, Scen måndag, februari 27th, 2012

Stadra vinterscen

Shakespeare on Ice

Lördagsföreställningen februari 2012

I rollerna:

Rune Jacobsson

Magnus Wetterholm

Duncan Green

Regi: Olle Törnqvist

Det är så fint. Nej, så ska man inte säga. Då kanske några tycker att det låter banalt. Eller ojar sig och tänker ”fiiinkultur”. Men, vad tusan. Det är fint. Finfint. Stadrafint helt enkelt.

Man borde vara luttrad. Man har sprungit här på föreställningar i flera år. Sommarföreställningar. Teaterföreställningar. Trolleriaftnar och Rikard Woolf ditos. Suttit och svettats i lilla sjöladan eller småfrusit i stallet. Kliat myggbett i hagen tillsammans med Almqvist. Haft åska och regn som ackompanjemang, cello och fiol.  Ja, det har hänt mycket genom åren. På Stadra. Och det har gett avtryck. En historia.

I ”Shakespeare … on Ice” inleder skådespelarna Rune Jakobsson och Magnus Wetterholm med att plocka fram de minnen som virvlar mellan golv och tak i sjöladan. Allt minnesdamm. Här finns bland annat minnet av åtta Rikard Woolf, en August Blanche med ett Resande teatersällskap och en sångföreställning om Ulla Billqvist. Och mycket mer.

Plötsligt virvlar ett främmande dammkornsminne in: Shakespeare tar gestalt i form av en Berättelse om Romeo och Julia. Jakobsson och Wetterholm i enkel kostym bestående av jeans och tröja, kryssar fint, ja, faktiskt. Fint. Mellan rollerna. Dramat berättas på 45 minuter och alla väsentligheter finns med. Balkongscenen (Jakobsson kliver upp å en stol), den snabba vigseln, förvisningen till Mantova och den sorgligaste av alla kärleksscener. Den när Julia vaknar efter sin konstgjorda död i samma ögonblick som Romeos gift verkar (Jakobsson och Wetterholm ligger raklånga på det iskalla ladgolvet).

Efter en paus med varm buljong – helt nödvändig – och en välsmakande brödbit, tar så andra akten vid. Där bjuds rappt en mix av Hamlet, Macbeth och andra kända verk. Så plötsligt stiger William Shakespeare ner från sin upphöjdhet och blandar sig i spelet. Tidsenligt klädd och med synpunkter på hur det hela ska uttryckas. Som i Hamlet ungefär. Duncan Green fixar till en William som trixar mellan olika dialekter och uttryck. Som av en händelse finns där också en Estelle, så märkligt på pricken.

Naturen kan inte hålla fingrarna i styr den här gången heller. Isen råmar och vinden spelar i ladans glipor och hålor. Stearinljusen på scenen fladdrar och ger skuggor och djup.

Som grand final får vi den sena februarihimlen och en månskärva med fenomenal lyskraft. Och miljarder stjärnor, små estellisar, blinkar och vittnar om att undren inte är förbehållna enbart slott, utan kan framträda i och utanför en enkel sjölada också.

__________

Agneta Wistrand Rosendal är författare och ingår i kulturdelens redaktion