Bok: Himlens kamelföl
Lyrik, Recension, Skönlitteratur fredag, mars 2nd, 2012Himlens kamelföl
Jelena Guro
Översättare: Mikael Nydahl
ellerströms. 48 sidor. Har utkommit.
Jelena Guro väcker min förtjusning.
Efter hennes alltför tidiga död i tbc 1913 kunde man läsa följande dödsruna: ”Det är oerhört sorgligt att så enastående och lysande gåvor skall gå i graven helt utan erkänsla och i det närmaste obemärkta medan de ännu fanns ibland oss.” Och obemärkt har hon i alltför hög grad förblivit. Sovjettiden såg inga nytryck av hennes verk och översättningarna är få. På svenska introducerades hon av Anna Ljunggren och Nils Åke Nilson med volymen Barfota (Fripress 1985) som rymmer 20 prosadikter. Här kan man bland annat läsa en oemotståndlig hyllning till Nordens stolta galoscher. Nu kommer en ny tunn volym, översatt av Mikael Nydahl och utgiven som nr 45 i ”lilla serien” på ellerströms förlag. Därmed har tillgången på Guro ökat med hundra procent. Man tackar.
Jelena Guro brukar nämnas i samband med de ryska futuristerna. Det har sina skäl. Hon rörde sig i deras kretsar och publicerade sig i deras skrifter. Hon har rent av undertecknat det futuristiska manifest som stod att läsa i Domarfällan samma år som hon dog. Hennes man, Michail Matiusjin, står också för musiken till vad som kallats den första futuristiska operan, Seger över solen. För librettot svarade Vladmir Majakovskij. Men den som läser Guro finner henne föga futuristisk. I sitt stora verk om den ryska futurismen skriver Vladimir Markov: ”Den enda kvinnan bland männen, av vilka de flesta försökte vara så maskulina, högljudda och färggranna som möjligt i såväl sina verser som i sina liv, var hon en tystlåten, inåtvänd person som undvek människor och som i sitt verk främst intresserade sig för mjuka nyanser.” Men man skall också komma ihåg att ”futurism” i Ryssland fungerade som något av samlingsnamn för all modernism.
Guro kom från en välbärgad Petersburgfamilj, fadern var general, och somrarna tillbringades vid Finska viken. Den nordiska naturen är också ständigt närvarande i hennes verk. I början av 1900-talet var det många poeter som ville bort från vad man uppfattade som en överförfinad civilisation och en trött kultur. Sagan fick en renässans och man fann inspiration i ”primitiva” och ”barbariska” kulturer, i rustik folkkonst och i barns uttryckssätt. Guro slår gärna an en sagoton och hennes sätt att ta till sig världen kan påminna om barnets. Hon är nyfiken och skyddslös, står i självklar direktkontakt med tingen – och hävdar bestämt att poeter om sommaren måste gå barfota: ”Våra fötter är ännu oskuldsfulla och renhjärtade, oerfarna och grips gärna av hänförelse.”
Himlens kamelföl heter den nya volymen som säger sig vilja ”ge en svensk publik en fullare uppfattning av [Guros] genrebredd”. Det innebär att den rymmer såväl prosadikter som vanliga dikter. De senare återges på fri vers, och översättaren ger tyvärr inget besked om han här följt originalen eller inte. Men Guro var uppenbarligen själv lockad av uttryckens gränsmarker och skrev i sin dagbok: ”Fria rytmer. Prosa förvandlad till poesi. Poesi förvandlad till prosa. Prosa som nästan är vers …”
Guro jämförs ibland med Edith Södergran, men som personligheter framstår de som högst olika varandra, och deras diktning tyck mig inte ha så värst mycket mer gemensamt än de karelska motiven. Då träffar Nydahl mer i prick när han i förordet nämner Harriet Löwenhjelm – även om Guro är den formellt och språkligt djärvare av de två. Men hos båda finns den där luftiga lättheten och det där lekfulla kynnet, det okynniga danssteget och den allt annat än naiva naiviteten.
Mycket hos Guro ger intryck av att vara anteckningar i stunden, intryck fångade i flykten och förvandlade till ord. Här finns en längtan att vara ett med träd och strand och lingonris och potatisåker, att umgås med allt på lika villkor. Hon för förtroliga samtal med tallarna och regnet och vinden men kan också skämmas att som människa tränga sig på.
Hos Jelena Guro förenas förundran, glädje och sorg. Och ja, hon väcker min förtjusning.
__________
Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.
Jelena Guro: Kvinna med huvudduk (1910)
Jelena Guro (foto 1900)
Guro: Liten hjort (1909)
Guro: Självporträtt (1909)
