Bio: The Woman in Black

Inlagd av Tove Ekström Film torsdag, mars 8th, 2012

Skräck, Drama

Regi: James Watkins

Premiär: 27 april 2012 i London

Medverkande: Daniel Radcliffe, Ciarán Hinds, Janet McTeer

1 timme, 35 minuter

—-

Jag finner mig nyligen besatt av engelska spökhistorier. Jag är en människa som blir besatt av saker. Tack och lov passar inget min nya mani så bra som London. Stan kryllar av gastar och hemsökelser. Och biosalonger.

The Woman in Black, efter en bok av Susan Hill, är en av de mest välkända spökhistorierna i England. Som pjäs har den spelats näst längst i Londons West Ends historia, på andra plats efter Agatha Christies The Mousetrap.

Historien utspelar sig i den murrigaste tänkbara miljön; ett mörkt och fuktigt England i början av 1900-talet. Långt ute vid kusten ligger det isolerade Eel Marsh House, avskuret flera timmar i sträck från närmaste by av tidvattnet. När husets enda invånare, änkan Alice Drablow, dör skickas den unge juristen Arthur Kipps (Daniel Radcliffe) till huset för att reda ut dödsboet. Han har sedan länge misskött sitt arbete och det här är hans sista chans att rädda sin anställning. Efter sin frus död i barnsäng har han under flera år varit tyngd av sorg, sluten mot världen och mot sin son. Mr Kipps entré i den lilla byn är klassisk. Fönsterluckor stängs, dörrar låses och värdshuset är misstänkt fullbokat och kan inte erbjuda honom rum för natten. Gång på gång avråds han från att bege sig ut till Eel Marsh House. Givetvis avfärdar han alla varningar som skrock och ger sig envist iväg. Ensam ute i huset börjar Mr Kipps höra oförklarliga ljud, se saker i ögonvrån. En mörk gestalt som försvinner så fort han vrider på huvudet. Den avlidna änkans kvarlämnade papper visar sig snart innehålla dunkla familjehemligheter. I takt med att Mr Kipps gräver djupare i husets historia växer kraften hos spöket: en svartklädd kvinna som förebådar barns död.

Jag beundrar återhållsamheten i The Woman in Black. Särskilt filmmusiken är välsignat sparsmakad. När Arthur Kipps går runt i det alldeles tysta huset lyssnar jag med honom. Varje ljud förstärks och kommer farligt nära. Detsamma gäller effekterna. Det blir otäckt för att det känns på riktigt. Det känns på riktigt för att det är avskalat. Övernaturliga inslag är bara med när de behövs. Inget onödigt runttjafsande med tjusiga effekter utan mening.

Ploten är egentligen den enda besvikelsen med The Woman in Black. Den är så enkel och tom att det nästan inte är en plot alls. När omständigheterna runt den svartklädda kvinnan radas upp övergår mysteriet till en situation. Jag saknar utveckling, nya komplikationer. Jag hade velat ha mer intrig. Mer historia att hänga upp historien på. Fler djup för att förhindra platthet.

Daniel Radcliffe gör sig utmärkt som den unge juristen, en människa som glömt hur det är att inte vara vilse i tomrummet efter sin fru. Arthur Kipps är en förkrympt man. Han växlar mellan avstängdhet och känslighet. Tillräckligt bekymmerstyngd för att utsätta sig för fara men tillräckligt mänsklig för att känna rädsla. Tråkigt nog får de två huvudkaraktärerna inte leva ut sin fulla potential. Arthur Kipps och kvinnan i svart är nämligen som gjorda för varandra. Som olika versioner av samma person. De behöver samma sak: avslut och en väg på andra sidan sorgen. Filmen börjar bara knapra lite på samspelet mellan dem och lämnar resten outforskat. Så mycket mer hade kunnat hända dem emellan.

The Woman in Black klarar sig ändå väldigt bra som det är. Atmosfären är utsökt. Dimmigt, kusligt och engelskt när det är som bäst. Filmens yta är snygg men inte överlastad. Det finns många bra bilder. En vitklädd brud ensam på en kyrkogård. En gungstol som gungar av sig själv. Mest av allt överlever filmen på sin spänning. För trots, eller tack vare sin återhållsamhet behåller The Woman in Black ett starkt grepp om publikens (åtminstone mina) nerver genom hela filmen. Istället för yviga våldsscener finns här en gastkramande stränghet, speciellt hos spöket, den svartklädda kvinnan. Hon är, liksom Arthur Kipps, driven av en stark sorg som ingen av dem kan hitta ut ur. Om The Woman in Black har någon särskild poäng är det detta: Hur sorg, det otäckaste av allt, kan förvrida en människa.

—-

Tove Ekström