Bok: Noveller av Paustovskij

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skönlitteratur söndag, mars 11th, 2012

Noveller

Konstantin Paustovskij

Översättare: Per-Olof Andersson

Akvilon. 127 sidor. Har nyligen utkommit.

Den ryska novellkonsten fick en flygande start med Pusjkin och Gogol, den förre stilistiskt stram och klassicistisk, den senare yvig och fantastisk. Novellen har lockat de flesta av de stora ryska författarna och är minst lika typisk för den ryska prosan som den stora romanen. För vissa – som Tjechov, Babel och Bunin – kom den också att dominera produktionen.

Konstantin Paustovskij (1892–1968) är i Sverige kanske mest känd för sina memoarer. Men under Sovjettiden stod hans romaner i centrum, och då inte minst hans skildringar av civilisationen som bryter ny mark och underlägger sig naturen. Det här var ett stort motiv i den ungsovjetiska prosan.

I sin bok Själens ingenjörer skildrar den holländske agronomen och journalisten Frank Westerman landets storskaliga vattenprojekt och hur författarna engagerades för att sprida glans över verksamheten. En del gjorde det med entusiasm, andra med vånda. I centrum för hans framställning står just Paustovskij och hans berättelse Det svarta svalget från 1932. Den betraktades på sin tid som förebildlig av såväl Gorkij som Lenins änka Nadezjda Krupskaja. Men Westerman noterar en rad egendomligheter som inte lämnar honom någon ro, och han ger sig iväg på en resa i Paustovskijs fotspår för att söka förlorade pusselbitar. Det visar sig då att Paustovskij visserligen producerade verk som hyllade naturens ödeläggelse men att han egentligen ansåg att ett levande förhållande till naturen var nödvändigt för att kunna skriva. Positionen kan inte ha varit lätt. Men till skillnad från åtskilliga av sina kolleger överlevde han i alla fall Stalins utrensningar. Att vara rysk författare har aldrig varit enkelt.

Men nu är det novellisten Paustovskij som är aktuell. Örebroförlaget Akvilon publicerar ett urval, betitlat just Noveller, i mycket förtroendeingivande översättning av Per-Olof Andersson. Det första bidraget är från 1924 och det sista från 1966, bara två år före Paustovskijs död. Så omspänner de tio novellerna hela författarkarriären sådan den utspelade sig under Sovjettiden. Bidragen skiljer sig dessutom en hel del åt när det gäller motiv och stil – och delvis även i kvalitet.

Samlingen öppnar starkt med ”Etiketter till kolonialvaror”, en novell som i sin snabba impressionism och språkliga sensualism för tankarna till Isaak Babel. Det är som om Paustovskij i denna novell har funnit en stil som han behärskar till fulländning. Det lite sorgliga är att inget av de senare bidragen riktigt kan leva upp till denna storartade uvertyr. Men ”Telegrammet” bör lyftas fram, en novell i bästa Tjechov-tradition. Att de tre novellerna från 1941–1943 hämtar sina motiv från kriget är inte konstigt, och det är inte heller konstigt om Paustovskij här tvingas ut på en balansakt mellan patriotiska krav och viljan att skildra enskilda gripande människoöden.

Texten om Isaak Levitan, konstnären som fångat det ryska landskapet som ingen annan, hör till de mindre lyckade. Den är rapsodisk och anekdotisk och artar sig till en konstnärsbiografi av det där slaget som Daniil Charms så obarmhärtigt kunde parodiera. Levitans längtan efter ljus och färg skildras som drömmen om ett nytt Ryssland av glädje och frihet – och Paustovskij låter förstå att med revolutionen 1917 infriades alla dessa förhoppningar. Att detta skrevs mitt under Jezjovterrorns fruktansvärda år kan vara värt att begrunda. Men det är inte självklart vilka slutsatser man drar.

Den sista novellen, ”Villa Borghese”, framstår närmast som den åldrade författarens livssummering, en betraktelse över livets sårbarhet och allas vår ensamhet. Men här ryms också en tacksamhet över den glädje som trots allt finns i världen och förunnas oss.

Ivan Bunin skrev en gång till den unge Paustovskij att hans verkliga poesi snarare fanns i hans prosa än i hans dikter. Och det är just denna prosans lyriska kvalitet som främst fångar mig. Det gör också att de noveller som främst låter den komma till sin rätt är de bästa. Inte minst väcker naturen Paustovskijs penna till liv och gör språket sensuellt, konkret och fullt av pregnanta detaljer som talar till alla sinnen. Det är helt uppenbart att naturen utgör ett slags grund för hans skapande.

Konstantin Paustovskij är en novellist i den stora ryska traditionen. När han är som bäst bjuder han ljuvlig läsning. Samtidigt framstår han som lite för ojämn för att riktigt kunna mäta sig med Tjechov, Bunin och Babel. Och jag kan inte låta bli att fundera över vad som hade hänt om författaren till den tidiga ”Etiketter till kolonialvaror” hade fått utvecklas i frihet.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.

PS. Missa inte Akvilons utgåva av Ivan Bunins helt underbara noveller i Mörka alléer.