Debutroman: Åsen
Recension, Skönlitteratur söndag, mars 11th, 2012Åsen
Katarina Fägerskiöld
Bonniers, 2012
Släpps 2012-03-16
— — —
Det är alltid spännande att få en debutroman i händerna. I det här fallet är den skriven av Katarina Fägerskiöld, som är född 1973 och uppvuxen i Västergötland. Hon har gått på skrivarlinjen på Skurups folkhögskola och är dessutom utbildad sjuksköterska. Hennes roman Åsen väcker förhoppningar redan från första sidan. Den slår an en ton av något kärvt, något till jorden bundet. Lyssna på några meningar:
Fast det regnade eller snöade tryckte hon ner vitlöksklyftor i jorden, böjd över hinken. /…/ På hösten färgade fukten jorden svart. Handen tog några klyftor, tryckte ner en med tummen. Nageln blev tunn och genomskinlig. När hon behövde kissa satte hon ifrån sig hinken och gick över fårorna och hukade bakom stenmuren. Vinden från sjön rev i skinkorna.
Sofi arbetar som piga på en gård i Västergötland, om än en nutida sådan. Hon har blivit kvar där efter en kortare tid i arbetsmarknadsåtgärd, och lever nu tätt intill både familjen och djuren. Hennes sysslor har i huvudsak med gården att göra; såsom att sköta ladugården, stängsla, sätta vitlök och vara behjälplig vid slakten. Mer och mer har hon dock involverats i allt som rör bondefamiljens liv, vilket gör att gränserna mellan arbete och fritid tunnats ut. Sofi, som har svårt att ta tag i sitt eget liv och som brottas med minnen av sin syster, riskerar att bli fast i ett ickeliv i skuggan av den handlingskraftiga familjen. Mycket av hennes vardag präglas av rädsla. På något sätt rör hon sig ändå framåt, om än med små steg.
Åsen är en lovande debutroman. Med små medel låter den oss följa Sofis tunga och vardagliga sysslor samtidigt som vi får ta del av hennes inre, sårbara tankar. Det skapar ett dynamiskt motsatsförhållande som romanen är uppbyggd kring. Det speglas också i skillnaden mellan land och stad och mellan skildringarna av den vackra naturen och det fysiska, slitsamma arbetet ute på åkrarna. Även Sofis ensamma liv i torpstugan står i skarp kontrast till bondefamiljens gemenskap. Språket är knapphänt med varje ord noggrant utvalt och laddat med innebörd. Det lämnar mycket åt läsaren att fylla i och göra egna tolkningar och ligger nära poesins uttryck.
När jag läser Åsen tänker jag på Tomas Bannerheds Korparna (2011), som vann Augustpriset 2011. Den utspelas också på landsbygden, fastän den har en annan ingång än Åsen vad gäller familjeliv och arbete. Ändå är det mycket som är lika, såsom naturskildringarna och den kärva kommunikationen mellan människorna. I båda romanerna finns rädsla och tystnad och en strävan att komma bort. Jag påminns också om Anton Marklunds debutroman Djurvänner (2011), som delvis har ett annat tema, men som problematiserar begreppet normalitet i en uppväxt på landet. Det är intressant att det nu skrivs om landsbygdens ungdomar och deras villkor, mitt i det urbana moderna, och Åsen fyller mycket väl sin plats.
— — —
Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare.
