Hem » Recension, Tv-serie, Videohyllan » Tv-serie: Bron

Tv-serie: Bron

Bron
Tv-serie, Thriller, Sverige/Danmark, 2011
Distributör: Scanbox
Regi: Hans Rosenfeldt
Skådespelare: Kim Bodnia, Sofia Helin
Finns på svensk dvd och blu ray från 2012-01-25

— — —

Plötsligt drabbas området kring Öresund av ett besynnerligt strömavbrott. Strax därefter finner man en kvinna brutalt mördad i mitten av Öresundsbron, precis på gränsen mellan Sverige och Danmark. Två poliser – den kufiska paragrafryttaren Saga Norén från Malmö-polisen och den inte lika reglementstyrde Martin Rohde från polismyndigheten i Köpenhamn – utses för att leda mordutredningen tillsammans. Strax visar det sig att mordet på bron bara var början på en långt mer ödesmättad situation än vad man kunnat ana. Plötsligt står Saga och Martin mot en högintellektuell samhällsfiende som ämnar ingjuta både skräck och lärdom i den svenskdanska befolkningen utan vare sig hämning eller gräns. Motivet är enkelt, det stavas botgöring och vedergällning.

Och där har vi själva grundstoryn. Det känns befogat att klappa manusförfattaren, tillika SVT:s före detta nöjeschef, Hans Rosenfeldt på axeln – mycket har onekligen hänt sedan han bakade ihop det något haltande manuset till Reine och Mimmi i fjällen i slutet av 90-talet. Bläcket har förädlats i berättarpennan och farsodören från den vedervärdiga Tre Kronor-spinoffen har bytts ut mot något som i sina bästa stunder påminner om Andrew Kevin Walker. Jag tänker – häpnadsväckande nog – på manusförfattaren som tillsammans med David Fincher förgyllt populärkulturen med det becksvarta kriminaldramat Seven från 1995. Det är en smått vansinnig, för att inte säga borderline överdriven, jämförelse. Tillåt mig därför att motivera.

Såhär är det – det vilar ett slags Seven-komplex över Bron. Grundstommen hos de båda historierna känns så pass nära besläktade att det inte skulle förvåna mig om Rosenfeldt å det grövsta låtit sig inspirerats av Walkers bibliska dödsmörker. Parallellerna är helt enkelt för många. Låt oss till exempel ögna igenom antagonisterna. Kevin Spaceys psykopatiska John Doe känns som ett avlägset syskon till Brons ideologiska ”sanningsterrorist”. Samma avsmak genomsyrar deras motiv och samma superintellekt ligger till grund för deras verkställande av planen. Det raljeras över det västerländska sättet att leva och människans dubbelmoral ska synas i kanten, det vill säga – ytligheten och dualismen ska slutligen med blod betalas för. Och straffet är hårt. Reprimanden kräver, enligt mördarnas psykopatiska logik, en rad ”radikala åtgärder”.

Själva berättartekniken präglas också av Seven-inspiration. Mördaren i Bron är likt mördaren i Seven en fåfäng och gåtfull figur som gärna skryter med sitt intellekt och lämnar ut små regelbundna ledtrådar till polisutredarna, gärna av både explicit och vulgär karaktär. Därutöver styrs både John Doe och Brons sanningsterrorist av ideologiska och filosofiska motiv, där de ser sig själva som samhälleliga ögonöppnare snarare än som psykopatiska knäppgökar. Därtill levererar Bron en slutscen som  minst sagt doftar Seven lång väg.

Där slutar jämförelsen. Så nog sagt om det. Bron är annars något av det mest ambitiösa som kvalat in sig på en TV-tablå de senaste åren. Åtminstone i bemärkelse av kriminalserier bör man väl tillägga. Visserligen får man i perioder hålla reda på sju-åtta parallellhistorier på samma gång, vilket förvirrar mer än det fängslar. Därtill tenderar Bron att anamma, precis som sina ändlösa föregångare, krimgenrens mest urvattnade konventioner. Framförallt använder man sig av det närmast klassiska omaka-paret-konceptet hos seriens mordutredare. Den smått genialiska Malmö-kriminalaren Saga, som helt uppenbart ”lider” av Aspergers syndrom, blir en tacksam kontrast till den mer polisiärt anarkistiske Martin. Det är ett motpolskoncept som används in absurdum – effektivt såklart men likväl onyanserat. Krimkonventionellt ofrånkomligt rent av. Jag börjar på allvar tro det.

Men bortsett från detta kritikermässiga gnäll så kvarstår ändå följande – Bron är faktiskt ganska bra. Faktum är att Bron förmodligen är det bästa som har hänt i kriminalseriesvängen sedan Mikael Marcimains eminenta Lasermannen från 2005 samt densammes lika eminenta Graven från 2004. Trots Seven-komplex och schabloner så är det en välskriven historia som engagerar, även om vissa passager kräver sina koppar med kaffe.

Avslutningsvis bör man rikta strålkastarljuset mot seriens huvudrollsinnehavare, det vill säga Kim Bodnia och Sofia Helin. Kanske mest till Helin, som gör sin bästa roll sedan Fyra Nyanser Av Brunt. Hennes Saga, genialisk men samtidigt notoriskt inkompetent i sociala sammanhang, är en karaktär som i ett hav av beprövade genrekonventioner känns både unik och lite rolig. En frisk fläkt, helt klart. 

— — —

Tommy Johansson är filmvetare och frilansande skribent.

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2020 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree