Bio: The Artist

Inlagd av Tove Ekström Film, Recension onsdag, mars 14th, 2012

Drama

Regi: Michel Hazanavicius

Medverkande: Jean Dujardin, Bérénice Bejo, John Goodman, James Cromwell

1 timme 40 minuter

—-

Den franskproducerade The Artist har fem Oscars i bagaget, däribland för Bästa regi, Bästa film och Bästa manliga huvudroll. Inte bara det. Den är också svartvit. Och stum. På allvar, de pratar inte. Det är fantastiskt.

Tjugotal. Hollywood. Filmindustrin blomstrar. Det är stumfilmens tidsålder och störst av alla stjärnor på vita duken är George Valentin (Jean Dujardin). Megakändis och flickidol. Han älskar sitt liv, sitt jobb och bilden av sig själv. Han är född till att le framför kamerablixtar och bocka inför applåder. Det är luften han andas. Av en händelse stöter han ihop med (bokstavligt talat) den unga och energiska Peppy Miller (Bérénice Bejo). Nästa dag finns deras bild på samtliga tidningars förstasidor och alla undrar vem den främmande unga damen är. Tack vare den oväntade uppmärksamheten får Peppy chansen hon väntat på och börjar slå sig in vid filmen. De två stöter ihop igen på en filminspelning och kemi uppstår. Men George, som är olyckligt men ofrånkomligt gift, låter det inte växa till något mer.

När talfilmen gör entré förändras allt för George Valentin. Han tillhör en utdöende art, stum i en värld som hungrar efter röster. Hans livsverk och karriär sveps undan av talfilmsvågen. I takt med hans förfall går det bättre och bättre för Peppy. Hon blir den nya stjärnan och Hollywoods största it-girl. George satsar sina sista besparingar på ännu en klassisk stumfilm med sig själv i huvudrollen. Filmen blir en total flopp. George är snart ensam, bortglömd och nersupen. Trots de växande motsättningarna dem emellan kan Peppy inte glömma honom.

Intrigen är egentligen ingen komplicerad historia. Det går från A till B rakt och jämt. Man får bara veta namnet på fyra, fem karaktärer och bara lära känna en och en halv. Det finns inte ens tillstymmelse till förgreningar eller parallellhandlingar. För en intrigfascist som jag skulle det här i vanliga fall vara oförlåtligt. Men The Artist är inte ett vanligt fall. Långt därifrån.

Det enda som är mörkt i filmen är George Valentins bedrövelse och stolthet som länge är det enda som håller honom tillbaka. Jag kan inte låta bli att dela hans sorg över den döende stumfilmsepoken. För i och med att den tynar bort blir det tydligt att den inte bara var en lukrativ industri för George Valentin. Den var hans konst.

Mest av allt är The Artist sin form. Stumfilm och svartvit. Publiken idag ställer samma frågor som karaktärerna i filmen; varför göra en stumfilm när man kan göra en talfilm? Som George Valentin utbrister till sin forna regissör: ”I am an artist!” Det är uttryck, inte verktyg, det handlar om.

Människor kan välja att använda sig av kolkrita och papper hellre än digital teckning på en iPad. Hellre framkallningsvätska än Photoshop. Hellre svartvitt än i färg. Varför uttrycker vi oss på olika sätt överhuvudtaget? Stumfilmen säger något som talfilmer inte gör. The Artist vore ganska poänglös och sladdrig om den frångick sin form. Som det nu är använder den sitt uttryck till fullo. Fotot är bedårande fint och fiffigt. Den ständigt närvarande pianomusiken är sprudlande och när den väl fallit på plats är den oemotståndlig.

George Valentin, först käck och lättsam och sedan allt mer sorgsen, verkar vara som gjord för Dujardin som osar känslighet och charm. Bejos lämnar inte heller något övrigt att önska som den pigga och söta Peppy trots att man aldrig kommer henne riktigt nära. Om form och innehåll gick att skilja åt skulle jag säga att The Artist ägnar mer tid åt HUR den säger det än VAD den säger. Men när det kommer till kritan spelar det ingen roll. Filmupplevelsen är ändå ofrånkomligt sagolik. Filmen har en förförande berättarglädje och jag kan inte låta bli att le fånigt när eftertexterna börjar rulla.

—–

Tove Ekström