Filmland i fokus 2 x iransk film
Fokus måndag, mars 19th, 2012This Is Not a Film
&
Nader och Simin – en separation
– – –
Iransk film börjar bli hett i Sverige såväl som internationellt. Folkets bio / Pan Vision ger nu ut två av de mest uppmärksammade iranska filmerna på länge på DVD – This is Not a Film och Nader och Simin – en separation.
This Is Not a Film
Tillkomsten av This Is Not a Film är speciell för att inte säga unik. Filmen, eller vad vi nu ska kalla den, spelades in i december 2009 då regissören Jafar Panahi satt i husarrest i sitt hem i Teheran. Han väntar otåligt på domstolens beslut om huruvida han ska få ett 6-årigt fängelsestraff och 20-årigt yrkesförbud som filmskapare på grund av att regimen anser att hans filmer utgör ett politiskt hot. Vi följer Panahi i högst vardagliga situationer när han äter frukost, vattnar blommorna och tar hand om en bekants iguana. Snart börjar han rekonstruera den film vars manus blev refuserat och ligger till grund för hans häktning, men bryter snart ut i gråt då han konstaterar att man inte får en film gjord bara genom att prata om den. I mobilsamtal med vänner och juridiska kontakter blir hans desperata situation allt mer tydliggjord. Filmen smugglades till Cannes i ett usb-minne inbakat i en kaka.
This Is Not a Film är en smärtsam men kraftfull protest. En fredlig aktion från en dömd regissör, både bokstavligt och bildligt talat. Dokumentationen är både hjärtskärande och vacker, närmast poetisk i sitt utförande. Iguanan som ständigt går runt i lägenheten skapar en surrealistisk känsla, på samma sätt som situationen Panahi är försatt i är absurd. Firandet av Fyrverkeriernas dag, en dag som regimen motsätter sig då den inte vilar på religiösa grunder, som pågår utanför lägenheten lyser upp tillvaron och explosionerna på himlen antar symboliska proportioner.
Panahi har tidigare regisserat Kvinnor Offside (2006) som kretsar kring Irans kvalspel till VM-slutspelet i Tyskland. Där följer vi ett antal fotbollsgalna kvinnor som bestämt sig för att till varje pris ta sig in på fotbollsarenan. En inte helt lätt uppgift då det är totalförbjudet för kvinnor i Iran att närvara vid sportsammanhang. De bestämmer sig då för att klä ut sig till män. Så här i efterhand kan man konstatera att Panahis film var en verkligt modig skapelse, särskilt då två av hans tidigare filmer totalförbjudits. Men till slut fick regimen alltså nog och fängslade regissören, på ”100 {f1512827c5a1967448c176d02772e8739d01bbcc6ac8af82c365c0f334c04290} politiska grunder” som hans juridiska kontakt uttrycker det. Samtidigt som jag skriver detta avtjänar Jafar Panhi sitt 6-åriga fängelsestraff. Så vitt jag vet tyder inget på att han kommer bli benådad.
Nader och Simin – en separation
Vi följer makarna Nader och Simin och deras tonårsdotter Termeh i ett drama signerat Asghar Farhadi. Simin vill flytta utomlands tillsammans med sin dotter då hon anser att Iran inte kan erbjuda de utbildningsmöjligheter dottern behöver. Nader vägrar att lämna landet då han inte vill lämna sin alzheimersjuka far som behöver ständig omvårdnad. Utan någon formell skilsmässa, myndigheterna kräver båda makarnas tycke, lämnar Simin Nader i protest och flyttar hem till sina föräldrar. Då Nader har ett heltidsjobb anställer han en kvinnlig hemhjälp, Razieh, för att ta hand om fadern, som genast blir till besvär på grund av hennes religiositet. Hon lämnar fadern ensam en dag vilket gör att han är nära att omkomma. I upprördhet kastar Nader ut henne vilket ska visa sig få katastrofala följder för hela familjen.
Det var längesen jag kände mig så tagen av en film som denna. Farahdi jobbar med ett fränt naturalistiskt uttryck där varje replik och kroppsrörelse från skådespelarna är djupt trovärdiga. Avsaknaden av musik och den intimt närvarande kameran skänker filmen en närmast dokumentär känsla. Klippningen är suveränt tight och förstärker den accelererande desperationen hos karaktärerna. Allt detta bidrar till en allmänmänsklig skildring som jag är övertygad om även biter på den mest råbarkade cynikern. Det är en humanistisk film som aldrig faller in i det sentimentala eller tårdrypande.
Filmen är också en lysande skildring av klassamhället i Iran där Nader och Simin utgör en sekulariserad välbärgad medelklass medan den religiösa Razieh och hennes make kommer från ett gammalt bondesamhälle. Två helt olika världar möter varandra, och tyvärr slutar det inte särskilt väl. Fahradi väljer aldrig sida utan visar upp de båda av världar illusionslöst.
Nader och Simin – en separation blev något av en favorit vid Berlins filmfestival där den bland annat fick Guldbjörnen för bästa film. I Sverige vann den en Guldbagge för bästa utländska film. Priser som filmen verkligen förtjänar.
– – –
Erik Göthlin – filmvetare och frilansskribent
