Klassisk teater: The Mousetrap

Inlagd av Tove Ekström Recension, Scen onsdag, mars 21st, 2012

The Mousetrap

Agatha Christie

St Martins Theatre, West Street, Covent Garden

Regi: David Turner

—-

I klassisk Agatha Christie-stil samlas en handfull främlingar på en isolerad plats. Mitt i ett kraftigt snöoväder anländer den ena efter den andra till det nyöppnade hotellet Monkswell House. Mycket snart har snön täppt igen vägarna och huset står avskuret från omvärlden.

Det unga paret Mr och Mrs Ralston driver Monkswell House. De är mycket förälskade men har bara varit gifta i ett år och vet inte så mycket om varandra som de tror. Deras gäster, som en och en gör entré och skakar snön av ytterrockarna är Mrs Boyle, en sträng dam i övre medelåldern. Allt hon vill ha är gammeldags lugn och ro och när hon ser sig om på Monkswell House är hon missnöjd med det mesta.

Mr Wren, en gladlynt, skämtsam ung man med en fäbless för sängstolpar och matlagning. Han är, som Mrs Boyle uttrycker det, ”A very peculiar young man indeed.”

Major Metcalf, en tillsynes stillsam, tankspridd och mustaschprydd herre som är förtjust i att skotta snö och uppvisar ett stort intresse för husets källare.

Miss Casewell, en kavat ung dam med fast handslag och rediga skor. Hon har levt det mesta av sitt liv utomlands och nu kommit tillbaka till England för att uträtta något viktigt.

Mr Paravicini, en utländsk gentleman med exotisk brytning, dubbelknäppt väst och makaber humor. Han kommer oanmäld och oväntad och berättar att hans bil kört fast i snön. Nu måste också han stanna på Monkswell House, mest främmande av alla främlingar under dess tak.

När alla till sist är samlade dyker en rödkindad överkonstapel Trotter upp på skidor och tillkännager att någon i huset befinner sig i livsfara. Det visar sig att ett mord just begåtts i London. En kvinna har hittats strypt och bredvid henne en anteckningsbok med två adresser nedtecknade: den dödas hem och adressen till Monkswell House. Vilket innebär, förkunnar överkonstapeln beskäftigt, att någon i huset är nästa tilltänkta offer och någon annan en mördare…

Förutom de två adresserna fanns det också en teckning av tre blinda möss i anteckningsboken. En av dem död i en råttfälla. Gästernas tankar går till det gamla barnkammarrimmet:

Three blind mice, three blind mice

See how they run, see how they run

They all ran after the farmer’s wife

Who cut off their tails with a carving knife

Did you ever see such a sight in your life

As three blind mice?

Pjäsen kan lida av en viss seghet i första akten. Scenen förändras aldrig. Ljuset är praktiskt taget detsamma och bara två eller tre klädbyten äger rum under hela föreställningen. Med andra ord spelar visuella effekter en mycket liten roll i The Mousetrap. Tempot är lågt, särskilt i första akten, med långa partier som mest är till för att publiken ska bekanta sig med karaktärerna. Naturligtvis måste det också finnas utrymme för publiken att plocka upp ledtrådar och börja gissa vem som kommer bli mördad av vem. Och varför.

Snart står det klart att motivet har någonting att göra med tre föräldralösa barn som blev så illa behandlade på sitt fosterhem att en av dem frös ihjäl. Det var länge sedan och vad som blev av de andra två är okänt. Snöstormen fortsätter rasa utanför fönstret och snart hittas ett lik i salongen…

Den här pjäsen är precis som sin scenografi; som en sliten och hemtrevlig fåtölj vid en brasa. Man gosar in sig i den lilla dröjande segheten och det välbekanta rummet med mjuka soffor, belamrad spiselkrans och ljudet av snöyra som viner runt knutarna. Alltsammans känns som hemma. Men tro inte att den är förutsägbar. Nej nej. Man gissar förstås vilt ända från början i försöken att fånga mördaren. I pausen konstaterar jag och en medelålders dam från Manchester som sitter bredvid att samtliga karaktärer verkar oerhört skumma. Och man blir inte klokare i andra akten. The Mousetrap har en pålitlig om än inte högljudd spänning. Pjäsen har också en bra kuslighet men skulle inte må dåligt av mer av den varan.

Från början var The Mousetrap en radiopjäs och sändes för första gången 1947 under titeln Three Blind Mice. En del av historien härrör från ett verkligt rättsfall: En tolvårig pojke vid namn Dennis O’Neill dog 1945 efter att ha blivit misshandlad av sina fosterföräldrar. Fallet blev mycket uppmärksammat och ledde så småningom till lagändringar.

The Mousetrap hade premiär 6 oktober 1952 och har spelats längst av alla teaterföreställningar i Londons West End. När Christie skrev pjäsen gav hon rättigheterna till sitt barnbarn som födelsedagspresent med instruktionerna att historien (i novellform) inte får publiceras så länge pjäsen fortfarande går. Inte heller får det göras någon filmadaption innan föreställningen varit nere i minst sex månader. Christie väntade sig förstås inte att pjäsen skulle gå i mer än 60 år men tack vare föreskrifterna har mördarens identitet hållits skyddad. Vid slutet av varje föreställning ber skådespelarna publiken att inte avslöja slutet för någon. Idag har det spelats mer än 24 000 föreställningar.

Det är inte Agatha Christies bästa mysterium eller intelligentaste intrig. The Mousetrap kommer troligtvis inte sätta outplånliga spår på min själ. Men den är rolig, klurig och utan tvekan mycket sevärd. Jag vill bli kvar i salongen för tid och evighet. När ridån går ner och vi alla applåderar håller jag och damen från Manchester med varandra om att det var ”Marvellous! Marvellous, indeed” från början till slut.

—-

Tove Ekström