Krimbok: Pulp

Inlagd av Erik Göthlin Pocket, Recension, Skönlitteratur torsdag, mars 22nd, 2012

Pulp

Charles Bukowski

Översättare: Einar Heckscher

Lindelöws bokförlag, 234 sid, Ute nu

– – –

Pulp blev Charles Bukowskis sista roman. Han skrev boken då cancern hade börjat bryta ned hans kropp och han fullbordade verket på dödsbädden 1994. Den skitiga amerikanska litteraturen förlorade med Buks död ett verkligt eget författarskap. Ett författarskap som fortfarande har horder av läsare.

Romanen är ett unikum i Buks produktion då den inte, som hans andra verk, är en omdiktning av det egna livet med fylla, skitjobb och kvinnor. Nåja, fyllor och kvinnor finns det fortfarande gott om i Pulp, men inte i den självupplevda meningen. Här handlar det istället om en pastisch på kiosklitteraturen, därav namnet, och romanen är dedicerad till ”bad writing”. Med Pulp fullbordar Lindelöws sin återutgivning av Bukowskis romaner.

Huvudpersonen är Nick Belane. En privatdetektiv av det gamla gardet som får i uppdrag av Lady Death att leta reda på Louis-Ferdinand Céline. Då Céline torde vara död sedan sisådär trettio år sedan är det ett inte helt lätt uppdrag. Samtidigt hör John Barton av sig och vill ha hjälp med att hitta Röda Sparven. Belane vet varken ut eller in, hur i helvete ska han få tag på Céline och vad är Röda Sparven för en figur? Med sin Luger i hölstret och en flaska sake i innerfickan ger han sig ut på Los Angeles gator för att knäcka nöten kring de mystiska uppdragen.

Visst känns stilen igen, de ruffiga gatorna, syltor till barer och läckra kvinnor är alla en del av Bukowskis universum. Han var något av en provinsiell författare där Los Angeles ande vilar över verken. Buk var bakgårdens författare och den finns också här, om än omstöpt till kioskdeckare. Många verkliga och fiktiva karaktärer från Buks värld glider förbi. I en scen hejar Belane på en viss Henry Chinaski, som är alter egot i de flesta av hans romaner. I en annan stöter han in i en Fante, där förlagan är författaren John Fante som var Buks stora inspiration och en av anledningarna till att han själv började skriva. John Barton är egentligen förläggaren John Martin och Röda Sparven går lätt att översätta till förlaget Black Sparrow Press.

Bukowski har släppt på alla tyglar i detta sistaverk. Och på något sätt känns det logiskt. Författaren skiter i allt och låter de galna idéerna flöda. Han refererar till den ena och den andra personen, och boken blir ett potpurri av den värld hans litteratur alltid kretsat kring. Intrigen är tunn, och inte heller särskilt viktig, den skitiga machostilen är det väsentliga. Och ibland blir det nästan parodiskt, men så är det ju också en pastisch.

Einar Heckscher har i vanlig ordning översatt till svenska. Han lyckas få till ett bra flyt i texten men ibland är översättningen väl självsvåldig.

Pulp må vara en bagatell sedd till Bukowskis övriga produktion, men en förbannat rolig sådan!

– – –

Erik Göthlin filmvetare och frilansskribent