Hem » Film, Recension » Bio: Den goda fen

Bio: Den goda fen

Den goda fen, La fée (originaltitel)
Romantisk komedi, Frankrike, 2011
Distributör: Njuta Films
Regi: Dominique Abel, Fiona Gordon, Bruno Romy
Medverkande: Fiona Gordon, Dominique Abel, Philippe Martz, Bruno Romy,
Längd: 93 minuter
Svensk biopremiär: 2012-04-06

— — —

Regissörstrion Dominique Abel, Fiona Gordon och Bruno Romy är relativt okända här i Sverige, men har gjort sig något av ett namn i hemlandet Frankrike.

Kanske mest utmärkande är att de ofta själva spelar huvudrollerna i sina filmer som präglas av charmig och varm humor. Den goda fen är den första av trions filmer som visas på svensk bio, och det svenska folket kunde inte ha önskat sig en bättre introduktion.

Dom lever ett ensamt liv som nattportier på ett hotell. Livet ter sig föga exalterade för honom, och hans största glädjemoment är när han får sätta sig ned framför tv:n med en smörgås. Men så en dag dyker Fiona upp i hotellets lobby. Hon presenterar sig som en fe, och förklarar att Dom ska få tre önskningar. De två första önskningarna, en moped och bensin, klarar Fiona av i ett nafs, även om hennes metoder kanske är aningen tvivelaktiga. Men så en dag är Fiona som bortblåst, och Dom ger sig iväg för att finna henne.  Detta är början till ett galet äventyr som berättar om den spirande romansen mellan de två, och deras kamp mot en värld som inte är helt beredd att acceptera att Fiona verkligen är en fe. Kommer deras kärlek till sist segra över den cyniska omvärldens tvivel?

Den goda fen är troligen en av de roligaste filmerna på många år. Humorn är bred och enkel, men den är samtidigt väldigt genuin. Det finns så mycket hjärta i varje liten scen att det är omöjligt att inte älska filmen. Vare sig det gäller väskor som självmant springer uppför trappor, otroligt närsynta servitörer eller några av de mest fräcka stölderna genom tiderna, så är humorn alltid lättsam, kvick och underfundig. Att nyss nämnda humor kanske inte är så mångbottnad eller intellektuell som andra filmers är lätt att förlåta när den, oftast fysiska, humorn är så träffsäker som den är här.

Även om det aldrig blir riktig slapstick av det hela, så är ändå skådespelarnas kroppar deras främsta källa till komik. Det kan handla om allt från så enkla saker som att försöka gömma någon under en stor ytterrock, till att försöka hålla balansen ståendes med ena benet på en bil och det andra på en motorcykel i full fart. I sann Buster Keaton-anda finns det dock självfallet även med en hel del snubblande fall i filmen. De yviga och överdrivna rörelserna är så enkla men kraftfulla i sitt skådespel att man inte kan göra annat än att skratta.

Ett annat, kanske oväntat område som skådespelarna verkligen får använda sina kroppar till, är filmens dansnummer. Dessa segment är rätt få till antalet och kommer oftast helt utan förvarning, men tillför ändå en hel del till filmens behållning. Dansnumrens natur kan till en börja te sig rätt enkla och något naiva, men växer snabbt i sin komplexitet. Stundtals ger dessa nummer illusionen av att man förflyttats till ett showrum eller teaterscen, men utan att dem för den skull bryter filmens narrativ. Istället hjälper dessa trolska och något surrealistiska scener bara till att förmedla förändringen i Doms liv sedan han träffade Fiona. Är det den goda fens krafter som får världen att framstå som så fantastisk, eller är det helt enkelt så att livet ter sig så mycket mer magiskt när man är kär?

Den goda fen är inte en film för de som är ute efter en nyanserad och välskriven handling.  Det hela är i grund och botten en rätt enkel berättelse, som spelar mer på charm och känsla än faktisk intrig. Valet att hålla humorn så simpel och filmens teman så breda har gett filmen en tidlös och universell känsla, som nog tilltalar så väl gammal som ung. Det finns vissa saker som en människa aldrig slutar att uppskatta, och Abel, Gordon och Romy har verkligen lyckats fånga detta. Den goda fen är en fånig och naiv film i ordens allra mest  positiva betydelse.

— — —

Johan Axell är filmvetare och frilansande skribent

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2022 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree