DVD: Drakdräparens äventyr
Film, Recension, Videohyllan söndag, april 8th, 2012Drakdräparens äventyr
Fantasy, 2011, USA
Distributör: Noble Entertainment
Regissör: Anne K. Blacks
Medverkande: Richard McWilliams, Nicola Posener, Ian Cullen m.fl.
Längd: 100 minuter
Finns på svensk DVD sedan 2012-04-04
— — —
Will Shepherd, spelad av Richard McWilliams, bor med sin gamla far uppe bland bergen där de försörjer sig genom att sälja ull från sina får.
Men plötsligt börjar familjens får att dö ett efter ett, och det står snart klart att det är drake som varit i farten. Förlusten av fåren sätter familjen i en rejäl knipa, men Will kommer snabbt på ett nytt sätt att få in lite pengar till familjens kassa. Det är nämligen första gången på trettio år som en drake har setts i trakterna, vilket har gjort att priset för ett drakägg har skjutit i höjden rejält! Om Will kunde hitta drakens bo skulle han och hans far kunna leva som kungar resten av sina liv! Tyvärr får draken syn på dem innan de nått fram till hennes bo, och Wills far faller offer för det lömska djurets brännande eld. När nu Will står utan både sin far och sina får, ser han ingen annan utväg än att söka anställning hos godsherren Baron Sterling, som han hoppas ska kunna göra honom till riddare en vacker dag. Väl där förälskar han sig i den vackra och egensinnade Kate, spelad av Nicola Posener, något som sannerligen inte uppskattas av baronen. Kan Will övertyga baronen att han har en riddares hjärta, och han är värd Kates hand i äktenskap? Kommer han få sin hämnd på den gräsliga draken? Och vad hände egentligen mellan Sterling och Wills far under deras ungdom? Tillsammans med Kate börjar Will sakta men säkert nysta upp godsets alla mysterier.
Det är troligen få tittare som kommer att se mer än den inledande halvtimmen av Drakdräparens äventyr, innan de börjar leta efter stoppknappen på sina fjärrkontroller. Drakdräparens äventyr är nämligen en otroligt klichéfylld historia, med många scener som känns som om de vore direkt lyfta ur andra betydligt bättre filmer. Karaktärer spottar ur sig samma dialogstycken om nobla riddare, magi och drakar som vi redan hört i över ett dussin andra filmer. Självfallet är det svårt att vara riktigt originell inom fantasygenren, då publiken kommit att förvänta sig vissa element i en sådan berättelse. Den osannolike hjälten med ett enkelt förflutet, en farlig drake och elaka nobelmän är trots allt saker som fantasyfantasten är mer än bekant med. Men medan andra filmer gjort vad man kunnat för att hitta sin egen lilla twist på konceptet, så verkar Drakdräparens äventyr istället ha sneglat på andra filmer under vartenda steg av filmens produktion. Det hela hade kanske inte varit så farligt om man inte hade valt att låta vissa delar av filmens intrig gå oförklarade. Ett bra exempel på detta, som ständigt återkommer under filmen, är de tusen guldmynt som motiverade Will att försöka söka upp den bitska drakens bo. Siffran är som tagen ur luften, och filmen gör inga försök att berätta vem det är som satt detta pris, eller vad denne mystiska köpare ens skulle göra med äggen. Drakdräparens äventyr bjuder på en veritabel flodvåg av påståenden som dessa, som enbart verkar existera som en nödlösning för att filmens intrig ska kunna fortsätta.
Tar man sig dock igenom filmens inledande akt, så gör den en oväntad vändning och bjuder på en rätt fin berättelse om den spirande kärleken mellan Will och Kate. Tiden på Sterlings gård är utan tvekan filmens höjdpunkt, och bjuder på en hel del riktigt välspelade scener. Richard McWilliams och Nicola Posener gör ibland riktigt imponerande skådespelarinsatser, framförallt med tanke på det manus de haft att arbeta med. Dessutom verkar det existera en genuin kemi mellan de två skådespelarna, vilket verkligen lyfter filmen som helhet, och gör den någorlunda sevärd. Det är även under denna del av filmen som man ser vilket jobb filmteamet faktiskt lagt ner på kläder och rekvisita, som tillsammans med den gamla borgen man valt som inspelningsplats gör en hel del för att höja stämningen i filmen.
Men även om denna andra akt räddar lite av filmens behållning, så går det inte att undkomma att filmen som helhet är en rätt bedrövlig upplevelse. Bildspråket känns ofta väldigt oinspirerat, vilket sannerligen inte hjälper den redan träiga berättelsen, och tyvärr är inte heller filmens ljudsättning nog för att kunna rädda filmen.
Den kanske allra största spiken i filmens kista är dess rent horribla visuella effekter. Redan under filmens inledande scener sätts tonen för filmen, med slarvigt utförande bildkompositioner och plastiga datoranimationer som sannerligen skvallrar om filmens låga budget, Man har till exempel inte alltid lyckats få de digitala effekterna att röra sig i takt med filmkamerans rörelser, vilket skapar en ryckig och ytterst otrovärdig upplevelse. Den ständigt återkommande draken ser dock till en början klart godkänd ut, då man under filmens första akter bara ser den på håll. Tyvärr så rasar det hela samman när man under filmens klimax får se besten i närbild. Drakens animationer plågas nämligen av en onaturlig glans och ett bisarrt färgval som får den att kännas mer som en plastleksak än ett blodtörstigt monster. Självfallet är inte en films effekter allt, men i en berättelse som kräver så fantastiska element som flygande jätteödlor och magiska trollformler så är det tyvärr en rätt stor del av filmens behållning som vilar på dess utseende.
Drakdräparens äventyr är ett av de bästa exemplen på många år av begreppet dussinfilm. Den spelar efter konstens alla regler, men har i sin jakt på att tilltala så många som möjligt förlorat den själ lite originalitet kunde ha skänkt filmen. Medan kompetenta skådespelarinsatser, vackra miljöer och dräkter kanske kommer kunna hålla åskådarens intresse för en stund, så är det inte nog för att man ska kunna kalla det hela för en njutbar filmupplevelse. Men, det finns ju faktiskt ett skäl till att det finns så otroligt många berättelser på det här temat, då historien i sig trots allt är odödlig. Det finns säkerligen tusentals människor som aldrig kommer tröttna på berättelser om unga hjältar som alltid vinner sin kärleks gunst till sist, och för dem kommer Drakdräparens äventyr troligen vara sevärd från början till slut. För de som dock söker lite större djup i sina filmer, och kanske en smula originalitet, gör nog bäst i att leta annorstädes. Anne K. Blacks drakdräparberättelse är nämligen föga mer än en eldsprutande kalkon.
— — —
Johan Axell är filmvetare och frilansande skribent
